”Krig inom tio år/…/ Krig! Mina damer och herrar, det är orden han använde.” Orden föll lite drygt en månad sedan i EU-parlamentet. Men de kom inte från något förvirrat extremistparti: Det var finansministern i det land som nu innehar ordförandeskapet i den Europeiska Unionen, Polen, som berättade om ett samtal han haft med en bekant om vad som skulle kunna inträffa om EU inte löser krisen. Ministern, Jacek Rostowski gjorde själv en dramatisk förutsägelse: ”Om EMU bryts upp, kommer inte den Europeiska Unionen att överleva, med alla konsekvenser man kan föreställa sig”.

Sedan dess har det stora paket som skall rädda bankerna från Greklandskrisen förhandlats fram. Grekland får nödlån från IMF, EU och ECB för att inte gå i direkt konkurs och förbinder sig till en extrem nedskärningspolitik. Alla, inklusive de politiker som genomför planen är medvetna om att grekerna kommer att drabbas mycket hårt de närmsta åren: arbetslösheten kommer att gå upp när nedskärningar i den offentliga sektorn slår igenom, tillväxten kommer sjunka när köpkraften minskar.
Precis hur hård EU-politiken är beskrivs sällan i svensk press. En aning kan man dock få genom FN:s varningar i juni för att grekernas mänskliga rättigheter direkt hotas av politiken. ”Rätten till mat, vatten, adekvat boende och arbete under rättvisa och rimliga förhållanden får inte hotas av implementeringen av nedskärningar”, sa FN:s oberoende expert på utlandsskulder och mänskliga rättigheter, Cephas Lumina.

I Grekland råder akut politisk kris. För två veckor sedan demonstrerade uppåt en halv miljon människor i Aten, en stad med 650 000 invånare. Missnöjet med politiken och trycket på den grekiska regeringen är så stort att landets premiärminister överraskande utlyst folkomröstning om EU-uppgörelsen och landets medverkan i EMU. I skrivande stund är det socialdemokratiska regeringspartiet PASOK nere i 14 procent, och i parlamentet har premiärminister Papandreou endast en rösts övervikt för att fortsätta på den inslagna linjen.
Utspelet om folkomröstning kan mycket väl vara ett spel för gallerierna. Men det ser också ut som regeringen är fullt medveten om att den inte kommer kunna stå för konsekvenserna. Samtidigt finns det en slags vinnare, Tyskland. Landet har för första gången visat att man klarar av att vara motorn i EU:s politik själv, det vill säga utan Frankrikes stöd, och styrkan kommer från det faktum att Tyskland nu går i borgen för de stora lånen till Grekland. Men också detta är en stor risk för Angela Merkel. Bläcket hade knappt torkat innan ekonomer började spekulera i att lånen till Grekland inte skulle räcka. Nu talar många tyska kommentatorer om att utmaningen att få fason på kriserna är den största landet mött sedan andra världskriget.

Greklandskrisen har en större betydelse för EU. Flera större länder – Portugal, Spanien och Italien –  står på randen till samma typ av akut kris. Vad EU hoppas på är att krisen stannar i Grekland. Om något större land skulle närma sig konkurs är det mycket svårt att se hur samma lösning med stora lån skulle kunna tillämpas, ens kortsiktigt. EMU-projektet är helt enkelt inte byggt för möjligheten att någon deltagare misslyckas.

På kort tid har nära nog allt som EMU:s kritiker varnade för slagit in. Många ekonomer som vuxit ifrån den ortodoxa tron på den gemensamma valutans välsignelse rekommenderar Grekland att lämna euro-
zonen, eftersom det skulle hjälpa landet att få fart på ekonomin. Problemet är att ingen riktigt vet hur det skulle gå till – vad händer när ett beslut om utträde närmar sig och hundratusentals greker tar ut sina besparingar i Eurosedlar? Och vad händer när andra skuldtyngda länder ser att utträde ur EMU är en möjlig lösning? Kan EMU överleva? Kan EU överleva utan EMU? Sanningen är att ingen vet.

Nyliberalismen och EMU är två utopier som tillsammans skapat en mardröm. Nyliberalismens löften om låga skatter och snabb tillväxt har blivit skuldberg för generationer och svindlande spekulation. Idéerna om en gemensam EU-ekonomi har lett till en skarp uppdelning mellan nationer: ekonomisk depression bland de fattiga länderna och stormaktsdrömmar hos de rika. Den mardröm som skapats av två decenniers politisk idioti är redan ett faktum. Desto viktigare att vi vaknar snart.