I Hamlet finns några strofer som jag faktiskt kan utantill: ”Att dö, att sova – intet vidare – och veta, att uti sömnen domna hjärtekvalen, och alla dessa tusental av marter, som äro köttets arvedel – det vore en nåd att stilla bedja om.”
Det var en gång en dröm om det Sociala Europa. Den bars fram av EU-vänliga fackföreningar, socialdemokratier och även många vänsterpartier. Oftast berättades den i mitten av 1990-talet då ganska många europeiska länder råkade styras av socialdemokrater.
EU skulle visa världen sociala rättigheter, välfärd och rättvisa. Nu skulle gemensamma europeiska regler och gemensam valuta tygla finanskapitalets härjningar. Och den svenska socialdemokratin hörde ropen. Självklart skulle Sverige ta täten och visa vad välfärd är.

Så ställdes man mot EU:s strukturella gegga; dess institutionella maktbalans men inte minst De Heliga Fördragen, Den Fria Rörligheten och Den Självständiga Domstolen. Sedan tog högern över i land efter land. Ett direktiv här, ett domslut där, en lobbyinsats hit och en kommissionsbyråkrat dit; drömmen tömdes men levde ändå vidare. Om bara några kommissionärer byttes ut. Bara det röda laget kunde vinna i varje land och EU-parlamentets majoritet samtidigt. Bara den dumma nationalistvänstern kunde inse…
Den svenska vänstern – och de ekonomiskt nyktrare delarna av högern – var mer illusionslösa. Och genom EMU-omröstningen räddades åtminstone den svenska demokratin och ekonomin.

När detta skrivs, pågår för fullt de sista förhandlingarna med den så kallade europakten. Den presenteras medialt som ganska okomplicerad: vem kan väl egentligen ha något emot lite interna regler och kontrollmekanismer kring statsbudgetar och mot slöseri?
Men det är just det.
Det har inte handlat om slöseri. Varken den spanska eller grekiska ekonomin utmärkte sig med särskilda budgetunderskott eller sociala rättigheter. Problemen uppstod efter finanskrisen och i bindningen till en valuta som inte passade de egna förutsättningarna.

Den grekiska ekonomin skulle idag verkligen behöva investera sig ur krisen; att folket jobbar långa timmar och många år hjälper inte när det handlar om lågproduktiva jobb. Men Europakten omöjliggör satsningar.
Och de två grundorsakerna till krisen – euron och finansattackerna – kvarstår oförändrade.
Det hindrade dock inte Socialdemokraterna från att i ett episkt självmål – mot Europafackets aktiva uttalanden om att säga nej till hela rasket – ge regeringen fler chanser att låsa in oss i Titanics maskinrum. Vars roder är inställt i full fart mot nedskärningarnas isberg, och makroekonomiskt vansinne. Den enda rörliga faktor som kvarstår i ekonomin är människors sociala rättigheter. I flera europeiska länder har regeringar med EU:s goda minne gett sig på arbetarklassens allra mest grundläggande vapen: den kollektiva förhandlingsrätten.

Här och nu föds officiellt det asociala Europa. Och därmed reaktionen: förutom gatornas stöveltramp lär EU krackelera som politisk konstruktion, när man nu byggt in hårda nationella motsättningar och ökade klyftor mellan länder.
Det kan också ske en europeisk samling som tar fasta på grunden i drömmen om det sociala Europa: våra rättigheter och vår välfärd.
Men att sådant inte kommer som en skänk från Brysselpalatsen, det har nog alla förstått nu. Utom kanske de svenska socialdemokrater som väljer att inte vara och att dö drömmande, hellre än att utstå de marter som äro köttets arvedel.