Inte sedan Kubakrisen 1962 har jag varit lika rädd för kärnvapenkrig som nu. Kriget mellan Ukraina och (genom rebellombud) Ryssland kan spridas.
Porosjenko och Putin viker inte från sina reella och inbillade rättigheter.
Massmedia litar till svenskarnas rysskräck och ger sonika Putin svarte petter men accepterar att Porosjenko låter ”frikårer” operera på ukrainskt territorium. Porosjenko kan ju aldrig garantera någonting. ”Frikårerna” bryter ideligen vapenvilan. Kriget tar aldrig slut. Tvärtom. Efterhand kan konflikten hettas upp till kärnvapenkrig. Det finns historiska exempel.
Första världskriget brutaliserade många tyskar så pass att soldaterna inte förmådde återvända till civilsamhälle och familjeliv. Från västfronten slog de sig igenom Tyskland till öst. Som ”frikårer” gjorde de raider in i Polen och Baltikum som betalade tillbaka med samma mynt. Situationen upphettades tills Hitler 1939 lyckades lura de aningslösa tyskarna in i andra världskriget som började i Polen!
Egentligen borde tyskarna (1939) anat oråd. Den trojanska hästen är sig alltid lik. Första världskriget körde den tyska ledningen nämligen samma bluff: ”Stora franska enheter som marscherat in i Tyskland”. De ”provocerade” tyskarna fick slå tillbaka.
Det är utomordentligt tragiskt att det på de ukrainska slätternas bloddränkta jord där nästan hela min släkt stupade – åter igen dör unga förhoppningsfulla människor! I slutändan hotas hela mänskligheten.
Under ovan nämnda Kubakris gjorde militären totalt bort sig genom sina krav på insats av atombomber. Ville de utrota mänskligheten? Krisen löstes politiskt. Likaledes är Natos sabelrasslande och CIA:s krav på vapenleveranser inte adekvata åtgärder för att lösa Ukrainakriget heller – bara en ytterlig variant av trojanska hästen. Rätt eller fel. Väst måste lära sig inse när det är kört. Putin har alla trumf på hand och kommer att lura skjortan av Porosjenko. Ändå finns (liksom vid Kubakrisen) endast en väg till fred: Förhandlingar!