Utrikes 01 juli, 2004

Du är i Baskien nu …

Baskien. Skådeplats för ett lågintensivt inbördeskrig med en lång historia. Spanien och EU har terroriststämplat många av de organisationer som vill att Baskien skall vara självständigt och konflikten som är långt ifrån möjlig att sakligt sitta ned och diskutera, innebär alltjämt konfrontation. En konfrontation som många gånger sker mellan en baskisk-nationalistisk vänster och en polis med anor från Francotiden.

Efter det stora bombattentatet i Madrid i mars i år pekades den baskiska terrororganisationen ETA felaktigt ut som gärningsmän av den konservativa regeringen Aznar. Att peka ut ETA låg nära till hands: Aznars regering bedrev alltsedan 1997 en konsekvent kriminalisering av den baskiska vänsternationalistiska rörelsen. Även den nya socialistiska regeringen i Madrid verkar vilja fortsätta med den hårda linje som stakats ut av José Maria Aznars konservativa Partido Popular (PP, folkpartiet). Vänsternationaliströrelsen i Baskien är oavsett de senaste årens hårda attacker emellertid fortfarande stark. Inte långt ifrån turiststränderna vid Biskaya finns ett land som tydligt präglas av en våldsam etnisk och politisk konflikt.

Det hela börjar redan när jag lämnar bussen från flygplatsen. Knappt har jag hunnit kliva ur bussen från flygplatsen så trycker en gammal man ett flygblad i min hand. ”Du är i Baskien nu”, står det i engelska, franska och spanska på den lilla foldern. ”Vårt land är varken spanskt eller franskt”. Den gamla mannen som redan har hunnit försvinna är den första aktivisten i den breda baskiska nationaliströrelsen jag möter.
Konflikten är svårt att ignorera när man väl fjärmar lite sig från turiststränderna. Flygplatserna i Bilbao och Biarritz på den franska sidan av Baskien anstyrs varje år av hundratusentals resenärer. Medan nationalisterna i den franska delen snarare håller sig i bakgrunden, förs på den spanska sidan gränsen dag för dag en kamp om symboler. När jag letar mig fram genom stan går det inte att ignorera att man är i en baskisk stad. Många människor har flaggat sina lägenheter och hus med den baskiska flaggan. Många husväggar pryds dessutom av nationalistgraffiti eller paroller mot de spanska partierna PP och PSOE, det konservativa folkpartiet och socialistpartiet. Denna kamp förefaller vara näst intill hopplös för myndigheterna, inte minst därför att den baskiska regionalregeringen i viss mån främjar den.

Striden handlar om etnisk identitet – och den har blivit ett självändamål. Såväl den borgerliga nationaliströrelsen som vänsterrörelsen för oberoendet är inbäddade i sina respektiva organisationsnätverk. Precis som en gång arbetarrörelsen organiserar nationalisterna livet ”från vaggan till kistan”. Företag, daghem, skolor, restauranger, hotell och pubar hör till rörelsen precis som partier, ungdomsförbund och fackliga organisationer.
Den baskiska nationalistiska rörelsen är gammal och den har hunnit bli en massrörelse. Redan 1895 bildades Baskiska nationalistiska partiet (PNV). Det var den baskiska konservativa eliten, som såg sina intressen hotade av den påbörjade industrialiseringen och det spanska kapitalets expansion. På mellankrigstiden blev PNV ett regionalt massparti tack vare en socialkonservativ framtoning och sitt samröre med katolska kyrkan. När spanska inbördeskriget utbröt, förhandlade nationalisterna med båda sidor. I gengäld mot löftet att införa baskisk autonomi anslöt sig PNV till republikanerna.
Francos hämnd för detta ”förräderi” blev grym. Tusentals basker föll offer för den fascistiska terrorn efter erövringen av Baskien. Den baskiska kulturen skulle utraderas genom en systematisk och brutal hispanisering. Språket förbjöds och den lokala administrationen och prästerskapet utbyttes mot lojala spanjorer. Framför allt under 1950-talet bosatte regimen målmedvetet spanska arbetare och tjänstemän i de baskiska städerna. Landet industrialiserades och hispaniserades snabbt, men fick också en levnadsstandard som ännu idag ligger över det spanska genomsnittet.
Men inte ens det brutala förtryck som Francos elitpolis Guardia civil stod för kunde kväsa nationaliströrelsen. Många aktivister hade lyckats ta sig över gränsen till Frankrike och bildade där 1938 motståndsrörelsen Maquis. Rörelsen genomförde väpnade aktioner i spanska Baskien till och med början av 1960-talet, då den kvästes. PNV överlevde under jorden, uppe i bergen dit inte ens militären vågade sig, och efter 1945 helt legal på andra sidan gränsen i Frankrike. 1959 bildades organisationen Euskadi ta Askatasuna (”Baskien och frihet”, ETA) i Frankrike för att föra kampen för ett oberoende Baskien. ETA, som till en början rekryterade sina medlemmar främst i baskiska exilkretsar, var den väpnade grenen för den socialistiska Baskiska befrielserören (MNLV).

Efter Francos död kämpade nationalisterna för autonomi. Medan det borgerliga PNV och det lilla baskiska socialdemokratiska partiet EA godkände autonomistadgan från 1979 som gav delar av Baskien regional autonomi, fortsatte MNLV och deras väpnade gren att kämpa för oberoende. Under 1980-talet splittrades därför det baskiska samhället djupt när ETA trappade upp våldet. Ända tills 1998 gick sprickan mellan dem som accepterade 1979 års autonomistadga och vänsterrörelsen som med ETA i spetsen kämpade för ett oberoende Storbaskien. Men sommaren 1998 träffades PNV-ledningen hemligt med ETA, kort därpå formade de borgerliga nationalisterna, vänsternationalisterna och även det spanska Förenade vänstern (IU) Lizarraalliansen. Förebilden var fredsprocessen i Nordirland. Alliansen förespråkade en politisk lösning på den baskiska konflikten och krävde att den baskiska befolkningen själv skulle rösta om Baskiens framtid. Man tog inte ställning i frågan om våldet, men förutsättningen för Lizarrafredsprocessen var en ensidig vapenvila, som ETA utropade.

Fredsprocessen i Baskien blev dock inte långvarig. Efter drygt 16 månader sade ETA upp vapenvilan och genomförde i januari 2000 en blodig bombattatentatsvåg i Spanien. Hundratusentals basker gick ut på gatan för att protestera mot terrorvågen, även vänsternationaliströrelsen splittrades. Men vänsternationaliströrelsen, som i Baskien betecknas som ”den patriotiska vänstern” (izquierda abertzale), utgör fortfarande en stark minoritet i Baskien. I det sista val då deras politiska parti tilläts delta, regionalparlamentsvalet 2001 fick rörelsens lista över tio procent av rösterna. I kommunalvalet våren 2003 och i det senaste EU-valet kunde den baskiska vänstern inte längre delta, då deras vallistor förbjöds.
– Vi har inte opinionsfrihet här, kommenterar Koldo Gorostiaga, representant för det förbjudna vänsterpartiet Batasuna och till och med nyligen ledamot i EU-parlamentet för vänsteralliansen Euskal Herritarrok (EH). Jag träffar följaktligen Gorostiaga i ett litet kontor i den fransk-baskiska staden Bayonne. Därhemma på den spanska sidan skulle han riskera fängelse för sin politiska verksamhet och även här är man på sin vakt. Videokameror övervakar trappuppgången, viktiga underlag finns inte i kontoret. Man räknar tydligen med ovälkomna inkräktare.
– De spanska myndigheterna förbjuder politiska åsikter, menar Gorostiaga och visar sig förbittrad över den avsaknad av solidaritet som uppvisades av vänsterpartierna i EU-parlamentet när hans parti Batasuna förbjöds våren 2002.
– Spanien bryter mot EU-konventionen, men det struntar de andra medlemsstaterna i, menar Gorostiaga.
– I slutändan gör Garzón bara reklam för ETA, säger han förbittrad.

Baltasar Garzón är den spanske undersökningsdomare, som 1997 inledde den så kallade Sumario 18/98-processen. Garzón är domare vid Audiencia national, en specialdomstol som inom ramarna för antiterrorlagstiftningen fått alltfler befogenheter. Utgående ifrån tesen att samtliga organisationer som hör till den patriotiska vänstern skulle vara ”styrda av ETA” har sedan april 1998 en lång rad föreningar, företag och tidningar förbjudits. Civila spanska domstolar har visserligen i många fall hävt Garzóns ”tillfälliga förbud”, men få av de inrättningarna som avstängdes från sina tillgångar under upp till 12 månader har lyckats klara sig ekonomiskt.
Ödeläggelsen av World Trade Center den 11 september 2001 utnyttjades av Spaniens dåvarande regering för att få flera organisationer uppsatta på EU:s terrorlista, som inte de spanska domstolarna ansåg vara terroristiska. Sommaren 2002 skapades dessutom nya speciallagar som möjliggjorde förbudet av vänsterpartiet Batasuna, dess ungdomsförbund Segi och flera andra organisationer. Bland de organisationer som utsatts för Garzóns anklagelser märks också diverse dagstidningar, radiostationen Egin, ja till och med AEK, den organisation som organiserar avgiftsfri undervisning i baskiska för vuxna. Alla dessa kriminaliserades.
Särskilt attacken mot AEK-skolorna och fjolårets förbud av den baskiskspråkiga dagstidningen Egunkaria retade folk i Baskien. Medan Garzón hävdade i sin stängningsorder att AEK och Egunkaria skulle vara ”bildade, finansierade och styrda av ETA”, uppfattade en bred baskisk allmänhet förbuden som en attack på den baskiska kulturella identiteten.
– Många människor minns tiden under Franco, de man inte vågade lära ut sitt modersmål till barnen, förklarar Mitxel Saraskuta för mig. Vi förlorade en hel generation. Att stänga just språkskolorna var ett slag i ansiktet på oss.
Mitxel och jag är på väg till den lilla staden Bergara, där en av hans kamrater ska firas, som suttit 30 år i fängelse för ETA-medlemskap. Mitxel, 54 år gammal, pratar med en frånvarande blick. Även han har suttit fängslad i 27 år.

Xavier Oregi tas emot med ståt på stortorget i Bergara. En kapell spelar baskisk folkmusik medan en barndansgrupp ger en föreställning. Flera hundra människor har samlats. När Xavier, en kortväxt, mycket lugn och samlad verkande gammal man beträder scenen är jublet stort. Snart tågar många människor, unga som gamla, män som kvinnor till scenen för att lämna välkomstgåvor och krama honom. Många bär på foton av sina egna anhöriga som sitter i fängelse. Bergara har 17 ETA-fångar. Efter en stund lämnar Xavier scenen och en grupp ungdomar rullar ut en stor banderoll. ”Amnestia ossoa!” läser jag, Amnesti nu. Ett demonstrationståg formas snabbt, ungdomar går omkring och delar ut flaggor till dem som råkar gå förbi. Jag får bära på en fana med fånghjälporganisationen Gestoras pro amnestias logotyp. Organisationen förbjöds för tre år sen och sattes på EU:s terrorlista.
Vi tågar genom stan utan att polisen visar sig. Inte ens trafiken leds om. Människorna ser på, några räcker upp vänsterknytnäven eller vinkar när vi går förbi. Enskilda ansluter sig till demonstrationståget som leder till en sportplats där vi ska delta i Xaviers välkomstbankett. När vi tågar genom Bergara pekar Mitxel på vita banderoller med en karta över Baskien på. Jag har lagt märke till dem förr. De hänger framför tämligen många balkonger och fönster, inte bara i Bergara.
– De symboliserar kravet att de baskiska politiska fångarna ska få komma tillbaka till Baskien, förklarar han.
Dessa banderoller syns mycket ofta i Baskien. ”Fångfrågan” är stor i Baskien, långt större än frågan om stödet för ETA. Det finns för närvarande över 600 fångar, de flesta i Spanien, men även i Frankrike, Holland och Canada sitter basker med förment eller faktisk ETA-anknytning i fängelse. Att bara ett fåtal av dessa har förlagts till baskiska fängelser retar många basker. Vanliga kriminella brukar nämligen placeras nära sina familjer för att underlätta resocialiseringen efter avsatt straff. De fångar som dömts för brott som relateras till ETA:s verksamhet placeras däremot vanligtvis långt borta från Baskien och den baskiska separatiströrelsen som möjligt. Gestoras Pro amnestia samlade bland annat pengar för att finansiera anhörigas resor till fängelser kunde ligga på Balearerna eller i Nordafrika. När vänsterrörelsen arrangerar demonstrationer för sina fångar går tiotusentals människor ut på gatan.

– Ingen av oss förväntar sig att människorna ska identifiera sig med fångarnas politiska krav, säger advokaten Iñaki Goioaga, när jag träffar honom i San Sebastian. Men folk här säger ifrån de metoder som används mot deras grannar.
Goioaga har bistått många personer som anklagats för samröre med ETA. Han förklarar att ett dom för ETA-samröre inte alls behöver innebära att personen i fråga har någonting att göra med separatistorganisationen.
– De baskiska fångarna är politiska fångar. Det vet folk här, säger Goioaga. Och de vet också att fångarna torteras.
Detta påståendet bekräftas av Amnesty internationals senaste årsrapport. Enligt Amnesty finns ”ingen beredskap” bland spanska myndigheter att verkställa de krav som FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna och Europeiska Rådets kommitté för prevention av tortyr satt upp. De båda internationella institutionerna kräver bland annat att möjligheten att isolera häktade personer i fem dagar hos polisen ska slopas, därför att denna isolering anses möjliggöra tortyr.
– Värst är tortyren när Guardia civil har haffat dig, bekräftar Mitxel som själv har fått uppleva det.

Guardia civil, den paramilitära polisen, är symbolen för den spanska demokratiseringsprocessen ambivalens. Å ena sidan inrättades efter Francos död i november 1975 så småningom demokratiska institutioner i Spanien, som till och med överlevde ett fascistiskt kuppförsök år 1981. Men å andra sidan demokratiserades aldrig Francos fruktade tortyrpolis. Guardia civil är fortfarande stat inom staten. I Baskien uppfattas deras förläggningar av många som kolonialmaktens garnisoner.
I San Sebastians utkant är en hel stadsdel omgärdad av höga murar säkrade med taggtråd. Det syns många bostadshus, till och med ett kyrktorn. Den namnlösa stadsdelen är placerad mellan två motorvägar. Här bor fler än 2 000 människor, spanska poliser med sina anhöriga. Det finns en kyrka, skolor, affärer, biografer. Den baskiska regionala polisen eller den kommunala polisen äger inte inträde. Den som tas in där åtnjuter en specialbehandling i upp till fem dagar. Den nytillträdde vd:n för FN:s kommitté mot tortyr, spanjoren Fernando Mariño Menéndez, kräver därför bland annat att Guardia civils förhör alltid ska videodokumenteras.
Den paramilitära polisen förknippas av många vanliga basker med Francotidens förtryck, minnena från Francotiden är alltför levande i Baskien.
– Läget är ju som på den goda gamla diktaturtiden, menar också Gorostiaga ironiskt. De har bevarat Francostatens attityd mot vår rörelse: Vi tillåts inte ha kontor eller ens bankkonton i landet och jagas under jorden. Men de kan inte kriminalisera en hel rörelse.

Den nationalistiska vänsterrörelsen har hittills klarat sig. Den syns i de baskiska städerna, där hela kvarter är prackade med nationalistiska paroller och de förbjudna organisationernas logotyper. Särskilt ungdomrörelsen Segi är present. Segi var hjärtat i en subkultur som reagerade våldsamt mot spanska statens försök att kväsa vänstern. I flera år organiserade Segi och dess föregångare Haika och Jarrai gatustrider mot polisen, de så kallade kale borroka. Spanska statens svar var grym: det statuerades exempel mot Segi-aktivister som greps under sådana strider. De hårdaste straffen som utdelades var 17 års fängelse för uppvigelse, ”terroristisk verksamhet” och ETA-samröre.
– En vän till mig fick sex år för att ha kastat en brandbomb på en tom polisbil, en annan tre år för att hon hade suttit i Segis styrelse, berättar Iratxe. Titta bara på fotogaleriet här vid baren.
Vi träffas på en Herriko Taberna, en av vänsternationalisternas ”folkkrogar”. Dessa pubar finns i varje större by och de flesta stadsdelarna i städerna.
Här samlas aktivisterna och äter och dricker för en billig peng. Många av dessa pubar stängs då och då tillfälligt av polisen, men öppnas vanligen igen efter några veckor eller månader. Över baren hänger bilderna på kvarterets egna fångar. Bara här i San Sebastians gamla stad, ett fäste för vänsternationalisterna, finns 31 sådana. De flesta var mycket unga när de greps, flertalet är män, men det finns ocksa några unga kvinnor bland dem. De har fått domar mellan 2 och 30 år.
På baren står flera insamlingsbössar. En för fångarna, en för Segi, en för en organisation som finansierar rättshjälp åt de som anklagas för ETA-samröre. Personalen tar inte dricks, utan uppmanar alla att donera pengarna i bössorna.

Det ökade trycket mot en rörelse som har blivit en livstil för en radikal minoritet har visat sig vara kontraproduktiv. Höga straffmått och systematiska slag mot rörelsens organisationer har inte kunnat kväsa de vänsternationalistiska nätverken. Tvärtom, de krafter inom den ”patriotiska vänstern” som under de senaste åren kritiserat ETA:s strategi har tystnat.
Solidariteten med de fängslade kamraterna är viktigare just nu än konflikter inom rörelsen. Den spanska tidningen El Pais konstaterade den 8 september 2002 att det fanns en ”kölista för att gå med i ETA”. Något ligger i det:
– De fattar inte att folk radikaliseras när de utsätts för den här sorts förtryck, menar Iratxe. Om man ändå försvinner för flera år i fängelset när man kastar sten, då är det ju lika bra att verkligen bli terrorist.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.