Första gången jag stod i en valbyssja var jag 19 år och kampanjade med den betydligt äldre och mer erfarna Greta Segerson. När några skolelever kom förbi och frågade ”Kallar ni er för kommunister?” börjar jag svara för att sen höra Gretas röst inifrån stugan säga:
– Jag är för gammal för sånt där, jag är kommunist.
Som vänster efterfrågas man ofta på avståndstaganden. Vad man kallar sig för och vilka metoder man använder sig av är populära teman i en aldrig övergående schlager. Bestsellern Blekingegadeligan av Peter Ovig Knudsen har lett till många avståndskrav och några avståndstaganden. Men så hörs några röster inifrån som säger: ”Vi vill gärna berätta.”
Mars-numret av danska Social Kritik är tillägnad tre av dem som var med i ligan. På 58 mycket välskrivna sidor hinner Niels Jorgenssen, Torkil Lauesen och Jan Weiman berätta, ifrågasätta och kontextualisera historien om de mest framgångsrika bankrånen i dansk historia.
Författaren Peter Ovig Knusen anses vara en talesperson för polisens version och tidskriften visar på en rad allvarliga faktafel men framför allt handlar kritiken om hur författaren romantiserar, skapar kopplingar till grupper som RAF och annat för att kunna sälja en bra historia men också för att förlöjliga vänstern.
När jag var assistent för Vänsterpartiet i EU-parlamentet träffade jag ibland colombianska gerillan Farc. På en middag berättade Olga, som tillsammans med Raul Reyes var deras internationella talesperson, att det svåraste för henne när hon skulle bli gerillakrigare var att lära sig gå. Hon var från Bogotá och var inte van att vandra långa sträckor.
Att berätta vänsterns historia kan ibland göras i syfte att desavouera. En del menar att den kritikerhyllade Ulrika Maria Stuart på Teater Tribunalen sexualiserar, romantiserar och detroniserar RAF och den tidens vänster.
Filmen om Che Guevara som samtidigt går på svenska biografer, har av flera kritiker blivit sågad för att vara tråkig just för att den faktiskt gör ett försök att berätta hur svårt det kan vara att lära sig gå. Men tyckare är alltid passiva och oavsett om det är PFLP som använder sig av våld eller ISM av icke-våld – så är aktivister aktiva. Och synen på passivet som ett aktivt ställningstagande var grundläggande för KAK och sen M-KA, då och nu.
I avslutningen av Social Kritik skriver de: ”Blekingade-sagan är politiska handlingar som reaktion på andra politiska handlingar. Det är en vrede över orättvisa och en vilja att förändra världen. Till att göra något – för man kan inte bara vara passiv.” Det är en text skriven av en grupp vänsteraktivister som inte har tagit avstånd. Som fortfarande är vänster, som säger: Så tänkte vi då, hade vi haft all den livserfarenhet vi har nu kanske vi hade agerat på ett annat sätt.
För kravet på avståndstagande har som mål att få oss att ta avstånd från drömmar och visioner. Den här texten är en representant för rösten inifrån som säger: Jag agerar, jag drömmer, jag tror på en annan världsordning.
Beställ den, köp den, läs den.