Det tar tio sekunder efter att intervjun startat. Shiro Biranvand får en intensiv blick när jag frågar hur det är att vara vänsterpartist i Fagersta.
– Det är häftigt! Men det är jobbigt när man tittar på vänsterpartiet ute i landet, det är inget intresse för oss centralt. Du vet, på kommundagarna till exempel, diskuterar man Norge och Holland, inte Fagersta. Man går över ån efter vatten!
Jag berättar att jag är medskyldig till just detta, eftersom jag har burit det norska och holländska vattnet en sträcka till vänsterpartiet. Då skrattar han.
Det här var det jag redan visste om vänsterpartiet Fagersta: här anses vänsterpartiet vara ”pragmatiska” och därför framgångsrika, eller högeropportunister, om ni vill. Men den dogmatiska, kommunistiska partiledningen är ointresserad och struntar i deras framgång. Det är den mediala mallen för konflikten mellan Fagersta och vänsterpartiet.
Men jag vet hur den där mallen fungerar. Den skär bort sådant som inte passar och lägger till lämpliga gissningar. Det tar bara några timmar att hitta detaljer som visar att det finns mycket i historien bakom Stig Henriksson och Fagersta som inte alls passar. Och det är en historia värd att berätta.
Fagersta är en bruksort i Västmanland. Här går järnhanteringens rötter tillbaka åtminstone till 1500-talet. Precis som många andra liknande orter har den styrts av socialdemokraterna sedan den allmänna rösträttens införande, och inte sällan med egen majoritet och allt mer arrogant. Symbolen för styrets misslyckande var ett schabrak i betong som avbröt en lång i vacken trädallé i den lilla stadskärnan av femtiotalshus: Domus. Ännu snart trettio år efter att det byggts omnämns det efter sossarnas valnederlag i Fagersta-Posten (18/9 1998). ”…många gamla Fagerstabor har ännu inte kunnat smälta att man byggde Domus över Byxkröken”.
Nej, så är det. Vissa handlar helt enkelt inte där än idag. Domusbygget var en symbol för en socialdemokrati som brydde sig mer om sina organisationer – varav Konsumrörelsen var en – än kommunens medborgare.
Ola Wahlsten, redaktionschef på Fagersta-Posten har följt politiken i Fagersta i 18 år, just de år då övergången skedde.
– Det var en korrumperad liten krets som styrde allt i socialdemokraterna i början av 1970-talet. De förstörde hela stadens centrum.
Vänsterpartiet i Fagersta levde vid den här tiden i skuggan av det stora arbetarpartiet. Den första utmanaren var istället – Arbetarpartiet Kommunisterna. Apk hade sin starkaste lokalorganisation i just Fagersta med en viss Valter Johansson i spetsen. Johansson, från Norrbotten var en folklig politiker som förde en stenhård och framgångsrik opposition mot sossarna. I valet 1991, just när Apk i övrigt började upplösas kom genombrottet: tillsammans med de borgerliga partierna och vänsterpartiet lyckades man få ned sossarna under 50-procentsstrecket. De fick bara 45 procent. Men medan Valter Johansson och de andra partierna började förhandla, bearbetade sossarna Valter Johansson.
– Sossarna tog in några strateger, riktiga proffs. De satte sig en hel natt med Valter och snackade: du kan väl inte rösta med högern, Valter? Man skall ju komma ihåg att högern på den här tiden var värre än George W Bush för en Apk-are. Så någon morgon kom Valter in och såg helt knäckt ut.
Valter Johansson hade gått med på att inte största sossarna, utan regera tillsammans med dem.
– Han sa: ”de spelade på mitt samvete”. Och jag sa: Valter, fattar du inte vad de gör? De gav honom några meningslösa nämndposter, och sedan kunde allt fortsätta som vanligt.
I nästa val raderades Apk ut. Valter Johansson dog kort därpå i sjukdom.
Snart skulle en annan folklig politiker från Norrbotten utmana sossarna från vänster: Stig Henriksson. Henriksson kom från den lilla byn Yrttivaara, och hade väckts till politiskt intresse av den stora gruvstrejk som bröt ut just det år hans familj flyttade in till Gällivare. Våren 1980 kom Vpk-aren Henriksson, efter sin utbildning i Uppsala för att arbeta som sjukgymnast i Fagersta. Han mötte ett vänsterparti som var kört i botten. Apk-arna hade tagit med sig de flesta medlemmarna och hoppades ständigt på det parti de lämnat. Den lokala ordförande som fanns hade vunnit en discotävling. 1 maj greps han för haschinnehav. Enligt Henriksson är det oklart vilket av discotävlingen eller haschet som tog hårdast för de äldre finska farbröder som utgjorde Vpk Fagerstas medlemskader. Men Henriksson fick hastigt och lustigt bli ordförande i lokalorganisationen. Att han kunde finska var ett avgörande skäl, enligt artikeln i Ny Dag som presenterar den nya ordföranden (se bild).
Receptet för att få Vpk Fagersta att gå framåt var arbete, arbete och arbete. Ut och prata med folk, springa i trappor och knacka dörr.
– Det var många års hårt arbete. Fysiskt hårt! säger Shiro Biranvand.
I ett flygblad från 1985 presenterar sig Vpk som partiet som är ”flitigt som en myra” och redovisar alla motioner och interpellationer de skrivit i kommunfullmäktige.
Vpk Fagersta gjorde just det som stod i Vpk-manualen: de bedrev hård oppositionspolitik. De var elaka mot sossarnas mygel i kommunen. De var stenhårda mot högerpolitiken längre uppifrån. Och partiet växte. Valet 1982 mer än dubblade de sitt röstetal från 3,7 till 7,3 procent. Sedan, val efter val efter val några procent till. Övertog Apk:s oppositionledarroll när Valter Johansson vek sig.
Efter 17 års hård opposition var det dags att utmana sossarna om makten 1998. Tajmingen kunde inte varit bättre om man ser till rikspolitiken: nedskärningspolitiken och EU-inträdet gjorde att rekordmånga socialdemokrater lämnade sitt parti. Och vänsterpartiet, som det nu hette, var på väg uppåt i resten av landet. I Fagersta förberedde de sig genom att före valet växla från rollen som arg kritiker till en mer statsmannamässig roll. De klädde sig till och med i kostym. Väljarna måste kunna lita på att det inte bara var ett sympatiskt parti, utan ett som kunde ta hand om kommunen. För uppdraget nu var att ta makten.
På valnatten den 17 september 1998 blev det klart att de hade lyckats. Vänsterpartiet fick 44,5 procent – socialdemokraterna 31. Samma sak hände i grannkommunen Norberg. Hela Bergslagen tycktes politiskt förvandlat: en hel generation av gamla socialdemokratiska politiker blev avsatt, konstaterade Fagersta-Postens ledare den 23 september. Rubriken: ”Det blir aldrig mer som förr”.