Vi skriver historia. Den 14 september 2003 sade en mycket tydlig majoritet av svenskarna nej till EMU.
Mot det politiska etablissemangets glättiga budskap om samarbete markerade väljarna sitt utanförskap och röstade nej. Medan ja-sidan vrider sig som ormar för att bortförklara århundradets näsknäpp, är det dags att dra slutsatser.
Före folkomröstningen om EMU publicerade Flamman artiklar om opinionsläget som gav en bild få andra ville erkänna. Vi visade att EMU-frågan framförallt är en klassfråga. Klassmotsättningarna skär inte bara genom de politiska partierna, utan också genom de yrkeskategorier vi är vana att betrakta som enheter. Bland bönderna går en djup skillnad mellan storbönderna och deras anställda samt småbrukarna. Bland företagare – kanske den spretigaste kategorin av alla – går klasskillnader mellan exportföretag, finanskapitalet och små- och egenföretagare, upplånade till öronen eller beroende av de stora jättarna.
EMU–frågan har visat klassklyftorna i blixtbelysning. De vanliga kategorierna småföretagare, arbetare, socialdemokrati, borgerlighet visade sig vara lika sanningsenliga som ståndssamhällets skenbild av samhällskonflikter. Det går ett spöke genom Sverige: klasskampen.
Detta är också det vänstern måste bära med sig när folkomröstningstiden går över i vardag. Efter ett nej kommer en situation som förmodligen är svårare att bära än efter ett ja, eftersom nej-partierna är svagare än nej-opinionen. Vänsterpartiet har en viktig roll: att bära upp det folkliga nej-et. Kanske verkar det utsiktslöst med tanke på att miljöpartiet och centern knappast för en vänsterlinje. Då skall man komma ihåg att partiernas väljare i längden är viktigare än deras ledningar.
Se på Centern: ett tydligt nejparti med fast förankring i landsbygd och småstäder. Se på Kristdemokraterna, ett parti med stark nej-sida men med en partiledning i knät på storfinansen. Där finns möjligheten att bygga stöd för att bryta med Maastrichts nyliberala regim. Vänstern måste lära sig att föra samtal med dessa människor, att inte på förhand döma dem som reaktionärer. Men också lära sig att stå fast för att vinna respekt.
Oavsett århundradets näsknäpp för makteliten – Sverige ändras inte på några dagar eller en vecka. Följaktligen håller folkomröstningens förlorare på att försöka straffa opinionen genom nya nedskärningar eller blocköverskridande samarbete. Förslagen är lika absurda: sänkt sjukersättning och avskaffad förmögenhetsskatt! Som om de redan sjukas fattigdom och de redan ackumulerade rikedomarna skulle öka tillväxten. Dessutom precis en sådan politik som klassvalet om EMU sagt nej till.
Om socialdemokraterna gör allvar av det skall de veta att det inte bara är vänsterpartiet de går emot, utan en mycket större opinion. På lite längre sikt har vi alla utsikter att vinna striden om vilken väg Sverige skall gå. Det var översitteri, ökade klyftor och minskad demokrati vi röstade emot i söndags. Och då vann vi!