Drömmen för varje partistrateg är en valrörelse som handlar om partiets viktigaste fråga, som diskuteras utifrån det perspektiv man helst vill se. Därför är det inte konstigt att Sverigedemokraternas partiledning jublade efter Fredrik Reinfeldts sommartal. Statsministern ställde kostnader för ökad invandring mot framtida reformer och välfärdssatsningar, utan att ens notera de enorma skattesänkningar hans regering har genomfört. Förvisso sa Reinfeldt att utvecklingen ska mötas med ”öppna hjärtan”, men de enda som gynnas av att invandring blir huvudfråga några veckor innan valet är Sverigedemokraterna. De fick konfliktlinjen de helst vill se serverad och därtill utgångspunkten att invandring är något som belastar samhällsekonomin.
Reinfeldts sommartal var inte första gången som en tillbakaträngd borgerlighet desperat söker efter en ”game changer” på ett sätt som ger Sverigedemokraterna större utrymme och legitimitet. Under de senaste veckorna har vi sett utspel om skolavslutningar i kyrkan, bland rasister är det en populär myt att det skulle vara förbjudet, och krav på tiggeriförbud – en kopia av Sverigedemokraternas profilfråga i valet till Europaparlamentet. Därtill kommer Folkpartiets version av Sverigedemokraternas förslag om att, med hänvisning till inbördeskriget i Syrien, förbjuda ”terrorträning” utomlands.
Fredrik Reinfeldt har haft en rakryggad inställning till Sverigedemokraterna. Den här gången tror jag statsministerns agerande bäst förklaras av att han vill få bort konfliktlinjen mellan välfärd och skattesänkningar. Så har Reinfeldt agerat tidigare: skyllt sjunkande skolresultat på ensamkommande flyktingbarn istället för på resursbrist och förklarat ökade kostnader för försörjningsstöd med flyktingmottagande istället för med en urholkad a-kassa. För Moderaterna ser spelplanen bättre ut om kopplingen mellan deras skattesänkningar och försämrad välfärd försvinner.
När debatten rör sig bort från traditionella skiljelinjer mellan höger och vänster – som fördelningspolitik, arbetsvillkor eller hur skattesänkningar slår mot välfärden – blir det allt svårare för den breda arbetarrörelsen att mobilisera arbetarväljare. Därför är det viktigt hur vi förhåller oss till Reinfeldts utspel. Jag menar att det finns tre centrala utgångspunkter:
För det första, vi ska aldrig delta i, eller bidra till att förstora, spelteoretiska diskussioner om Sverigedemokraternas roll efter valdagen. Det är bara Sverigedemokraterna som vinner på en diskussion om huruvida högern öppnar upp för att regera med deras aktiva stöd. Detta förhindrar däremot inte att vi ska vara tydliga och markera när borgerligheten agerar på ett sätt som ger Sverigedemokraterna legitimitet och ökat utrymme.
Vi ska, för det andra, konsekvent vägra ta debatten om flyktingpolitiken på rasisternas premisser och istället utgå från vår egen världsbild när vi tvingas förhålla oss till den falska motsättningen mellan invandring och välfärd. Vi diskuterar inte asylrätten i termer av huruvida människor är lönsamma eller inte. För oss är det självklart att alla människor har rätt till en fristad från förtryck och förföljelse.
För det tredje, om vi vill se en valdebatt som rör sig längs den fördelningspolitiska höger-vänster-skalan måste vi konsekvent agera för att tydliggöra just de motsättningarna. Många av de som Sverigedemokraterna försöker vinna genom skiljelinjen invandring mot välfärd, skulle lika gärna kunna mobiliseras med klasspolitik. Det är inte flyktingar från Syrien som hotar välfärden, hotet kommer från privata vinstintressen och skattesänkningar åt dem med tjockast plånbok.