Iris Wedin i Kramfors är trots
sina dryga 100 år pigg till både
kropp och själ.
När hennes bror dog hade familjen
dödsannons bara i Norrskensflamman.
– Den var ju kommunistisk.
Vid sex års ålder började Iris i
skolan. Skolan låg ett par kilometer
bort och skoldagen var lång.
Ibland fick hon med sig mat hemifrån.
–Det var smörgåsar, men inte
med smör, utan med stekflott. Hade
man några slantar, köpte man en
halv vetekaka, och det var bråttom
att svälja eftersom det var en skam
att inte ha råd med mer.
Särskilt under kriget – 1914 till
1918 – var det tufft. Elva år gammal
börjar Iris arbeta på ett jordbruk.
Arbetet varade från sex på morgonen
till sex på kvällen.
Strejkbrytare i lackskor
Några år senare tar Iris plats som
piga hos en familj som driver ett
kafé. Snart blir det strejk bland
pappersarbetarna i det oroliga Ådalen.
Man försöker att kompensera
bortfallet bland stamkunderna
genom att servera strejkbrytarna,
men då försätts kaféet i blockad.
Iris fortsätter till Sollefteå, där
hon får arbete på Fredrikssons
kafé.
–Vi fick sova två pigor i en kökssoffa.
Det var arbetsgivarnas marknad,
och ”svårt att hävda sin rätt”säger
Iris med viss bitterhet.
Det mest uppskattade nöjet var
att ro på Ångermanälven. Det var
under en sådan båttur som Iris
mötte den stilige August, arbetare
vid sågen. År 1928 gifte de sig, och i
samma veva blev August bortrationaliserad och arbetslös.
August var en stolt ung man som hade rykte
om sig att vara uppstudsig och
kommunist, vilket gjorde att han
dessutom hade svårt att få ut de bidrag
han hade rätt till. Iris var den
som fick dra det tyngsta lasset och
hon tog plats där det fanns, städade
åt andra, lagade mat, bakade.
Kring händelserna 1931 talar Iris
Wedin med isande förakt om finklädda
strejkbrytare i lackskor.
Hon är fylld av vrede över militärens
och högerns lögner om händelserna.
Hon gick själv med i demonstrationståget,
med sin man
och en syster, men snart så tappade
de bort varandra i trängseln. När
militären började skjuta utbröt
panik, Iris föll omkull. Under några
fasansfulla ögonblick låg hon på
marken och tänkte ”så här är det
att bli ihjältrampad”.
Stannade i Norrland
Hon anser inte att 1931 blev en
vändpunkt för arbetarnas situation,
men tycker det var rätt att strejka.
–Att sänka en redan fattigs lön,
det var skamligt!
Krigsåren 1939-1945 var svåra,
mest för att August – som vanligt! –
saknade arbete.
Över efterkrigstidens skördeår
fnyser Iris föraktfullt.
–Visst blev mycket bättre, men
det var också många arbeten som
försvann.
När flyttlassen rullade söderöver
stannade familjen Wedin i Norrland.
Resa till Sovjetunionen
Iris Wedins stora äventyr var år
1950, när hon med sin syster åkte
till Sovjetunionen.
–Det var en underbar resa.Vi var till
både Samarkand och Tasjkent.Tryggt
var det också, kändes mycket säkrare
där än hemma.
– Att jag kunde bli hundra år
gammal beror på att jag aldrig funderade
på hur svårt det har varit.
Mycket har också varit bra. Jag har
varit stark och haft hälsan, jag fick
den man som jag tyckte om, jag har
fyra barnbarn som kommer och
hälsar på mig ofta.