Vi är många som sörjer. Kulturkritikern Stuart Hall, professor i sociologi och skapare av fältet kulturstudier, dog 82 år gammal i London i förra veckan. Han var (och är och kommer att förbli) den intellektuella kompass genom vilka en brokig skara av marxister, antirasister och feminister som vill förstå kopplingen mellan makt, motstånd och kulturproduktion talar med och mot varandra och med omvärlden. I dessa dagar, där många inom akademin hävdar alltings komplexitet och aldrig tar ställning, där forskares neutralitet glorifieras medan feminister, postkoloniala och marxister anses vara ”politiska” är (fan! var) Stuart Hall en lysande förebild för ett annat sätt att göra vetenskap, att tänka teori och att skapa politik.
Begreppet offentlig intellektuell får kropp och mening med Stuart Hall.
Stuart Halls forskning sökte komplexitet, identifierade motsättningar, belyste sprickor och otydlighet i identitetskonstruktioner, visade på hur skört, osäkert, trögt och otydligt det sociala är. Samtidigt var hans politiska ställningstagande enkla. Han var emot kapitalismen som system, emot rasismen som han betraktade som grundläggande för kapitalismen, och han var för en ny radikal vänster. Bland annat som skapare av tidskriften New Left Review under sextiotalet och skapare av tidskriften Soundings efter millennieskiftet utmanade han systematiskt vänstern utan att lämna den.
Han var ofta arg på den, vänstern, som han samtidigt älskade och som var hans hem. Med The Problem of Ideology – Marxism without Guarantees? öppnade han en teoretisk och politisk plats för de som var kritiska till den ortodoxa marxismen men vägrade lämna den marxistiska traditionen. Mot deterministiska antagande om koppling mellan bas och överbyggnad hävdade han bestämt det kulturella fältets relativa autonomi. Mot idealistiska antagande om diskursers roll i skapande av det sociala, hävdade han bestämt att kolonialismen var ett produktionssystem grundat i beslagtagande av länder och kroppar.
Stuart Hall förespråkade en marxism utan förbehåll, där teorin var utgångspunkten för samhällsanalysen, och analysen utgångspunkt för politisk mobilisering. Han menade att rasismen var grundläggande för de nationella självbilderna (vänstern inkluderad) men kopplade alltid sin analys (och sin kamp) mot rasismen till en analys av kapitalismens olika faser. Frågan var inte om Storbritannien var rasistiskt eller inte. Det utgick han ifrån. Men vilken roll spelade rasismen inom ramen för thatcherismen och dagens nyliberala regim.
Hans analys av rasismens och polisens roll i Policing the Crisis borde vara obligatorisk läsning för den svenska vänstern.
Han såg den smärtan som migration och exil orsakar. Hans kontinuerliga samtal med sin livskamrat, historiken Catherine Hall, gav honom en känsla för imperiets (och lidandets) historia. Men också för motståndet. Inte minst vilken roll kulturproduktionen spelar för att namnge och artikulera den afrikanska diasporans erfarenhet av rasism.
Vi är många som har blivit förförda, förälskade, utmanade och imponerade av hans texter. Många som har förstått livet och kampen genom Stuart Halls röst. En röst som alltid var tydlig i sin teoretiska och politiska gränsdragning men oerhört oerhört oerhört mänsklig. Eller kanske oerhört oerhört oerhört politisk. Stuart Hall trodde på det politiska – och på att försvara det politiska som något existentiellt.
Han trodde på intellektuellt arbete, inte minst på kollektivt intellektuellt arbete. Hela hans gärning ifrågasätter den nyliberala akademin med dess fokus på individualism och framgångsåtrå, och dess avståndstagande från det sociala. Hall var ingen teoretiker i bemärkelsen någon som jobbar med universaliserande abstraktioner, utan en intellektuell som tänkte tillsammans med andra, som erbjuder begrepp så att vi kan tänka vidare. Kanske är det på grund av det som man älskar honom. Han behandlar läsaren som en samtalspartner, vrider på argument, förklarar, ber om ursäkt när han är otydlig. Man känner sig aldrig dum när man läser Hall. Hans artikel The West and the Rest – Discourse and Power är en av de vackraste texter som jag har läst.
Jag tänker på att den svenska vänstern saknar en Stuart Hall. Jag tänker på att hen finns i en ny generation av unga vänsteraktivister och -intellektuella som inte kommer att acceptera en gränsdragning mellan de som tänker teorier och de som gör politik och inte heller kommer att finna sig i att antirasismen hamnar under Övriga punkter på mötenas dagordningar tillsammans med deras drömmar. Vänstern kommer att producera nya Stuart Hall och han kommer att le i en vänsterhimmel – fri från rasism, skeptisk mot dogmer och optimistisk inför socialismen som realistisk utopi – där han och hans gelikar träffas, fortsätter att diskutera politik och ibland (när de har tid) skyddar oss alla.
