Tiden efter valet i höstas har inte varit enkelt för Folkpartiets partiledare Jan Björklund. Det som var Björklunds flaggskepp, skolan, befinner sig i fritt fall, NATO-debatten har visserligen förts men ger inte tillräckligt mycket TV-tid. Internt rasar striderna men Björklund han biter sig fast och säger sig vara övertygad om att han ska föra partiet till allians-seger i valet 2018. Man kan, utan att överdriva, säga att det är lite stökigt i Folkpartiet just nu.
Så vad betyder då ett Almedalstal, i ett stökigt läge? Inte så mycket alls faktiskt. För det fanns ingen riktning i Björklunds tal. Det var ett smörgåsbord med allt från Bengt Westerbergs-retorik och hyllande av LSS-reformen blandat med attacker mot fackföreningsrörelsen och skrämselretorik kring Ryssland. Individens frihet och ansvar, klassiska retoriska grepp som handlar om att samhället ska blåsa luft under människans vingarna så att hon kan ta sig dit hon vill, som bekräftade Björklunds påstådda vilja att vara socialliberal. Men det visade sig bara vara ord, för sen följde en svada av batong-liberalism.
Det begreppet som Björklund ville att vi skulle komma ihåg i talet är jämförelsen mellan regeringen och curlingföräldrar. En liknelse som redan där svajar betänkligt. ”Hela vårt samhälle riskerar att bli ett curlingsamhälle, där inte bara vi vuxna curlar våra barn, utan där samhället curlar de vuxna”, sa Björklund indignerat. Sen följde argument som att vi istället för att curla måste sänka ingångslönerna, liberalisera arbetsmarknaden ytterligare, mer krav och förväntningar på eleverna i skolan.
Det är uppenbart att Björklund funderar över vad borgerligheten kan och bör vara, det hörs i talet. Men dessvärre är det minst lika uppenbart att Björklund inte hittat Folkpartiets nya roll och nu befinner sig i fritt fall. Det är inte långt ner till fyraprocentsspärren.