Opinion 12 september, 2012

Flärd, tryffel och avtalslös personal

Jenny Bengtsson skriver om en twitterstrid för vettiga löner och rätten att vara försäkrad om något händer på jobbet.

Jag är en frekvent användare av twitter. Och eftersom jag också är engagerad i restaurangbranschen, blev jag härom veckan glatt överraskad av att det officiella twitterkontot för Sverige, som hålls av en ny svensk varje vecka, just den här veckan rattades av en krögare.
Björn Frantzén är dock inte vilken krögare som helst. Han är delägare i Frantzén/Lindeberg, en av Sveriges verkligt få lyxrestauranger, med den kulinariskt förträffliga utmärkelsen två stjärnor i ”restaurangbibeln” Guide Michelin och rankad på 20:e plats bland världens 50 bästa restauranger.
Dessa fakta, alltså, så att ni känner till och förstår bakgrunden.
 
För nu är ju jag också facklig företrädare för de organiserade hotell- och restauranganställda i Stockholm, så vanan trogen kollade jag upp om den här restaurangen hade kollektivavtal. Svaret blev, något förvånande, nej. Därför ställde jag, via max 140 tecken på twitter, frågan till Björn Frantzén själv: Har ni kollektivavtal?
Frantzén var just då upptagen med att twittra om världens bästa svarta tryffel. En läckerhet som vad jag förstår kan betinga ett kilopris på över 50 000 kronor och som naturligtvis kräver extra uppmärksamhet… Men jag fick svar. Och blev förvånad igen: denna extravaganta lyxrestaurang hade, faktiskt, inget kollektivavtal.
”Nej”, svarade Björn Frantzén, ”det har vi inte. Vi har inte råd med det”.
Efter dessa inledande 140 tecken fram och tillbaka inleddes en diskussion där jag ifrågasatte restaurangens inställning, och där ett stort antal andra personer slöt upp bakom mig. Det blev en diskussion som flöt på av sig själv därför att kollektivavtal, liksom avsaknaden av ett sådant, uppenbarligen är en het och intressant fråga för många människor.

Varför? Jo, självklart därför att kollektivavtalsmodellen är en omtyckt modell i Sverige. Den är beprövad, tillförlitlig och, ja, faktiskt folkkär eftersom den garanterar de arbetande både försäkringar, pension, OB-ersättning och övertidsersättning. Skillnaden för dem som jobbar med kollektivavtal och dem som jobbar utan kan i slutändan – när det är dags att gå i pension – handla om flera 100 000-tals kronor. Skillnaden för den som har en försäkring via kollektivavtalet, och den som inte har det, blir smärtsamt uppenbar den gången det händer en olycka på jobbet. Sådana händer dessutom ofta i ett restaurangkök.
Och så vidare.

Så särskilt dyrt, sett till värdet, är det ju inte att ha kollektivavtal: minimilönen för en kock är 20 009 kronor i avtalet.
På Frantzén/Lindeberg erbjuds gästerna en avsmakningsmeny om 16 rätter för 2 100 kronor. Det är mer än vad både pensionsavgifter och försäkringar skulle kosta för en heltidsanställd kock varje månad.
Men det här är egentligen inte bara en fråga om pengar. Det är lika mycket en fråga om vilket slags samhälle vi vill att framtida generationer ska leva i. Eller vi själva, för den delen.
Och egentligen är Frantzén/Lindeberg bara en restaurang av många. Men för mig och mina kollegor i branschen, vi som sliter för en bättre bransch med bra arbetsvillkor och drägliga löner för alla, representerar den något mer: hur lyx sätts framför arbetares rätt till lika rättigheter och schysta villkor. Hur kapital liksom per automatik placeras över arbete på prioriteringslistan när vinstintresset får styra.

Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Självklart inte. Och du kan också hjälpa till i kampen mot de krogar som nekar de anställda kollektivavtal. Det är lätt: unna dem inte ett besök. På www.schystavillkor.se kan du se vilka krogar som har kollektivavtal. På så sätt kan du vara säker på att du styr undan restauranger som inte tycker att arbetskraft är mer än ett nödvändigt ont.
Och följ mig gärna på twitter: @klasskamp. Om bara namnet provocerar dig kan du däremot strunta i det.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Astronauterna symboliserar inte bara rymdfärder i sig, utan också de värden som avsändarlandet står för. Jurij Gagarin, den första människan att skjutas upp i rymden av Sovjetunionen 1961, valdes på grund av hans blygsamma bakgrund i en jordbrukarfamilj och hans liv, som stämde väl överens med det sovjetiska mansidealet. De skulle vara vackra, gifta med vackra kvinnor, lojala, patriotiska, vita, emotionellt stabila, redo att ta risker, och så vidare.

1959 valde USA ut de första sju astronauterna som skulle delta i gruppen ”Mercury Seven” utifrån samma idé om att de skulle representera det amerikanska folket. Som begåvade stridspiloter personifierade de den teknologiska kompetens, plikttrogenhet och mod som var nödvändiga för utföra ett heligt uppdrag i nationens tjänst. De hyllades av folkmassorna innan de ens hade hunnit resa en kilometer i vertikal riktning.

De fysiologiska kriterierna i urvalsprocessen var dock otydliga. De första testen som utfördes av Nasas föregångare Naca, tycks ha tagits fram för att betinga och förnedra dem så långt som möjligt: de fotograferades nakna, undersöktes med olika närgångna apparater och utsattes för alla sorters upplevelser.

Inte heller idén att rekrytera stridspiloter var uppenbar. Innan president Dwight Eisenhower godkände beslutet diskuterade man en rad olika alternativ: basebollspelare, trapetskonstnärer, bergsklättrare, läkare och lärare. Men i slutet av 1960-talet sökte myndigheten framför allt någon vars profil överensstämde med vad historikern Gerard DeGroot har kallat den ”vanliga övermänniskans” 2: den idealiska och välordnade svärsonen som alla kan identifiera sig med, och som helst inte är för livlig. Piloterna var därför militärer som hade genomgått hårda säkerhetsprövningar och var vana vid att bära tryckdräkter.

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Deras första steg i den framväxande nya världen var inte lätta. I rymdepokens början ställdes Mercury Seven-gruppen inför den dubbla utmaningen att visa sin användbarhet utåt, för offentligheten, och inåt, gentemot vetenskapsmännen och ingenjörerna vars yrkeskårer redan var väletablerade. De första levande varelserna att skickas ut i rymden av amerikanerna var apor, och för astronauterna gällde det att förklara varför de utgjorde bättre representanter för mänskligheten i rymden än primater. I praktiken gick yrket ut på att sätta sig i en trång kapsel och utstå dess turbulens tills den nått sin omloppsbana. När de väl nått rymden var det ännu inte fråga om att leka med tyngdlösheten. Sedan kom nedfärden, med ny turbulens under det extremt riskabla återvändandet till jordens atmosfär.

Vetenskapsmännen var inte nöjda med att behöva bekymra sig om överlevnadssystemen i nästan helt automatiserade farkoster, och övervägde till och med att droga astronauterna i kapseln – inte för att skydda dem från resans faror, utan för att hindra dem från att trycka på fel knapp. Ombord hade de inte större autonomi än en passagerare på ett kommersiellt flygplan, som man ”tillåter att justera sitt säte, sitt bord och rullgardinen vid fönstret”, skriver DeGroot ironiskt.

Till en början var varken de styrande i Vita huset eller Nasa övertygade om idén att offentliggöra astronauternas liv. De var skeptiska till att låta massmedia påverka bilden av sina påläggskalvar, men lät sig till slut övertygas då de såg det som ett effektivt sätt att upprätthålla folkets intresse för kommersiella flygresor. Mercury Seven-gruppen gavs tillstånd att ställa upp för ett reportage i magasinet Life 1959, under förutsättning att tidningen höll sig till deras officiella privatliv och det ovillkorliga stöd de fick från sina familjer och barn inför de farliga uppdragen. De många utomäktenskapliga affärerna, som reportrarna redan kände till, behandlades med tystnad.

Astronauternas liv idealiserades och deras uppgifter fick vad man kan kalla en ”promotionell funktion”: de turnerade runt och upprepade samma tal i skolor, och i motivationsseminarier på privata företag. På bara några år blev de till kulturella ikoner: nya hjältar som symboliserade USA:s teknologiska överlägsenhet och en föreställning om maskulin virilitet. De första astronautdräkterna var silvermålade för att se futuristiska ut. I filmer blev de experter på kampsport, såsom i James Bond-filmen Man lever bara två gånger från 1967, och beväpnade med laserpistoler i en episk scen i Moonraker från 1979.

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Det var fortfarande inte fråga om att skicka upp kvinnor i rymden, trots att de ofta klarade testerna lika bra eller bättre än männen, och trots att Sovjetunionen hade skickat upp den första kvinnan i rymden, Valentina Vladimirovna, redan 1963. Det skulle dröja ytterligare 20 år innan en amerikanska, Sally Ride, gjorde detsamma.

Efter månlandningen 1969 var kändisskap och hjältestatus inte längre tillräckligt för att legitimera astronauternas rymdfärder. För att maximera stödet behövde NASA en ny berättelse. Från och med 1970-talet, och särskilt på 1980-talet, framhöll denna nya berättelse det vardagliga livet ombord på rymdfärjor. Astronauten framställdes som en rymdarbetare, med uppdrag att bygga stationer och utföra vetenskapliga experiment ombord. ”Att resa till rymden blev som att gå till jobbet”, skriver historikern Valerie Neal. 3 De följande åren byggde astronauter bit för bit stationer i omloppsbana, vilket fångades på pampiga bilder.

På den sovjetiska sidan bjöds kosmonauter från de allierade länderna in till rymdstationen Saljut. Bland dem fanns vietnamesen Pham Tuan, en pilot som hade skjutit ned ett amerikanskt B-52-plan under Vietnamkriget, och som i juli 1980 blev den första asiaten i rymden – den symboliska propagandamaskinen gick på högvarv. Från rymden kunde han vittna om de miljöskador som de amerikanska bombningarna med avlövningsmedlet Agent Orange hade orsakat i de vietnamesiska skogarna och åkrarna mellan 1962 och 1971.

Under 1980- och 1990-talen sköts allt fler kvinnor och icke-vita upp i rymden. Nasa ville bättre representera den folkliga mångfalden i rymden, samtidigt som rymdfärjornas användbarhet och rymdforskningen i allmänhet började ifrågasättas allt mer. Idén om att vem som helst kan resa till rymden nådde sin kulmen 1986, när skolläraren Christa McAuliffe valdes ut för att delta på en resa med Challenger-färjan i syfte att inspirera de amerikanska skoleleverna. Färjan exploderade efter 73 sekunders färd. Det var en nationell tragedi som inskärpte påminnelsen om att rymdfärder, trots att de blivit allt vanligare, inte är vilken aktivitet som helst.

Dessa händelser måste förstås mot bakgrund av astronauternas nya roll i såväl USA som Frankrike och Kina. Liksom Gagarin och Mercury Seven-gruppen tidigare spelar den franske astronauten Thomas Pesquet rollen som hjälte, stjärna och vanlig människa i sitt hemland. Han har fans på samma sätt som sångerskan Jenifer, artisten Jean-Jacques Goldman, eller prästen Abbé Pierre som stred i motståndsrörelsen och grundade biståndsorganisationen Emmaus – samtidigt som han är resultatet av en extremt selektiv process.

Statusen som modern hjälte gifter sig väl med idealet om den enkla mannen, den man gillar just för att han inte fyller en med komplex. I en bok ifrågasatte filosofen Günther Anders rymdfärdernas nödvändighet och påpekade att astronauterna heroiserades lika mycket som de ”mediokriserades”: ”För att beundras som hjälte i massdemokratier måste individerna vara, eller åtminstone presenteras som sådana som alla kan känna igen sig i.” 4

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Dessa ”männen på gatan” inger trygghet på grund av såväl sin kompetens som sin vardaglighet. Ett exempel är kanadensaren Chris Hadfield, som från den internationella rymdstationen förklarar behovet av att relatera till allmänheten genom att ”filma sig, raka sig, dricka och äta jordnötter i tyngdlöst tillstånd.” 5

2000-talets astronaut är även en influerare med goda kunskaper om hur man använder sociala medier, även om deras inlägg måste följa arbetsgivarens riktlinjer: de måste ha en positiv attityd, hålla sig till de vanliga uttalandena om jordens skönhet och klimatets skörhet, och samtidigt inte tala för mycket om utsläppen som orsakas av den växande mängden avfall i rymden. Den italienska astronauten Samantha Cristoforetti har själv tagit på sig uppdraget att få yngre generationer att intressera sig för en vetenskaplig karriär: hon är en förebild, inte minst genom sitt samarbete med företaget Mattel som säljer en Barbiedocka föreställande henne.

Detta förklarar varför Pesquet, den 550:e människan att resa till rymden och den tionde fransmannen, under 2010-talet blivit så mycket mer känd än sina föregångare. Det är ett kändisskap som är helt skapat och koreograferat av den Europeiska rymdorganisationen (ESA). Oavsett om det handlar om sport, musik eller välgörenhet som initiativet Hjärtats restauranger (Restos du coeur), är Pesquet med överallt och odlar bilden av sig själv som en snäll och oklanderlig kille. Han vet hur han ska väcka åskådarnas lokalpatriotiska känslor med sina foton av Bourgogne och dess vin med sitt ”välförtjänta” internationella rykte, av Bretagnes ”välkända siluett” som passar väl som bakgrundsbild. Han delade med sig av sina poetiska tankar om klimatkrisen samtidigt som han förevigade skogsbränderna i Grekland, Kanada, Kalifornien och Turkiet 2021.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för.

Med sin dubbla hatt som nationell stjärna och ambassadör för bemannade rymdprogram kan han anpassa sig efter olika sociala krav. Nasas styrelse är till exempel medveten om bristen på representation bland deras astronauter, som än i dag till övervägande del är vita män. Ingen har formulerat det tydligare än Lori Garver, som var vice chef för myndigheten mellan 2009 och 2013: ”En ökad mångfald bland astronautbesättningarna kommer att ge ’förebilder’ och ingjuta hopp hos dem som sällan ser sig själva representerade i sådana positioner”. 6

Därför förbereder sig USA på att skicka den första kvinnan och den första icke-vita personen till månen inom ramen för Artemis-programmet, vars mål är att nå fram 2026. Efter att ha blivit till en filmstjärna och en talesperson för vår tids ekologiska oro förkroppsligar astronauten snart också övervinnandet av orättvisor, vare sig de är baserade på hudfärg, kön eller handikapp.

Det är inte alltid lätt att se vad astronauterna och deras stationer och forskning är bra för. Kostnaden för en dag på Internationella rymdstationen motsvarar 75 miljoner kronor per astronaut, uppskjutningen medräknad.7 Det är över 3 miljoner kronor i timmen. Med sådana kostnader är det svårt att argumentera för att forskning bör bedrivas ombord. För att rättfärdiga resorna påminns ofta om att fem besök från stationen gjorde det möjligt att reparera Hubbleteleskopet 1993. Men det skedde till priset av byggandet och uppskjutandet av sju nya teleskop.

Artikeln är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique och är baserad på författarnas nyutkomna bok Une histoire de la conquête spatiale. Des fusées nazies aux astrocapitalistes du New Space, La Fabrique, Paris 2024 (”Rymdfärdernas historia: från nazisternas raketer till New Space och dagens astrokapitalister”).

Översättning: Jonas Elvander.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.