Inrikes 12 december, 2012

95 år av partihistoria

Hans Arvidsson och Lars Werner om C H Hermansson, vars liv är sammanflätat med vänsterns utveckling under nästan ett helt sekel. Han fyller 95 år den 14 december.

Att inför C H:s 95-årsdag summera hans politiska insatser är detsamma som att skriva en väsentlig del av partiets historia. En födelsedagskrönika om C H är en svår, grannlaga och inte minst vidlyftig uppgift att författa. Vi gör likafullt ett försök. C H är jämnårig med partiet, men träder inte in på den partipolitiska scenen förrän 1941. Men låt oss för ordningens skull börja ge en glimt av C H:s ursprung.
Han har i sin bok Minnen själv berättat hur hans farfar kom till Sverige från Finland över Bottenvikens is. Han kom från ett Finland som härjats av krig och hungersnöd och hoppades på ett bättre liv i Sverige – ”i väster där solen gick ner”. Det var året efter den stora hungersnöden 1867-68 då närmare 100 000 människor omkom i hungersjukdomar.

C H skriver vad farbrodern, den socialdemokratiske riksdagsledamoten Albert Hermansson, berättat för honom: ”Jag tycker om att föreställa mig hur han går över isen. Det är packis på vissa ställen och närmare kusten en del råkar. Men det ligger tjock is på Bottenviken och inga isbrytare har brutit upp rännor. Året är 1868 och han är 18 år. Han har en kamrat med sig. Det är min farfar som är på väg över Kvarken till Sverige. Jag hoppas att vädret var hyggligt. Jag vet inte på vilken punkt de startade vandringen och inte var i Sverige de gick iland. Farfar var från en socken, Storkyro, några mil från Vasa. Han och hans kamrat gick troligen iland någonstans i Norra Ångermanland eller södra Västerbotten. Fågelvägen över Kvarkens smalaste ställe är på kartan sex till åtta mil. Det var ingen promenad man gjorde på dagen. De båda måste övernatta på isen och hade antagligen inget skydd.”

Ett tidigt politiskt minne från skolåren i Sundsvall är arbetarnas reaktion på dödsskotten i Ådalen 1931; hur han från fönstret i klassrummet bevittnade när stadens arbetare demonstrerade mot mördarregeringen. Det som bet sig fast var det allvar och den beslutsamhet som präglade demonstrationståget.
Med den uppväxt och de tidiga erfarenheter och insikter som C H hade var det närmast en självklarhet att han tidigt anslöt sig till arbetarrörelsen. C H var först medlem av SSU, men blev 1941 utesluten på grund av att han, då han kom till Stockholm och högskolan, också blivit medlem i Clarté. C H ansökte då om och fick medlemskap i Sveriges kommunistiska parti. Samma år anställdes han på partiets tidning Ny Dag. Allt detta skedde vid en tidpunkt då Nazitysklands pansarvagnar under stora militära framgångar börjat rulla mot Leningrad och Moskva. Det handlade om att intensifiera ansträngningarna i kampen mot fascismen. Om denna tid i Clarté, under vilken han träffade sin blivande hustru Märta, har C H själv skrivit: ”Hon judinna och jag marxist. Jag förstår idag inte riktigt hur vi vågade.”   Trots att äktenskapet ingicks i en mörk och svår tid blev det halvsekellångt med två döttrar, Ann och Eva, och flera barnbarn.
På den tiden kunde partiledningen, som en del av sin kaderpolitik, placera ut sina medlemmar i olika grundorganisationer. C H skickades på förslag av partiordföranden Sven ”Lasse” Linderot som nybliven medlem till partiets grovarbetarklubb. Det sades ibland att man gjorde så för att unga brushuvuden och studenter ”skulle lära sig veta ut”. Det dröjde dock inte länge förrän Valter Andersson, Hjalmar Werner och andra gamla fackliga rävar kunde säga: ”Vi ska nog gå upp till 84:an och prata lite med Hermansson så vi får lära oss lite ekonomi.”
C H arbetade samtidigt under flera år tillsammans med Rodny Öhman i partiets Avdelning för agitation och propaganda (som partiets studieavdelning dåförtiden kallades) innan han blev chefredaktör för Ny Dag.

Under sin tid som chefredaktör för Ny Dag satt han även som partiets representant i 1947 års skattekommitté, som kom att föreslå en rad genomgripande förändringar av det svenska skattesystemet och där den i alla politiska läger respekterade finansministern Ernst Wigforss var ordförande.
Under 1950-talet började C H även sitt stora arbete med att undersöka det svenska kapitalets koncentration och centralisation. I den till synes permanenta högkonjunkturen under de första efterkrigsdecennierna avhånades C H till en början i den borgerliga pressen. Ekonomi och politik hörde ju inte ihop. I varje fall inte på det sätt som C H menade. Ägandet hade ingen relevans när det gällde politiska maktförhållanden. Fel och irrelevant, sades det. Några menade att det handlade om vanlig svensk avundsjuka riktad mot framgångsrika affärsmän. Något decennium senare fastslog dock den statliga Koncentrationsutredningen att C H i allt väsentligt haft rätt. C H hade varit steget före. Inte så konstigt att Gunnar Myrdal, under en paus under en konferens på Kuba, där även C H deltog, vände sig till Castro, pekade på C H och sa: ”Den där killen var en av mina bästa elever vid universitetet.”
Att bedriva forskning och göra analyser är en sak. En helt annan är att samtidigt bedriva politisk praktik och i det avseendet stötte C H på motstånd och svårigheter. På 1950-talet, när han som medlem av verkställande utskottet (VU) förslog att man helt skulle avbryta den studieverksamhet som bestod i att man sände unga partikamrater till Sovjet och DDR, mötte han både ett oväntat och kompakt motstånd.  Studieverksamheten där hade en tendens att skapa ett ideologiskt beroende, menade C H. Likafullt ändrade VU ståndpunkt bara något år senare.

Ett annat tillfälle då C H drabbades av en svår besvikelse var i samband med Sovjetunionens militära inmarsch i Ungern i oktober 1956. C H höll tidigt ett anförande i Medborgarhuset där han påpekade att det ungerska partiet hade begått en rad grova misstag, men förklarade också att det fanns anledning att notera att yttre krafter försökte utnyttja läget i Ungern för egna syften. Hans analys av den politiska situationen var noggrann och välavvägd och kritiken av Rakosiregimen hård. Partiets verkställande utskott godkände också C H:s analys.
Vid partistyrelsens möte en tid därefter förändrades dock partiets uppfattning. Huvudansvaret för Ungernrevolten bars inte av Rakosiregimen utan var i första hand en följd av yttre inblandning i Ungerns angelägenheter. Partistyrelsen bytte alltså fot.
Denna omsvängning var en ordentlig chock för C H och han har senare berättat att han vid den tiden var på väg ut ur partiet. Under ett år satt han i protest tigande på alla VU:s möten.  

Trots Ungernrevolten kunde man i och med det sovjetiska partiets 20:e kongress, där Chrustjov brännmärkt Stalins brott, ana ansatser till förändring. Tendenser till nytänkande började göra sig gällande inom den kommunistiska rörelsen. C H var mycket tidigt en av företrädarna för dessa. Socialismen i Sverige måste grunda sig på svenska förhållanden och den svenska arbetarrörelsens erfarenheter och arbetssätt. Ungefär samtidigt myntade ordföranden i Italiens kommunistiska parti, Palmiro Togliatti, uttrycket polycentrism. Moskva kunde inte längre vara något självklart centrum eller någon riktkarl inom den kommunistiska rörelsen. Traditionen från Komintern och Kominform måste få ett slut. Varje parti måste välja sin egen väg till socialismen.
SKP hade under det kalla krigets första årtionden och Hilding Hagbergs ledning hamnat i en svår politisk isolering, som det nu fanns möjligheter att bryta. Partiledningen utsattes för hård kritik – inte minst från ungdomsförbundet och unga partimedlemmar, vilka författade ett för tiden mycket kritiskt
brev till partiledningen, där man krävde att den måste förnyas. Kritiken gav resultat. C H valdes 1964 till ny partiledare för SKP. Följande år presenterade han i boken Vänsterns väg mål och metoder för hur partiets politik kunde förnyas och hur svenskt politiskt liv skulle kunna vitaliseras.
Men vägen till förändring låg inte helt öppen. Dörren stod bara på glänt. Större delen av det gamla gardet satt kvar i partistyrelsen. C H stöddes av en minoritet i partistyrelsen. Ett svårt läge om man ville genomföra en förnyelse.

En av de frågor, i vilken man kunde se tydliga meningsskiljaktigheter, var namnfrågan. De krafter som ville förnya partiets politik ville byta namn på partiet och förändra dess karaktär. Det som många såg som modell var SF-partierna i Norge och Danmark. Andra betonade partiets identitet och traditioner och motsatte sig en ändring. Få var dock de som ville se en splittring. Kongressen 1967 enades om en kompromiss, för vars tillkomst Kjell E. Johansson, tidigare ordförande i partiets ungdomsförbund, spelade en viktig roll. Det blev Vänsterpartiet kommunisterna (VPK).
Sedan några år hade vid den här tiden den sino-sovjetiska konflikten börjat påverka diskussionen inom den svenska vänstern. Inom partiet hade en fraktion formerat sig, som orienterade sig i riktning mot den linje som fördes av Kinas Kommunistiska Parti (KKP). Man riktade skarp kritik mot Chrustjovs tal om Stalins förbrytelser. KKP menade att Sovjetunionen i sin ekonomiska politik och utrikespolitik blivit ”socialimperialistiskt”. Denna fraktion inom VPK organiserade en egen studieverksamhet med udden riktad mot partiets huvudlinje och C H Hermansson, vilken utmålades som förtappad reformist och revisionist. Samtidigt fanns det andra som ansåg ungefär detsamma om C H utifrån helt andra utgångspunkter men ställde sig på Sovjetunionens sida i den sino-sovjetiska konflikten. Vid 1967 års kongress lämnade den Kinainfluerade fraktionen partiet och bildade KFML, medan den fraktion som orienterade sig mot Sovjet stannade i partiet. Trots meningsskiljaktigheterna antog kongressen ett program som tydligt proklamerade partiets självständighet både när det gällde förhållandet till socialdemokratin och till utvecklingen i de socialistiska länderna. Trovärdigheten i detta ställningstagande kom att hårt prövas redan följande år.

1967 utbröt Hamnarbetarstrejken i Göteborg. En ny generation som intresserade sig för situationen i andra delar av världen hade vuxit fram. Unga människor blev socialt engagerade och arbetade i olika alternativ-, student- och solidaritetsrörelser. Vietnamkriget rasade och befrielserörelserna i Södra Afrika började växa sig starka. I denna tid av rörelse, upptäckter av nya eller förbisedda problem och vidareutveckling av olika undanträngda socialistiska teoribildningar uppstod ideologiska motsättningar och teoretisk och politisk oreda. Samtidigt ökade sympatierna för VPK och man kunde förvänta sig en valframgång för partiet. Sannolikt hade en sådan inträffat om inte Sovjet en månad före valet 1968 marscherat in i Tjeckoslovakien.
C H väcktes på morgonen den 21 augusti 1968 av en hord journalister som knackade på hos honom i svinottan och överraskade honom med nyheten om inmarschen och hade oförskämdheten att på stående fot avkräva honom om en omedelbar kommentar. Det fick de inte. Den kom på förmiddagen efter kontakter med VU. C H hade då fått enhälligt stöd för ett uttalande där det sovjetiska agerandet fördömdes som ett brott mot den nationella självbestämmanderätten. Han förklarade också att Sverige borde ”frysa” de diplomatiska förbindelserna med Sovjetunionen.

C H:s och det svenska partiets uttalande vållade stor uppståndelse i svensk media. Senare under dagen när C H skulle intervjuas för tv frågade han hur mycket tid man hade för inslaget. Intervjuaren Åke Wilhelmsson svarade: ”Idag Hermansson har vi all tid världen.”
C H:s och VPK:s skarpa uttalande vållade också uppmärksamhet och gehör i andra kommunistiska partier. Efterhand kom en bred strömning inom den europeiska vänstern att formeras, som hade en politik likartad VPK:s. Göran Therborn har till exempel menat att C H var den förste eurokommunisten flera år innan fenomenet namngivits av Santiago Carillo och Enrico Berlinguer börjat tala om ”den historiska kompromissen”.
Den eurokommunistiska linjen innebar ett nytt synsätt i en rad frågor såsom till exempel marxistisk statsteori, förhållandet mellan reform och revolution och förhållandet kommunistiska partier emellan.

De eurokommunistiska inslagen i VPK förblev dock inte oemotsagda. Det dröjde inte länge efter inmarschen i Tjeckoslovakien förrän mer traditionalistiskt inriktade grupper i partiet började opponera sig mot partiets huvudlinje och samlade sig kring tidningen Norrskensflamman. Man kritiserade C H och partiledningen för att man var dåliga proletära internationalister och menade att C H haft fel i sin kritik av inmarschen. Senare angrep man också partiets ställningstaganden i kärnkraftsfrågan. Det blev häftig diskussion på partiets kongress 1969, då C H i ett anförande ansåg sig föranlåten att använda kraftuttryck och förklarade att ”Någon djävla ordning måste det vara även i ett kommunistiskt parti.” (Pelle Holm, författare till uppslagsverket Bevingade ord lär på kvällen samma dag ha insett betydelsen av denna språkliga innovation och antecknat uttrycket inför nästa upplaga.) Som partiledare fick alltså C H, förutom att kämpa med borgerligheten och olika vänstersekter, också en fraktion inom partiet att hantera. Och den fraktionen kritiserade partiets linje inte bara internt utan även externt i Norrskensflamman.
Det var uppenbart att gruppen kring Norrskensflamman även hade stöd av SUKP, SED och en rad andra partier som inte respekterade partiets självständighet utan blandade sig i VPK:s inre angelägenheter. Striden mellan fraktionen kring Norrskensflamman och partiledningen, som på allvar startade 1968, avslutades först 1977, då gruppen kring Norrskensflamman bröt sig ur partiet och bildade APK.
I det här sammanhanget bör det sägas något till dem som i tid och otid erinrar om de hyllningsord som C H fällde som en del i begravningsritualen vid Stalins död. Inom parentes sagt låg Tage Erlander inte särskilt långt efter i sin kommentar till Stalins död. Erinringarna görs i politiskt syfte och man avfärdar C H:s självkritik som munväder. Nu är det emellertid så att verklig självkritik inte är någon sorts läpparnas bekännelse eller muntligt framförd avbön. Verklig självkritik innebär förpliktelser. Något måste göras i handling. Och på den punkten har C H varit mycket omsorgsfull. Få politiska ledare inom den kommunistiska rörelsen har gjort mer för att föra sitt parti bort från stalinismen än han.
Han tillät dock inte partiets ledning att tillgripa uteslutningsinstrumentet utan använde istället tålmodig argumentation för att vinna motsträviga kamrater inom partiet för sin ståndpunkt.

C H var lyhörd för opinioner i en lång rad frågor. Under hans tid som partiledare uppmärksammade man tidigt nya strömningar inom kvinnorörelsen. Mycket kraft ägnades åt att utveckla kampen för jämställdhet och kvinnans frigörelse. Partiledningen gav genom studieverksamheten en viktig signal till partiets medlemmar att ägna särskilt uppmärksamhet åt jämställdhetsfrågor. Långa och livliga diskussioner följde inom partiet, som pågick i många år innan feminismen blev vedertaget begrepp, först inom partiet sedan i samhället i övrigt. C H tog till sig åtskilligt av vad unga feminister hade att tillföra. Själv var han naturligtvis barn av sin tid. Han
berättade på sin 90-årsdag att han under många år plågats av en svår skamkänsla för att han inte gjort mer för att hans hustru Märta skulle kunna fullfölja sina medicinstudier.
Att leda partiet i en tid som kännetecknades av ett turbulent vänsteruppsving med yviga ideologiska diskussioner, vildsinta teoretiska utflykter och politiska hugskott men likafullt försöka fatta kloka beslut som kan få stor betydelse för lång tid framåt, är en ohyggligt svår uppgift. Det krävs inte bara analytisk skärpa, historiska perspektiv, tålamod och uthållighet utan också en förtänksamhet av en art som innebär att man inte förlorar riktningen när det gäller att nå mer avlägsna mål.

C H Hermansson avgick 1975 som partiledare, men stannade kvar i partistyrelsen och i riksdagen. Det gav utökade möjligheter att läsa, skriva böcker och inte minst resa runt, träffa folk och hålla föredrag. Som partiledare hade han, om man jämför honom med andra partiledare, varit något av en udda gestalt. I radio och tv uppträdde han på ett avvikande sätt – ledigt, lättsamt och resonerande utan att göra avkall på allvaret i sitt budskap. C H kom att införa en helt ny stil. Trots att han var en typisk intellektuell plockade han ned partipolitiken från en dess höga piedestal och förde in den i människors vardag.
Han har under hela sin tid  i partiet varit intresserad av konst och kultur. På 1940-talet tillhörde han gruppen kring Clarté och Kulturfront. Han var 1946 med och skrev partiets kulturpolitiska program tillsammans med Per-Olov Zennström och Bengt Gunnäs, vilket till stora delar också kom att genomföras. Likaså deltog han i författandet av 1978 års kulturprogram. När han avgick som partiordförande bad han om att få bli placerad som suppleant i riksdagens kulturutskott.
Både under tiden som partiledare och tiden därefter har C H alltemellanåt en smula misslynt yttrat: ”För mycket teori har det då aldrig varit frågan om i vårt parti.” Han har praktisk taget alltid varit missbelåten med den bristande teoretiska och ideologiska diskussionen och debatten i partiet. På den punkten lär han nog aldrig bli nöjd. Man kan ju aldrig få för mycket kunskap. 1977 tog C H därför initiativ till bildandet av CMS (Centrum för Marxistiska Samhällsstudier) – en stiftelse som skulle stimulera till vetenskapligt arbete i marxistisk teori och ideologi. Under många år genomförde stiftelsen årligen stora och välbesökta Marxistiska folkuniversitet. En stor del av föreläsningarna och diskussionerna publicerades i bokform på Arbetarkulturs och Tidens förlag eller i partiets teoretiska tidskrift Socialistisk Debatt. Idag är verksamheten något mer modest, men CMS fortsätter ändå tålmodigt att regelbundet organisera seminarier i en rad viktiga ämnen.

När Vänsterpartiet på 1990-talet inte längre ansåg sig ha råd att ge ut Socialistisk Debatt ingick C H i den grupp som övertog utgivningen av tidskriften. Sedermera övergick tidskriften i CMS ägo. C H är idag tidskriftens ansvarige utgivare.
För tio år sedan drabbades C H av ett hårt slag då Märta avled efter en längre tids sjukdom Sjukdomstiden tog C H:s krafter i anspråk. Därefter kom sorgen och saknaden. Idag fortsätter C H dock att följa den internationella ekonomiska och politiska utvecklingen, intresserar sig särskilt för kampen i viktiga maktfrågor, för en utvidgning av demokratin i allmänhet och inom arbetslivet i synnerhet. Iakttagandet och analyserandet har inte upphört och tanken vilar inte.
Inledningsvis förklarade vi att skriva en krönika till C H:s 95-årsdag är som att skriva partihistoria. Mycket har vi tvingats utelämna, såsom partiets agerande under den stora gruvstrejken 1969/70, kampen om energiförsörjningen och kärnkraften, synen på löntagarfonderna, med mera. Att summera ett livsverk som C H:s är inte enkelt. Ska man försöka sig på en sammanfattning kan man säga: C H tillhör den skara av intellektuella politiker och samhällsanalytiker inom arbetarrörelsen som historikern Isaac Deutscher kallade ”de förtänksamma”. I Sverige har de varit sällsynta. Där gör C H sällskap med några få som exempelvis Axel Danielsson och Ernst Wigforss.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.