Vid andra världskrigets slut emigrerade ett par tusen italienska kommunister från Istrien, många av dem forna partisaner och Spanienfrivilliga, till Jugoslavien för att hjälpa till att bygga upp socialismen. Efter Titos brytning med Sovjet 1948 anklagades de för spioneri, och sattes i fånglägret Goli Otok under mycket svåra förhållanden, där de uthärdade i ”Stalins namn”. I samband med tövädret släpptes de och återvände till Italien, där de blev lika mycket trakasserade av polisen som det italienska kommunistpartiet.
Det är en fantastisk historia med många spännande mänskliga, historiska och ideologiska implikationer. Magris som är en erkänt duktig och intressant författare, han nämns i Nobelprissammanhang, väljer att berätta den enligt beprövat postmodernistiskt recept. Det är ”öppet”, polyfont, han bryter ner kronologin och rationaliteten, subjekten blir glidande. Att han parallellt berättar om argonauternas äventyr under deras jakt på det gyllene skinnet är fullt begripligt.
En tredje berättelse emellertid som beskrivs samtidigt är historien om den danske äventyraren och upptäcktsresanden Jörgen Jörgensen, som under ett par veckor utropade sig till envåldshärskare på Island, och slutade sina dagar i förvisning i Tasmanien. Jag förstår absolut inte vad den historien har med någonting annat här att göra.
Kvar finns långsökta paralleller, tveksam symbolik, välfunna och dunkla formulering, och framför allt en bortfuskad berättelse. Och det är sättet att berätta den på som är boven.
Jag hörde under bokmässan i Göteborg författaren själv säga att det är en tokig, ologisk och irrationell historia, och den måste berättas på ett adekvat sätt. Problemet är att författaren avlägsnar sig från berättarkonsten genom diverse onödiga postmodernistiska berättarknep. Och det smyger sig in en misstanke att den postmoderna öppenheten är ingenting annat än borgarklassens förvirring.