Här finner du Flammans ledare, opinionsartiklar och krönikor av våra kolumnister.
2010-02-04 Afghanistansoldat: ”Vi borde aldrig ha varit där”
2010-02-04 Byggnadsordförande: Lysande, rödgröna!
2010-02-04 Spyker köper Saab
2010-02-04 Obama-författare i de rödgrönas kampanj
2010-02-04 Ungdomar ratar allianspartierna
2010-02-04 Internationellt register slag mot facket
2010-02-04 Närbild Peter Carlsson
2010-02-02 ”Fruktansvärt slöseri att skrota Saab”
2010-02-04 Självständighet mål på Afghanistankonferens
2010-02-04 Frankrike: Bakom Burkadebatten
2010-02-04 Vattennät och elektricitet återgår i kommunal ägo i Paris och flera europeiska städer
2010-02-04 ”På återseende, kamrat Zelaya”!
2010-02-08 Låt oss förbli varandras vänner
2010-02-04 Det amerikanska folkets historiker
2010-02-04 Hundra år av klasskamp och författarskap
2010-02-04 Med ofattbart mod
|
|
 |
”Sovjetanstruken” stämplades de som kritiserade imperialismen för 50 år sedan. Idag heter det ”brunvänster”.
Israel har i 20 år ockuperat delar av Libanon. Även innan den senaste episoden i denna blodiga historia inleddes, för en dryg månad sedan, höll Israel tusentals libaneser som fångar, och höll fast vid delar av libanesisk mark. Nu för Israel ett regelrätt krig gentemot Libanon, med massiva bombräder och en markoffensiv. Problemet, påfallande tydligt under krigets första vecka, var att det inte fanns bevekelsegrunder eller stöd för Israels agerande. Ett annat problem har nu tillkommit. Offensiven i Libanon går dåligt. Hizbollah bjuder hårt motstånd. Därför inträder nu en viktig fas i propagandakriget: att demonisera Hizbollah. Ju mer framgångsrik Hizbollahs försvarskamp mot Israel, desto mer kommer de utmålas som djävulen själv, och fokus flyttas från Israels angrepp till att skärskåda uttalanden eller historiska synder av Hizbollah. Klassisk desinformation och propaganda.
Efter Israels angrepp på Libanon har vänsterpartiet och andra som demonstrerat tillsammans med Hizbollah-anhängare fått hård kritik. Att Liberala ungdomsförbundets Fredrik Malm, dagen efter massakern på 56 libaneser i Qana, väljer att lägga sin kraft på att kritisera att vänstern demonstrerar med ”extremister” är väntat.
Mindre väntat, och mer oroande, är den direkta brunmålningen av Arbetarens Andreas Malm. Malm har inte bara skrivit en serie välinformerade artiklar om, utan även uttalat stöd för, Hizbollah. För detta brännmärks nu Andreas Malm i sin egen rörelse, bland den frihetliga vänstern.
Längst går förstås Afa, Antifascistisk aktion, vars medlemmar mordhotat Andreas Malm.
Men inte långt efter AFA kommer den tidigare Arbetarenskribenten och syndikalisten Rasmus Fleischer, som under rubriken ”Hizbollah-vänstern stöder judeutrotning” i Expressen 7 augusti skriver: ”För Hizbollahvänstern har hatet mot Israel blivit en världsåskådning som går före allt”. Fleicher måste vara fullt medveten om att påståendet att Andreas Malm stödjer judeutrotning är komplett nonsens, men väljer ändå att använda en av de grövsta anklagelser som kan sättas in i en debatt.
Summan av argumenten från Fredrik Malm, Rasmus Fleischer och AFA går ut alltså ut på att det är pro-nazistiskt att stödja Libanon och Hizbollah. Med dessa argument söker de dra en av vänsterns skickligaste skribenter i smutsen. De kan fortsätta detta enbart därför att det antiintellektuella smutskastandet har blivit standard i Sverige. När argumenten om den konkreta konflikten tagit slut kommer smutskastningen. Och nästan alltid en jämförelse med det ondaste vi känner till, nazismen.
Det löjliga framträder tydligare när vi ser tillbaka. Motståndare mot USA:s krig i Irak och Afghanistan utmålas som Saddam- eller taliban-anhängare, alltså fascister. Kritiker av bombningarna i Kosovo anklagas för att hylla Milosevic, lika ond som Hitler. EMU-motståndare klumpas ihop med Sverigedemokrater och Jean-Marie Le Pen: fascister. Vem har inte under årens lopp blivit kallad nazist, brunvänster eller liknande? Förmodligen någon som aldrig protesterar mot hur världen ser ut.
I denna ledsamma uppvisning är det bara Andreas Malm som klarar att hålla sig till frågan. Den senaste artikeln, ”Vem ska vänstern stödja?” borde läsas i sin helhet av alla inom vänstern. Den långa versionen på nätet argumenterar kunnigt och övertygande om varför Hizbollah aktivt bör stödjas i den militära konflikt som pågår just nu. Grundskälet är att Hizbollahs motståndskamp är den kraft som verkar ”i riktning mot det mest önskvärda resultatet: suveränitet och frihet för Libanon.”
Här finns också, under ytan, en grundläggande konflikt inom vänstern. Vänsterns interna diskussioner, som ibland kan uppfattas som perifera, blir viktiga den dag då det bränner till.
För några år sedan pågick en – ibland helt missriktade och märklig – men viktig debatt om globaliseringen och ”nationalvänstern”. Då handlade debatten mest om fri rörlighet för arbetskraftsinvandring, överstatlig demokrati och globalisering. I den stod ofta frihetliga socialister och eurovänster på samma sida, mot det nationella självbestämmandet. Jag deltog själv i debatten om nationen och brunmålades ymnigt. Den debatten vann vi i vänsterns organisationer, med några undantag. Afa har sedan några år tillbaka antagit parollen att nationalstaten skall krossas och alla gränser upphävas. Just Rasmus Fleischer ondgjorde sig över att ”nationalvänstern” tagit över hela vänstern. Nu faller dock konsekvenserna på plats, och de är betydligt mindre trevliga. Men de är logiska.
När den grundläggande principen om nationers självbestämmande är utsuddad finns det bara en konsekvens som är rimlig: om en regim är aningen bättre än en annan, borde den förstnämnda tillåtas anfalla den sistnämnda. Motstånd mot ockupationen kan då bara stödjas om det utövas av tillräckligt sympatiska organisationer, eftersom det inte är legitimt att göra motstånd i sig. Och eftersom många av dem som gör motstånd mot ockupationer i Mellanöstern idag inte är sekulära socialister, bör de fördömas. Det är inget olycksfall i arbetet, det är en konsekvens av grundresonemanget. Fleischer och hans fåtaliga vänner inom vänstern har i praktiken velat sudda ut betydelsen av varje nations rätt att slippa vara ockuperad, och skapat en för kolonialmakter och angripare tacksam förvirring.
Jag är idag hjärtligt glad att vi inte duckade i nationsdebatten, att vänstern inte hamnade under ideologiskt ledarskap av personer som Rasmus Fleischer. Jag är också glad över att just Andreas Malm i Arbetaren hamnat rätt i denna fråga.
Aron Etzler
|
 |
|
(2010-02-09 12:19)
En ny mobilapplikation, som ska hjälpa migranter att navigera genom ökentrakter vid gränsen mellan Mexiko och USA, har väckt debatt i USA.
(2010-02-02 13:08)
Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris år 2010 på 125 000 kronor tilldelas Anna Jörgensdotter.
(2010-02-02 11:37)
En film om FARC i Colombia, som vill ”motbevisa lögner om gerillan” visas den 19 februari på ABF-huset i Stockholm.
|