Vad betyder egentligen ”bra” när vi säger det om till exempel en film? Oftast menar åtminstone jag något i stil med ”helgjuten”. Men ibland ger delarna så mycket att det kompenserar för en inte alldeles lyckad helhet.
Häromveckan kom nyheten att Jane Campion och Gerard Lee skriver på en andra säsong av tv-serien Top of the lake. Goda nyheter, förstås, även om det alltid är med viss bävan man emotser en ”nästa säsong”. Kommer den att hålla måttet? Hur ska de utveckla konceptet?
I det här fallet är jag rätt säker på att det kommer att bli bra även om det inte blir bra alltigenom. Det vill säga, jag tror att Jane Campion som minst kommer att skapa en stark fiktiv värld och skildra kvinnor och män på ett brutalt klarsynt och passionerat sätt. Det gör hon nämligen alltid. Även hennes (få) svagare filmer innehåller delar som etsar sig fast.
Ta till exempel hennes In the cut från år 2003. Rätt många kritiker såg den som en halvlyckad eller till och med misslyckad thriller, och fixerade sig vid att Campion hade valt den gamla romkom-stjärnan Meg Ryan i huvudrollen. Själv älskade jag filmen och såg i den en kraftfull, ond och vacker allegori över det heterosexuella begärets risker ur ett kvinnligt perspektiv.
Nu tillhör ju Jane Campion den konstnärliga eliten bland filmskapare, men jag kom att tänka på andra filmer, som kanske inte är några helgjutna mästerverk men som ändå lyckas gestalta något viktigt och intressant.
Mitt favoritexempel på en sådan film är Niels Muellers debut Attentatet mot Richard Nixon. Filmen hade premiär år 2004, mitt under kriget mot terrorismen, och porträtterade inget mindre än en amerikansk fundamentalist.
Den utspelas i början av 70-talet, och huvudpersonen är möbelförsäljare. Sam Bicke är bokstavstrogen idén om sambandet mellan investering och avkastning, mellan en god vilja, ett gott utfört arbete och ett gott liv. Men det kapitalistiska samhället fungerar ju inte så, däremot kräver det av oss att vi kamouflerar dess dubbelmoral: löneslaveri ska förkläs till frihet, förödmjukelse till professionalism, profitmaximering till samhällsbyggande.
Den känslige, veke Bicke klarar inte den trolleriakten. Han ser sina vänner i arbetarklassen slita hårt, precis som han själv, men han ser inte att avkastningen motsvarar investeringen. Till slut går Bicke helt enkelt sönder och det slutar med att han försöker – jodå – kapa ett plan och störta det i Vita huset.
Filmen är inspirerad av en verklig händelse, ur vilken Mueller tillsammans med medförfattaren Kevin Kennedy har vaskat fram ett utmanande och spännande idégods.
Dock håller filmen inte riktigt ihop, utan lider av en del transportsträckor och lösa trådar. Den innehåller också utnötta referenser till tankefigurer som ”manlighet i kris tar väpnad hämnd på moraliskt förfallet samhälle”. Notera namnlikheten mellan Sam Bicke och Robert de Niros rollfigur Travis Bickle i Taxi Driver.
Det intressanta i kråksången är att när filmen sjunker in så spelar de här bristerna inte så stor roll. Filmens styrkor, tajmingen och det originella sättet att angripa temat – skickligt understruket av Sean Penn som gör en storartad, gripande prestation i huvudrollen – överväger.
Ett annorlunda exempel på filmer som inte nödvändigtvis är rakt igenom högkvalitativa, men ändå prickar något slags tänkvärd brännpunkt, är Sylvester Stallones Rambo-serie. Vem har mer slagkraftigt gestaltat en genomexploaterad manlighet, vars lojala våldsberedskap staten kräver men sedan sviker och fördömer i sin officiella historieskrivning? Rambo har förstås slagits i Vietnamkriget, men hans belägenhet kommunicerar med soldatens i allmänhet.
Det är ingen slump att Susan Faludi analyserade den första Rambo-filmen First Blood i sin manlighetsstudie Ställd.
Naturligtvis består filmerna till stor del av det som förr brukade kallas underhållningsvåld – blodstänkt action med en högst tvivelaktig hjälte i centrum, i en ambivalent inramning med reaktionära drag. Men jag vill nog påstå att här också finns rent episka kvaliteter.
Ska jag ge ett tips till bland alla filmer som är bättre i detaljen än i helheten, så är det att hålla koll på det mesta som Tilda Swinton är med i. Hon har nämligen en förmåga att krama det allra bästa och viktigaste ur också ett halvdant manus och en illa konstruerad roll. Mitt sista tips är att inte stirra sig blind på de betyg vi filmkritiker sätter. Fast ska man gå efter publiksiffrorna så är det väl få som gör det.