Inrikes 12 december, 2012

95 år av partihistoria

Hans Arvidsson och Lars Werner om C H Hermansson, vars liv är sammanflätat med vänsterns utveckling under nästan ett helt sekel. Han fyller 95 år den 14 december.

Att inför C H:s 95-årsdag summera hans politiska insatser är detsamma som att skriva en väsentlig del av partiets historia. En födelsedagskrönika om C H är en svår, grannlaga och inte minst vidlyftig uppgift att författa. Vi gör likafullt ett försök. C H är jämnårig med partiet, men träder inte in på den partipolitiska scenen förrän 1941. Men låt oss för ordningens skull börja ge en glimt av C H:s ursprung.
Han har i sin bok Minnen själv berättat hur hans farfar kom till Sverige från Finland över Bottenvikens is. Han kom från ett Finland som härjats av krig och hungersnöd och hoppades på ett bättre liv i Sverige – ”i väster där solen gick ner”. Det var året efter den stora hungersnöden 1867-68 då närmare 100 000 människor omkom i hungersjukdomar.

C H skriver vad farbrodern, den socialdemokratiske riksdagsledamoten Albert Hermansson, berättat för honom: ”Jag tycker om att föreställa mig hur han går över isen. Det är packis på vissa ställen och närmare kusten en del råkar. Men det ligger tjock is på Bottenviken och inga isbrytare har brutit upp rännor. Året är 1868 och han är 18 år. Han har en kamrat med sig. Det är min farfar som är på väg över Kvarken till Sverige. Jag hoppas att vädret var hyggligt. Jag vet inte på vilken punkt de startade vandringen och inte var i Sverige de gick iland. Farfar var från en socken, Storkyro, några mil från Vasa. Han och hans kamrat gick troligen iland någonstans i Norra Ångermanland eller södra Västerbotten. Fågelvägen över Kvarkens smalaste ställe är på kartan sex till åtta mil. Det var ingen promenad man gjorde på dagen. De båda måste övernatta på isen och hade antagligen inget skydd.”

Ett tidigt politiskt minne från skolåren i Sundsvall är arbetarnas reaktion på dödsskotten i Ådalen 1931; hur han från fönstret i klassrummet bevittnade när stadens arbetare demonstrerade mot mördarregeringen. Det som bet sig fast var det allvar och den beslutsamhet som präglade demonstrationståget.
Med den uppväxt och de tidiga erfarenheter och insikter som C H hade var det närmast en självklarhet att han tidigt anslöt sig till arbetarrörelsen. C H var först medlem av SSU, men blev 1941 utesluten på grund av att han, då han kom till Stockholm och högskolan, också blivit medlem i Clarté. C H ansökte då om och fick medlemskap i Sveriges kommunistiska parti. Samma år anställdes han på partiets tidning Ny Dag. Allt detta skedde vid en tidpunkt då Nazitysklands pansarvagnar under stora militära framgångar börjat rulla mot Leningrad och Moskva. Det handlade om att intensifiera ansträngningarna i kampen mot fascismen. Om denna tid i Clarté, under vilken han träffade sin blivande hustru Märta, har C H själv skrivit: ”Hon judinna och jag marxist. Jag förstår idag inte riktigt hur vi vågade.”   Trots att äktenskapet ingicks i en mörk och svår tid blev det halvsekellångt med två döttrar, Ann och Eva, och flera barnbarn.
På den tiden kunde partiledningen, som en del av sin kaderpolitik, placera ut sina medlemmar i olika grundorganisationer. C H skickades på förslag av partiordföranden Sven ”Lasse” Linderot som nybliven medlem till partiets grovarbetarklubb. Det sades ibland att man gjorde så för att unga brushuvuden och studenter ”skulle lära sig veta ut”. Det dröjde dock inte länge förrän Valter Andersson, Hjalmar Werner och andra gamla fackliga rävar kunde säga: ”Vi ska nog gå upp till 84:an och prata lite med Hermansson så vi får lära oss lite ekonomi.”
C H arbetade samtidigt under flera år tillsammans med Rodny Öhman i partiets Avdelning för agitation och propaganda (som partiets studieavdelning dåförtiden kallades) innan han blev chefredaktör för Ny Dag.

Under sin tid som chefredaktör för Ny Dag satt han även som partiets representant i 1947 års skattekommitté, som kom att föreslå en rad genomgripande förändringar av det svenska skattesystemet och där den i alla politiska läger respekterade finansministern Ernst Wigforss var ordförande.
Under 1950-talet började C H även sitt stora arbete med att undersöka det svenska kapitalets koncentration och centralisation. I den till synes permanenta högkonjunkturen under de första efterkrigsdecennierna avhånades C H till en början i den borgerliga pressen. Ekonomi och politik hörde ju inte ihop. I varje fall inte på det sätt som C H menade. Ägandet hade ingen relevans när det gällde politiska maktförhållanden. Fel och irrelevant, sades det. Några menade att det handlade om vanlig svensk avundsjuka riktad mot framgångsrika affärsmän. Något decennium senare fastslog dock den statliga Koncentrationsutredningen att C H i allt väsentligt haft rätt. C H hade varit steget före. Inte så konstigt att Gunnar Myrdal, under en paus under en konferens på Kuba, där även C H deltog, vände sig till Castro, pekade på C H och sa: ”Den där killen var en av mina bästa elever vid universitetet.”
Att bedriva forskning och göra analyser är en sak. En helt annan är att samtidigt bedriva politisk praktik och i det avseendet stötte C H på motstånd och svårigheter. På 1950-talet, när han som medlem av verkställande utskottet (VU) förslog att man helt skulle avbryta den studieverksamhet som bestod i att man sände unga partikamrater till Sovjet och DDR, mötte han både ett oväntat och kompakt motstånd.  Studieverksamheten där hade en tendens att skapa ett ideologiskt beroende, menade C H. Likafullt ändrade VU ståndpunkt bara något år senare.

Ett annat tillfälle då C H drabbades av en svår besvikelse var i samband med Sovjetunionens militära inmarsch i Ungern i oktober 1956. C H höll tidigt ett anförande i Medborgarhuset där han påpekade att det ungerska partiet hade begått en rad grova misstag, men förklarade också att det fanns anledning att notera att yttre krafter försökte utnyttja läget i Ungern för egna syften. Hans analys av den politiska situationen var noggrann och välavvägd och kritiken av Rakosiregimen hård. Partiets verkställande utskott godkände också C H:s analys.
Vid partistyrelsens möte en tid därefter förändrades dock partiets uppfattning. Huvudansvaret för Ungernrevolten bars inte av Rakosiregimen utan var i första hand en följd av yttre inblandning i Ungerns angelägenheter. Partistyrelsen bytte alltså fot.
Denna omsvängning var en ordentlig chock för C H och han har senare berättat att han vid den tiden var på väg ut ur partiet. Under ett år satt han i protest tigande på alla VU:s möten.  

Trots Ungernrevolten kunde man i och med det sovjetiska partiets 20:e kongress, där Chrustjov brännmärkt Stalins brott, ana ansatser till förändring. Tendenser till nytänkande började göra sig gällande inom den kommunistiska rörelsen. C H var mycket tidigt en av företrädarna för dessa. Socialismen i Sverige måste grunda sig på svenska förhållanden och den svenska arbetarrörelsens erfarenheter och arbetssätt. Ungefär samtidigt myntade ordföranden i Italiens kommunistiska parti, Palmiro Togliatti, uttrycket polycentrism. Moskva kunde inte längre vara något självklart centrum eller någon riktkarl inom den kommunistiska rörelsen. Traditionen från Komintern och Kominform måste få ett slut. Varje parti måste välja sin egen väg till socialismen.
SKP hade under det kalla krigets första årtionden och Hilding Hagbergs ledning hamnat i en svår politisk isolering, som det nu fanns möjligheter att bryta. Partiledningen utsattes för hård kritik – inte minst från ungdomsförbundet och unga partimedlemmar, vilka författade ett för tiden mycket kritiskt
brev till partiledningen, där man krävde att den måste förnyas. Kritiken gav resultat. C H valdes 1964 till ny partiledare för SKP. Följande år presenterade han i boken Vänsterns väg mål och metoder för hur partiets politik kunde förnyas och hur svenskt politiskt liv skulle kunna vitaliseras.
Men vägen till förändring låg inte helt öppen. Dörren stod bara på glänt. Större delen av det gamla gardet satt kvar i partistyrelsen. C H stöddes av en minoritet i partistyrelsen. Ett svårt läge om man ville genomföra en förnyelse.

En av de frågor, i vilken man kunde se tydliga meningsskiljaktigheter, var namnfrågan. De krafter som ville förnya partiets politik ville byta namn på partiet och förändra dess karaktär. Det som många såg som modell var SF-partierna i Norge och Danmark. Andra betonade partiets identitet och traditioner och motsatte sig en ändring. Få var dock de som ville se en splittring. Kongressen 1967 enades om en kompromiss, för vars tillkomst Kjell E. Johansson, tidigare ordförande i partiets ungdomsförbund, spelade en viktig roll. Det blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).
Sedan några år hade vid den här tiden den sino-sovjetiska konflikten börjat påverka diskussionen inom den svenska vänstern. Inom partiet hade en fraktion formerat sig, som orienterade sig i riktning mot den linje som fördes av Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Man riktade skarp kritik mot Chrustjovs tal om Stalins förbrytelser. KKP menade att Sovjetunionen i sin ekonomiska politik och utrikespolitik blivit ”socialimperialistiskt”. Denna fraktion inom VPK organiserade en egen studieverksamhet med udden riktad mot partiets huvudlinje och C H Hermansson, vilken utmålades som förtappad reformist och revisionist. Samtidigt fanns det andra som ansåg ungefär detsamma om C H utifrån helt andra utgångspunkter men ställde sig på Sovjetunionens sida i den sino-sovjetiska konflikten. Vid 1967 års kongress lämnade den Kinainfluerade fraktionen partiet och bildade KFML, medan den fraktion som orienterade sig mot Sovjet stannade i partiet. Trots meningsskiljaktigheterna antog kongressen ett program som tydligt proklamerade partiets självständighet både när det gällde förhållandet till socialdemokratin och till utvecklingen i de socialistiska länderna. Trovärdigheten i detta ställningstagande kom att hårt prövas redan följande år.

1967 utbröt Hamnarbetarstrejken i Göteborg. En ny generation som intresserade sig för situationen i andra delar av världen hade vuxit fram. Unga människor blev socialt engagerade och arbetade i olika alternativ-, student- och solidaritetsrörelser. Vietnamkriget rasade och befrielserörelserna i Södra Afrika började växa sig starka. I denna tid av rörelse, upptäckter av nya eller förbisedda problem och vidareutveckling av olika undanträngda socialistiska teoribildningar uppstod ideologiska motsättningar och teoretisk och politisk oreda. Samtidigt ökade sympatierna för VPK och man kunde förvänta sig en valframgång för partiet. Sannolikt hade en sådan inträffat om inte Sovjet en månad före valet 1968 marscherat in i Tjeckoslovakien.
C H väcktes på morgonen den 21 augusti 1968 av en hord journalister som knackade på hos honom i svinottan och överraskade honom med nyheten om inmarschen och hade oförskämdheten att på stående fot avkräva honom om en omedelbar kommentar. Det fick de inte. Den kom på förmiddagen efter kontakter med VU. C H hade då fått enhälligt stöd för ett uttalande där det sovjetiska agerandet fördömdes som ett brott mot den nationella självbestämmanderätten. Han förklarade också att Sverige borde ”frysa” de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen.

C H:s och det svenska partiets uttalande vållade stor uppståndelse i svensk media. Senare under dagen när C H skulle intervjuas för tv frågade han hur mycket tid man hade för inslaget. Intervjuaren Åke Wilhelmsson svarade: ”Idag Hermansson har vi all tid världen.”
C H:s och VPK:s skarpa uttalande vållade också uppmärksamhet och gehör i andra kommunistiska partier. Efterhand kom en bred strömning inom den europeiska vänstern att formeras, som hade en politik likartad VPK:s. Göran Therborn har till exempel menat att C H var den förste eurokommunisten flera år innan fenomenet namngivits av Santiago Carillo och Enrico Berlinguer börjat tala om ”den historiska kompromissen”.
Den eurokommunistiska linjen innebar ett nytt synsätt i en rad frågor såsom till exempel marxistisk statsteori, förhållandet mellan reform och revolution och förhållandet kommunistiska partier emellan.

De eurokommunistiska inslagen i VPK förblev dock inte oemotsagda. Det dröjde inte länge efter inmarschen i Tjeckoslovakien förrän mer traditionalistiskt inriktade grupper i partiet började opponera sig mot partiets huvudlinje och samlade sig kring tidningen Norrskensflamman. Man kritiserade C H och partiledningen för att man var dåliga proletära internationalister och menade att C H haft fel i sin kritik av inmarschen. Senare angrep man också partiets ställningstaganden i kärnkraftsfrågan. Det blev häftig diskussion på partiets kongress 1969, då C H i ett anförande ansåg sig föranlåten att använda kraftuttryck och förklarade att ”Någon djävla ordning måste det vara även i ett kommunistiskt parti.” (Pelle Holm, författare till uppslagsverket Bevingade ord lär på kvällen samma dag ha insett betydelsen av denna språkliga innovation och antecknat uttrycket inför nästa upplaga.) Som partiledare fick alltså C H, förutom att kämpa med borgerligheten och olika vänstersekter, också en fraktion inom partiet att hantera. Och den fraktionen kritiserade partiets linje inte bara internt utan även externt i Norrskensflamman.
Det var uppenbart att gruppen kring Norrskensflamman även hade stöd av SUKP, SED och en rad andra partier som inte respekterade partiets självständighet utan blandade sig i VPK:s inre angelägenheter. Striden mellan fraktionen kring Norrskensflamman och partiledningen, som på allvar startade 1968, avslutades först 1977, då gruppen kring Norrskensflamman bröt sig ur partiet och bildade APK.
I det här sammanhanget bör det sägas något till dem som i tid och otid erinrar om de hyllningsord som C H fällde som en del i begravningsritualen vid Stalins död. Inom parentes sagt låg Tage Erlander inte särskilt långt efter i sin kommentar till Stalins död. Erinringarna görs i politiskt syfte och man avfärdar C H:s självkritik som munväder. Nu är det emellertid så att verklig självkritik inte är någon sorts läpparnas bekännelse eller muntligt framförd avbön. Verklig självkritik innebär förpliktelser. Något måste göras i handling. Och på den punkten har C H varit mycket omsorgsfull. Få politiska ledare inom den kommunistiska rörelsen har gjort mer för att föra sitt parti bort från stalinismen än han.
Han tillät dock inte partiets ledning att tillgripa uteslutningsinstrumentet utan använde istället tålmodig argumentation för att vinna motsträviga kamrater inom partiet för sin ståndpunkt.

C H var lyhörd för opinioner i en lång rad frågor. Under hans tid som partiledare uppmärksammade man tidigt nya strömningar inom kvinnorörelsen. Mycket kraft ägnades åt att utveckla kampen för jämställdhet och kvinnans frigörelse. Partiledningen gav genom studieverksamheten en viktig signal till partiets medlemmar att ägna särskilt uppmärksamhet åt jämställdhetsfrågor. Långa och livliga diskussioner följde inom partiet, som pågick i många år innan feminismen blev vedertaget begrepp, först inom partiet sedan i samhället i övrigt. C H tog till sig åtskilligt av vad unga feminister hade att tillföra. Själv var han naturligtvis barn av sin tid. Han
berättade på sin 90-årsdag att han under många år plågats av en svår skamkänsla för att han inte gjort mer för att hans hustru Märta skulle kunna fullfölja sina medicinstudier.
Att leda partiet i en tid som kännetecknades av ett turbulent vänsteruppsving med yviga ideologiska diskussioner, vildsinta teoretiska utflykter och politiska hugskott men likafullt försöka fatta kloka beslut som kan få stor betydelse för lång tid framåt, är en ohyggligt svår uppgift. Det krävs inte bara analytisk skärpa, historiska perspektiv, tålamod och uthållighet utan också en förtänksamhet av en art som innebär att man inte förlorar riktningen när det gäller att nå mer avlägsna mål.

C H Hermansson avgick 1975 som partiledare, men stannade kvar i partistyrelsen och i riksdagen. Det gav utökade möjligheter att läsa, skriva böcker och inte minst resa runt, träffa folk och hålla föredrag. Som partiledare hade han, om man jämför honom med andra partiledare, varit något av en udda gestalt. I radio och tv uppträdde han på ett avvikande sätt – ledigt, lättsamt och resonerande utan att göra avkall på allvaret i sitt budskap. C H kom att införa en helt ny stil. Trots att han var en typisk intellektuell plockade han ned partipolitiken från en dess höga piedestal och förde in den i människors vardag.
Han har under hela sin tid  i partiet varit intresserad av konst och kultur. På 1940-talet tillhörde han gruppen kring Clarté och Kulturfront. Han var 1946 med och skrev partiets kulturpolitiska program tillsammans med Per-Olov Zennström och Bengt Gunnäs, vilket till stora delar också kom att genomföras. Likaså deltog han i författandet av 1978 års kulturprogram. När han avgick som partiordförande bad han om att få bli placerad som suppleant i riksdagens kulturutskott.
Både under tiden som partiledare och tiden därefter har C H alltemellanåt en smula misslynt yttrat: ”För mycket teori har det då aldrig varit frågan om i vårt parti.” Han har praktisk taget alltid varit missbelåten med den bristande teoretiska och ideologiska diskussionen och debatten i partiet. På den punkten lär han nog aldrig bli nöjd. Man kan ju aldrig få för mycket kunskap. 1977 tog C H därför initiativ till bildandet av CMS (Centrum för Marxistiska Samhällsstudier) – en stiftelse som skulle stimulera till vetenskapligt arbete i marxistisk teori och ideologi. Under många år genomförde stiftelsen årligen stora och välbesökta Marxistiska folkuniversitet. En stor del av föreläsningarna och diskussionerna publicerades i bokform på Arbetarkulturs och Tidens förlag eller i partiets teoretiska tidskrift Socialistisk Debatt. Idag är verksamheten något mer modest, men CMS fortsätter ändå tålmodigt att regelbundet organisera seminarier i en rad viktiga ämnen.

När Vänsterpartiet på 1990-talet inte längre ansåg sig ha råd att ge ut Socialistisk Debatt ingick C H i den grupp som övertog utgivningen av tidskriften. Sedermera övergick tidskriften i CMS ägo. C H är idag tidskriftens ansvarige utgivare.
För tio år sedan drabbades C H av ett hårt slag då Märta avled efter en längre tids sjukdom Sjukdomstiden tog C H:s krafter i anspråk. Därefter kom sorgen och saknaden. Idag fortsätter C H dock att följa den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen, intresserar sig särskilt för kampen i viktiga maktfrågor, för en utvidgning av demokratin i allmänhet och inom arbetslivet i synnerhet. Iakttagandet och analyserandet har inte upphört och tanken vilar inte.
Inledningsvis förklarade vi att skriva en krönika till C H:s 95-årsdag är som att skriva partihistoria. Mycket har vi tvingats utelämna, såsom partiets agerande under den stora gruvstrejken 1969/70, kampen om energiförsörjningen och kärnkraften, synen på löntagarfonderna, med mera. Att summera ett livsverk som C H:s är inte enkelt. Ska man försöka sig på en sammanfattning kan man säga: C H tillhör den skara av intellektuella politiker och samhällsanalytiker inom arbetarrörelsen som historikern Isaac Deutscher kallade ”de förtänksamma”. I Sverige har de varit sällsynta. Där gör C H sällskap med några få som exempelvis Axel Danielsson och Ernst Wigforss.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Ledare 13 mars, 2024

Mäns och kvinnors biologiska tidszoner

Allt färre kvinnor anser att ett meningsfullt liv går att kombinera med barn. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Medan allt fler kvinnor väljer bort att skaffa barn, blir allt fler män ofrivilligt barnlösa. Det demografiska pusslet blir allt svårare att lägga.

Jag tillhör en grupp kvinnor som får demograferna att svettas när de studerar befolkningsstatistiken. Jag är i trettioårsåldern, har ännu inte avslutat mina doktorandstudier, har inga barn och för närvarande inga planer på att skaffa dem.

Jag tänker sällan på att klockan tickar, men det vet demograferna att den gör. De flesta kvinnor i trettioårsåldern har, liksom jag, tillbringat ett halvt liv med att vara livrädda för att bli gravida. Vi får en chock när vi väl inser hur svårt det egentligen är att bli gravid, och hur tidigt fertiliteten dalar. Kvinnor är som mest fertila mellan 18 och 25. Det låter nästan som ett skämt – kvinnor är som mest fertila när de ännu inte, i samhällets ögon, hunnit bli vuxna.

Borde man skaffa barn? Jag tvivlar på att det finns ett rationellt svar på frågan. Det är en klyscha – som de mammor och pappor jag känner ständigt upprepar – att man blir en annan människa när man skaffar barn. Det borde innebära att den person jag är i dag, och den person jag skulle vara om jag skaffade barn, är alltför olika för att göra jämförelser mellan dem betydelsefulla. Är det rationellt att vilja bli en ny människa, den människa jag skulle vara om jag hade barn? Inte vet jag.

Med jämna mellanrum kommer rapporter om att födelsetalen i många av världens länder minskar. Skräckexemplet är Sydkorea, där det föds mindre än ett barn per kvinna. I Europa är det Italien och Spanien som är värst. Men även i Sverige sjunker födelsetalen. Nu får varje kvinna omkring 1,5 barn, långt under de 2,1 som behövs för att befolkningen inte ska minska utan invandring.

De röster på vänsterkanten som tar den sjunkande fertiliteten på allvar brukar lyfta behovet av bättre välfärd, billigare bostäder och mer jämställdhet. Sociologer har visat att det finns ett positivt samband mellan en stark välfärdsstat, jämställdhet och fertilitet, åtminstone om man jämför rika välutvecklade länder. Förklaringen är enkel: i länder där det är enklare och billigare för kvinnor att kombinera arbete och familjeliv väljer fler kvinnor att skaffa barn.

Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor.

Men nu sjunker fertiliteten även i de jämställda skandinaviska länderna. Och det samband som gäller när man jämför fertilitet mellan länder verkar inte gälla inom länder. I Sverige finns inga tecken på att fortsatt ökad jämställdhet skulle leda till högre fertilitet. Snarare tvärtom. Många kvinnor är helt enkelt upptagna med annat, så pass länge att det är för sent att skaffa barn när de väl känner sig redo.

Det är lätt för oss tjejer att känna avund inför killarna, när vi inser att deras fertilitetsklockor inte tickar på samma sätt som våra. Och skandinavisk jämställdhet till trots är det fortfarande vi som får betala det högsta ekonomiska priset om vi väljer att skaffa familj. Inget land i världen värderar reproduktivt arbete lika högt som lönearbete. Det är och förblir en av feminismens främsta utmaningar.

Samtidigt rymmer befolkningsstatistiken en sorglig berättelse om barnlöshet bland män. Mer än var femte man förblir barnlös, en mycket större andel än bland kvinnor. Heterosexuella kvinnor vill helst skaffa barn med män som är minst lika högutbildade som de själva, och som tjänar lika mycket eller mer. I takt med att fler kvinnor än män väljer högre utbildning går ekvationen inte ihop. En stor andel män med låg utbildning och dålig anknytning till arbetsmarknaden förblir ensamma och barnlösa. Till skillnad från mig kan dessa män inte skaffa barn på egen hand, om de skulle vilja. Och dessa killar, till skillnad från de barnlösa tjejerna, får sällan någon samhällelig sympati.