– Tack vare EU så blir det bättre ordning. Den nationella statsapparaten är så byråkratisk och korrumperad.
Jag minns att Roberto, den italienske kommunisten, argumenterade ivrigt mot mig. Han kunde inte förstå att Vänsterpartiet arbetat för ett nej i folkomröstningen om EU. För honom var EU ett stort steg framåt jämfört med den korrupta statsapparaten i Italien. EU skulle bli ett redskap i strategin för att skapa social rättvisa i Italien och Europa. Vår diskussion var livlig och stundtals hård.
Det är 20 år sedan. 1995 var Sverige nybliven medlem i EU. Jag hade just anlänt till EU-parlamentet som politisk sekreterare till Vänsterpartiets förste EU-parlamentariker Bengt Hurtig. Varje dag diskuterade jag med kamrater från vänsterpartier i södra Europa.
– För oss är EU garantin mot fascismens återkomst, sa Panos från grekiska vänsterns Synaspismos
– Francos diktatur hade aldrig fått vara med i EU, sa José från spanska Izquierda Unida.
Grekland hade anslutit sig till EU 1981, bara sju år efter att fascistjuntan hade störtats. Och Francos diktatur låg elva år tillbaka i tiden när Spanien blev medlem 1986. EU:s krav på parlamentarisk demokrati var ett viktigt argument för medlemskap.
– Se på alla skyltarna, sa José när vi senare reste i Spanien på väg till en konferens.
Skyltarna, han pekade på, talade om att EU finansierat bygget av viktig infrastruktur. 1995 kunde EU förknippas med utveckling och välstånd i Spanien, något som vänstern länge kämpat för.
Våren 1995 blev för mig en gedigen grundkurs i en annan vänstersyn på EU. Jag insåg varför Roberto, Panos och José var för EU. Å andra sidan förstod de varför jag hade en annan syn: den svenska statsapparaten var inte korrumperad som den italienska. I det kollektiva svenska minnet fanns ingen fascistregim vars återkomst vi ville säkra oss emot. Och 1995 hade Sverige redan, utan EU-bidrag, en fungerande infrastruktur.
Åren därefter kom euro-frågan. Vänstern i EU var enig. Och oenig.
Enigt nej till högerns nyliberala euro-konstruktion.
Men oenig om det behövs en gemensam valuta. De sydeuropeiska partierna talade för en ”progressiv euro” i EU som skulle sätta arbete och välfärd i centrum. Vi argumenterade emot: länderna har alltför olika ekonomisk grundstruktur, inflation och konkurrenskraft för att man över huvud taget ska kunna ha en gemensam valuta.
När den kapitalistiska krisen bröt ut år 2008 bevisades att den knappt tioåriga gemensamma valutan försvårade krisen och omöjliggjorde en klok krispolitik. Grekland drabbades värst av alla.
Den grekiska vänsterregeringens löfte i somras att stoppa åtstramningarna samtidigt som landet skulle ha kvar euron var omöjligt att genomföra. EU:s högerpolitiker kunde, bland annat med hjälp av eurons struktur, förnedra vänsterregeringen till att acceptera än värre åtstramningar.
De senaste årens utveckling har medfört en sakta växande kritisk syn på EU och euron också inom den sydeuropeiska vänstern. Det är inte konstigt.
EU-eliten har flera gånger visat att man fullständigt skiter i demokratin och tydliga folkomröstningsresultat. Demokratin, som ursprungligen var ett krav för att bli medlem, gäller uppenbarligen inte om folken väljer vänsterpolitik.
När det gäller kampen mot bedrägeri och korruption har EU förlorat i trovärdighet till och med i Italien. Och i massarbetslöshetens Spanien är EU i dag allt annat än liktydigt med välstånd.
Debatten om EU och euron kommer att fortsätta inom europeisk vänster. Det är viktigt och positivt.
Så länge vi inte glömmer att vi har en gemensam motståndare: storkapitalet och deras handgångna män i den europeiska högern.
