Jag kom ut en vända till sist, bort i förortsspåret mot villorna. Tidigt – innan minusgraderna hann vika för nästa varmluftsvåg, och innan stadsjeeparna drar igång. Bara de små silverbilarna från vårdbolagen, ”Humana” och ”Caritas”, pilar omkring mellan villorna.
Skidlöpan går över det som en gång var banvall, här rasslade tåget in mot stan. Nu är det stilla. Hundarna pissar ogenerat i spåret. Vi är i minoritet, vi med lagg på fötterna, får finna oss i det, som andra minoriteter.
En del går till attack. Vi orkar inte bråka. Vi viker ned blicken och hoppas att de inte börjar tugga …
Börjar tänka över detta med mark mellan stakningarna, att äga mark är att äga makt brukar det heta. Den kollektiva makt som förr fanns i förorten, i form av orörd natur, parker, skogsdungar – var ett slags makt vi ägde. Över våra liv, att forma dem, välja olika vägar, intressen, inte minst som barn.
I de små skogarna fanns det oförutsedda, det ännu inte färdigtänkta.
När förorten nu pluggas igen – de gröna stråken bebyggs – är det resultatet av människors önskan att söka det urbana, den tycks stor.
Men när jag går runt och söker osandade ytor att fortsätta turen på ser jag att lika stora områden som de nya bostäderna tagit har gått åt till parkeringar invid dem, trots att t-banan ofta ligger femtio steg bort.
Förorten har långsamt fått förvandlas till en maskin för boende och konsumtion, för teve, tevespel, transporter till sporthallar. Utanför husen finns helt enkelt inga ytor för lek. För där står bilarna, rad i rad.
Det är klart att vi ser detta. Att vi hamnat i miljöer vi inte mår bra av.
Varför får det ske? Ingen vill nog egentligen ha det så här, barnen klättrar ju på väggarna, men vi tror att vi måste.
Vi jobbar i bilindustrin, eller i reklamindustrin, som ”copy” eller designer, på bensinmacken och konststipendiet är finansierat av banken. Vi är alla fast i ett helveteshjul som inte stannar.
Men kanske var det vad som skedde i Grekland och Spanien. Till sist, när vi hört politikerna – om de är de mäktiga i IMF och Världsbanken, eller stadsplanerare och politiker i Stockholm – säga ”det finns bara detta”, ”det finns inga andra vägar” en gång för mycket, så spricker det.
Det måste finnas något annat, hör man någon säga. Vi måste kunna göra annorlunda, bo annorlunda, resa annorlunda. Leva annorlunda. Högst konkret.
Det kommer att ske. Vi kommer att få nog. Barnen har redan fått nog, det syns i deras kroppar.
Skidlöpan är till ända, jag gör lappkast och tar samma väg tillbaka. Solen dånar.