Inrikes 29 augusti, 2012

Klasskompass i miljöpolitiken

Han möter upp vid Frillesås vägskäl med sin pickup och skeppshunden Tornado i bakluckan. Under de första tio minuterna fortsätter Viking Bengtsson att tala i mobilen och det är inte första gången under våra timmar tillsammans, för just nu är han pressad från flera olika håll. Han är så trött att han då och då nickar till under intervjun.
Förutom sitt arbete som fiskare är Viking Bengtsson nämligen djupt indragen i en strid med Havs- och vattenmyndigheten om rätten till sitt fiske. Tanken var att jag skulle följa med honom ut med hans burar för havskräftor. Men nu har allt rört till sig så han kommer att gå ut tidigt i morgon bitti och kanske behöva arbeta i 24 timmar, för morgonen därpå måste han vara på Göteborgs fiskeauktion med sin fångst. Då duger det inte att ha en oerfaren seglare med i den lilla båten.
– Jag har en sådan liten båt som miljörörelsen älskar, men den är så liten att det nästan börjar bli farligt nu när vindarna hela tiden blir kraftigare, kanske som en följd av klimatförändringarna.

Viking Bengtsson är född här i Nordhalland men ganska länge var han hamnarbetare och mycket aktiv Hamnarbetarförbundet. Det fackliga var djävligt kul, men själva arbetet blev bara tråkigare.
– Det var inte stuveriarbete längre, jag hade börjat arbeta på hamnen för att jag ville arbeta på båtar, det blev till slut bara terminalarbete.
Så flyttade han tillbaka till sin hembygd och började med ålfiske. Det gick ganska bra i början men blev efterhand sämre, ett troligt skäl var Ringhals kärnkraftverk någon mil längre ner efter kusten. Så det blev krabbfiske och på senare tid havskräftor. Men nu riskerar det att bli slut på det eftersom Hav och vattenmyndigheten vill förbjuda allt fiske i södra Kattegatt.
Han håller fram senaste numret av Varbergsposten. Tidningen frågar myndigheten varför man vill förbjuda fisket med havskräftor när det är torsken man vill freda och ristertrålarna inte tar några torskar. ”Hur som helst har vi dragit slutsatsen att ett sådant här förbud är bra för torskens skull”, svarar myndigheten märkligt defensivt.
– De vill bara visa att det finns ett område där det inte fiskas, det finns inga andra skäl. Vi har till och med stöd från marinbiologerna om detta. Utanför Falkenberg finns det så mycket havskräfta att det finns risk för kräftpest där.  

Det har varit mycket strid kring fisket eftersom många fiskar varit hotade, men nu ser Viking Bengtsson en klar förbättring. Det har aldrig funnits så mycket makrill som idag, man kan till och med ta den på spinnspö vid land. Det finns två orsaker till den allmänna förbättringen. Dels har fiskekvoterna haft en viss effekt, men han vill lyfta fram de nya selektiva redskapen som gör att man tar just den fisk man vill ta. Det är fiskarna själva som varit aktiva, de vill ju självklart att fisket skall fortleva. Nere i Träslövsläge har Bertil Andersson på båten Ahltea byggt en trål för havskräftor så att han kan bestämma exakt vilken storlek han får, små, medelstora eller stora kräftor.
– Både vi och danskarna har varit benhårda på minimimåtten för kräftorna, vi ligger fem centimeter högre än EU:s regel. Det innebär att de släpper rom 2-3 gånger istället för bara en gång.
Fisken är ju ett av våra allra bästa födoämnen, den belastar heller inte klimatet. Fiskarna själva är mycket medvetna om all miljöproblematik, de ser ju själva all skit som fastnar i deras redskap varje dag. Hallandsfiskarna har själva tagit en plan för uthålligt fiske. Han känner sig lite upprörd över alla som har åsikter om fisket utan att veta så mycket om de verkliga förhållandena.
– Det visar på ett arbetarförakt, man kan inte få in att de som arbetar på båtarna har mer än två hjärnceller.
Vindkraften ligger nära hans hjärta. Det finns nya planer på vindkraftverk i Falkenberg men de verkar inte bry sig om de kunskaper fiskarna har om vindar, de skall placeras på helt fel ställen. I Kungsbacka var man klokare, där tog man hänsyn till termiken.
– Vi kan ligga ute vid Nidingen när det varit bleje (stiltje) och vindkraftverken i Kungsbacka har snurrat så man inte ser vingarna, för de har tänkt på var pålandsvinden går.
Hallandsavdelningen av Sveriges Fiskares Riksförbund – SFR – där Viking är ordförande har räknat ut att stoppet för havskräftefisket skulle innebära att 60-65 jobb försvann till sjöss. I industrin till lands skulle ytterligare 250 jobb försvinna. Han är besviken på hur arbetarpartierna agerat i fiskefrågor även om han ser en öppning hos Socialdemokraterna.
– De sätter sig inte in i denna viktiga fråga som gäller den viktiga livsmedelsproduktionen utan låter dilettanter från Östermalm och de fina kvarteren bestämma detta. Man måste ha en klasskompass i miljöpolitiken.

Nu planerar EU att göra om fiskepolitiken. En tanke är att göra det möjligt att sälja kvoterna, detta skapar risk för att de som fiskar i mindre skala frestas att sälja ut sina kvoter till de stora företagen, samma utveckling som vi sett i den svenska skogen. Då skulle det svenska kustfisket riskera att dö ut, ännu ett slag mot landsbygden.
Det finns nu ett antal projekt för att stötta landsbygden, men Viking har inte sett så mycket resultat av dem. Han tycker att någon borde undersöka var alla dessa pengar går, de verkar mest gå till dyra konferenser på lyxhotell för kommunalgubbarna. Mycket pengar satsas, men på byråkrati.
– Jag kan inte förstå hur man kan tycka att invandringen är dyr när vi har råd med de myndigheter vi har.
Vänsterpartiet har talat om att bli ett landsbygdsparti, men Viking Bengtsson som tidigare var ordförande i landstingsgruppen i Halland har inte sett så mycket av detta. Han menar att det finns ett stort utrymme för en sådan politik, den skulle direkt ge fem procent nya röster.
– Centerkillarna här nere gråter blod över den nuvarande ledningen.

Nu håller han på att mobilisera det halländska samfundet för att rädda kräftfisket. Men han tänker längre, det gäller att återskapa landsbygdens möjlighet att överleva. Han har en tanke.
– Gå tillbaka och satsa på kooperativen. LRF har en massa centrala påfund för att toppstyra lantbrukarna, ett av dem kallas Granngården. Här i Nordhalland har alla bönderna lämnat det.
Han tar fler exempel, den lokala konsumbutiken gick aldrig in i storkonsum utan bestämmer själv över sin verksamhet, den har blivit en kassako. Varbergs sparbank är visserligen delägare i Swedbank men de bestämmer själva över sin verksamhet. Alla älskar dem, de har sju fungerande lokalkontor medan sparbanken i Kungsbacka bara ägnar sig åt spekulation.
Det finns nu bara 117 medlemmar hos fiskarna i Halland, i stort fördelade på tre fiskelägen, Bua, Glommen och Träslövsläge. Allt fiske här sker i mindre skala och alla drivs i praktiken som kooperativ.

Den största fiskehamnen är Träslövsläge, Lejet kallas den. Där försöker man utveckla fisket, där finns ett fiskemuseum och också en havskräfteakademi. Tanken är att utveckla en turism kring havskräftan, som skall bli symbolen för Halland på samma sätt som räkan är det för Bohuslän.
– Det finns flera av oss fiskare som är radikala. Man skulle kunna kalla det fiske man bedriver i Lejet för gillessocialism.
Viking fiskar tillsammans med Tomas Nilsson och de delar på allt, punkt slut. Han kör oss ner till den hamnen där hans båt ligger. Den är full av dyra fritidsbåtar, där finns bara två små fiskebåtar.
– De kallar hamnen för Stenudden, fast egentligen heter den Avelöda . Men det vet de inte.
På vägen ner passerar vi en typisk fiskegård, det var så man gjorde här, kombinerade fiske med jordbruk.
– Den gubben fick lämna sitt ålfiske när det begränsades. Han fick inte ett öre i ersättning. Det fick däremot de stora båtarna i Östersjön. Det är alltid de små som drabbas. Det är för djävligt att arbetarpartierna inte bryr sig om detta.Lennart Kjörling

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Rörelsen 24 april, 2024

Bosättarkolonialism är inte ett perfekt begrepp – men förklarar Israels politik

Israeler firar Jerusalemdagen, en nationell högtidsdag till minne av landets ockupation av östra Jerusalem 1967. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Läs mer

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Läs mer

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?

Läs mer
Brända bilar i Huwara den 27 februari 2023, efter en våldsam bosättarräd som svarade på att två bosättare sköts ihjäl av en palestinier. Foto: Majdi Mohammed/AP.
Utrikes 12 januari, 2024

Dagen efter Gaza

Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Nyheter/Utrikes 24 april, 2024

Gigbolag försökte påverka europeisk arbetspolitik

En taxi från gigföretaget Bolt kör i centrala Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Taxibolaget Bolt skrev utkast till brev i den estniska regeringens namn, visar en ny granskning.

Tyskland, Frankrike, Grekland och Estland. Under de senaste åren har de fyra länderna varit starka krafter inom EU för att motarbeta det förslag på ny lagstiftning som unionen tagit fram i syfte att förbättra gigarbetares rättigheter.

Nu meddelar Euractiv att organisationen Corporate Europe Observatory (CEO), som bevakar lobbyism i EU, fått tag i mejl som visar hur det estniska apptaxi- och budföretaget Bolt använt sig av intensiv lobbyism för att påverka landets inställning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 24 april, 2024

Maskerad samhällskritik legitimerar ojämlikhet

Jennifer Coolidge som Tanya i ”White lotus” personifierar rik skörhet. Foto: HBO.

Rötäggen skymmer verklig maktkritik när de superrika skildras i media, enligt medievetaren Axel Vikströms nya avhandling.

Svensk nyhetsmedias skildringar av den ekonomiska eliten vältrar sig i rikedomsporr, och lämnar oss med föreställningen om att det bästa vi kan hoppas på är lite ”bättre” miljardärer – sådana som verkligen har förtjänat sin förmögenhet och förvaltar den med nationens bästa för ögonen. Det menar Axel Vikström i en ny avhandling i media- och kommunikationsvetenskap, med titeln The mediated representation of the super-rich.

Rikedomsporren känns igen från de senaste årens våg av tv- och filmdraman om superrika – Succession, White Lotus, Exit, Triangle of Sadness – listan kan göra lång. När superrika skildras i dessa dramer är det oftast i form av psykologiska undersökningar av förmögenhetens korrumperade krafter, lätt maskerat som samhällskritik.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 23 april, 2024

Nya bankregler försvårar för föreningar

Det har blivit allt svårare för ideella föreningar att öppna bankkonton, inklusive för politiska förbund. Foto: Marcus Ericsson/TT.

Det blir allt svårare att starta bankkonton för ideella föreningar, bland annat på grund av en ny anslutningsavgift från bankerna. Nu hoppas föreningslivet på förändring.

I januari 2022 infördes nya direktiv för Sveriges banker. Byråkratin komplicerades, avgiften till bankerna höjdes och att öppna ett bankkonto kostar nu 5 000 kronor eller mer.

Reglerna blev ett hinder för många ideella föreningar, som behöver en ekonomi för att kunna driva verksamhet. En av de drabbade föreningarna är SGC, som samlar runt 375 spelintresserade ungdomar. Trots större ambitioner är de i dagsläget begränsade till digitala möten via plattformen Discord och en gemensam Minecraftvärld. I sommar skulle de vilja anordna ett läger för sina medlemmar med mat, boende och aktiviteter. Men utan bankkonto är det krångligt att få till.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Krönika/Kultur 23 april, 2024

Yael Bartanas ”Farewell” (2024) är som en ondskefull ”Aniara”.

De politiska spänningarna är påfallande närvarande på Venedigbiennalen. Ändå är det handens lust som får känneteckna världens största konstutställning.

När 60:e biennalen i Venedig öppnar en kylslagen dag i april 2024 är stämningen inte den vanliga, euforiska. Världens mest anrika konsthändelse, som inträffar vartannat år sedan snart 130 år, kan med sina nationella paviljonger, ihopträngda i en inhägnad park, Giardini, liknas med en frusen bild av Förenta Nationerna, en spegling av världen av idag. Följaktligen är Ryska paviljongen stängd i år – också. Efter ett beslut av Israels utvalda konstnär själv stod landets modernistiska glas-betong-byggnad  också stängd och nedsläckt. 

I presskön in till området på öppningsdagens morgon hör jag bakom mig två tjejer tala lågmält på hebreiska. Vi börjar prata och är överens om att Ruth Patir tog rätt beslut när hon stängde sin utställning i sista stund utan att stämma av med Israels  kulturminister Miki Zohar. Nu står där utanför i stället tre biffiga ”carabinieri” och blänger på förbipasserande, som inte tycks ta någon större notis. Alltför mycket drar uppmärksamheten till sig och utbudet är överväldigande, deadlines väntar och alla kritiker håller sina sinnen vidöppna för att kunna leverera en färsk spaning. Konsten sägs ju ha de mest finkalibrerade tentaklerna för vart världen är på väg. I tider som dessa är det förstås hårdvaluta och Venedigbiennalen, med sin prestige och koncentration, är den rätta platsen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 22 april, 2024

Klimatförnekelse dödar arbetare

Två byggarbetare förbereder sig på Spaniens andra värmebölja, den 10 juli 2023. Foto: Manu Fernandez/AP.

Värmerelaterade dödsfall har ökat med en tredjedel i Europa, och en ny ILO-rapport visar att arbetare drabbas värst. Klimatförnekelse är alltså inte folkligt, utan gynnar tvärtom eliterna.

Den 11 juli i fjol föll en 44-årig arbetare ihop livlös på gatan i den italienska staden Lodi. Han hade satts att måla vägskyltar mitt i solen, trots 40 grader under värmeböljan Cerberus. Efter flera försök med defibrillatorn förklarades han död på det lokala sjukhuset.

”En tragedi lika absurd som onödig”, sade lokala fackansvariga Elena Maga till tidningen The Post Internazionale. ”Vi borde inte behöva vänta på att människor dör innan vi förändrar något.”

Han är inte ensam. Två nya rapporter som släpptes i dag visar hur värmen blir allt dödligare i världen, och att arbetare världen över tillhör de hårdast drabbade.

Den första rapporten, utgiven av EU:s klimattjänst Copernicus, visar att de värmerelaterade dödligheten ökade med 30 procent i unionen förra året. 2023 var det varmaste året som någonsin har uppmätts, och Europa är den kontinent som värms upp snabbast.

”Det verkar kanske dyrt att agera mot klimathotet”, sade Meteorologiska världsorganisationens chef Celeste Saulo. ”Men priset för att inte agera är betydligt högre.”

Men klimatkrisen slår olika hårt beroende på vem du är. I dag släppte även Internationella arbetsorganisationen (ILO) en rapport som visar att arbetare tillhör de mest utsatta. Värst drabbade är de som arbetar kroppsligt och utomhus, eller som är tvungna att jobba oavsett väder – antingen på grund av deras centrala betydelse, som räddningspersonal och jordbrukare, eller på grund av ekonomisk utsatthet.

En brandman evakuerar en get under en skogsbrand i Acharnes, en förort i norra Aten, den 23 augusti 2023. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

ILO har identifierat sex klimatrisker som särskilt drabbar arbetare:

Övervärme. De 2,41 miljarder som arbetar inom värmekänsliga branscher som jordbruk, byggande och sopåkning drabbas i högre grad av skador på hjärtat, njurar och skelett, samt värmeslag och utmattning. 18,970 årliga dödsfall på jobbet beror på värme.

Extremväder. Krispersonal inom medicin, bränder, samt fiskare och jordbrukare drabbas i större utsträckning av stormar och översvämningar.

UV-strålning. De 1,6 miljarder som arbetar utomhus i världen, exempelvis inom post, trädgård och hamnar, drabbas av skador på hud och ögon, inklusive cancer.

Luftföroreningar. Samma grupp utsätts även för dålig luft, en hälsofara som kan kopplas till 860 000 årliga arbetsrelaterade dödsfall världen över.

Smitta. De som arbetar utomhus, inte minst i jordbruk, skogar och trädgårdar, drabbas oftare av parasitiska sjukdomar som malaria, borrelia, dengue, snäckfeber och leishmaniasis.

Gifter. Arbetare inom jordbruk, kemi och skogsbruk drabbas av förgiftning, cancer, neurotoxicitet, samt reproduktiva och andra sjukdomar efter att ha utsatts för agrokemiska gifter. Fler än 300 000 människor dör varje år efter förgiftning av bekämpningsmedel.

För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Arbetarklassen sticker alltså ut som en grupp som har ett oerhört starkt intresse av att ta strid mot fossilutsläpp och miljöförstöring, medan klimatbovarna gynnas av den högerretorik som framställer klimatet som en fråga för cyklande veganer i innerstaden. Men som vi ser tillhör den urbana medelklassen inte alls de hårdast drabbade av värmeböljor och översvämningar.

För en månad sedan sågade Klimatpolitiska rådet än en gång regeringens klimatarbete, som slår ifrån sig all kritik från förhatliga experter. Under valrörelsen poserade man i stället vid mackpumpar för att framställa fossilbränsle som folkligt, en strategi som tycks ha lyckats med tanke på valsegern.

Det är en stor utmaning för gröna partier och rörelser, som framställs klimatfrågan som allmänmänsklig, men som har misslyckats med att förklara vilka som drabbas hårdast. Klimatprotester framställs ofta som ett hinder för arbetare som vill komma till jobbet, men i själva verket är det arbetarna själva som borde klistra fast sig på gatorna. För visst är klimatet en fråga om klass mot klass – men det är klimatrörelsen som står på folkets sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 21 april, 2024

Brytningstid på norska

”Blå interiör” (1883) anses vara Harriet Backers mästerverk. Bilden är beskuren.

Nationalmuseums utställning med Harriet Backer är en genomsnygg lektion om 1800-talets smygande radikalitet.

”Varför har det inte funnits några stora kvinnliga konstnärer?” Frågan ställdes 1971 i en berömd essä av den amerikanska konsthistorikern Linda Nochlin. Hennes skenbart naiva fråga gav upphov till en störtflod av forskning, och sedan dess har ett oräkneligt antal kvinnliga konstnärer dykt upp vilket gjort konsthistoria till ett betydligt mer diversifierat fält. Att ”upptäcka” en bortglömd konstnär och återupprätta hennes rätta plats i historien har närapå blivit en klyscha i konstbranschen (tänk på Hilma af Klint-febern). Definitivt oftast på gott snarare än ont, även om det kan bli tjatigt och ibland rentav tveksamt att marknadsföra utställningar som ”upptäckter” då det inte sällan redan bedrivits forskning på konstnärerna i fråga.

Det jag blir mest störd av på Nationalmuseums utställning Harriet Backer är ändå att jag – konsthistorienörd och feminist – aldrig tidigare hört hennes namn. För att parafrasera Nochlin undrar jag: Varför är våra grannländers konsthistoria terra incognita? Före och efter Edvard Munch råder mest ett tyst sus i mitt huvud.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Inrikes 20 april, 2024

Mitt Erlanderögonblick kom vid Sahlgrenskas foodtruck

Ett dagrum på Vipeholm under 1940-talet. Foto: Sydsvenska Medicinhistoriska Sällskapet/TT.

Samhället har råd med allt mindre ju rikare vi blir. Det finns en kuslig känsla av att allt går bakåt. Men kanske är det som vissa försöker lansera som ett ”Jimmie-moment” i själva verket ett ”Erlander-ögonblick”?

Vipeholms sjukhus, en så kallad vanföreanstalt, har med rätta blivit ökänt för de grovt oetiska kariesexperimenten, lobotomierna och den stundvis höga dödligheten. På nätet hittar jag en rikedom av fotodokumentation över flera decennier från anstalten, som var inriktad mot vård av barn med svåra rörelsehinder.

Men utifrån bilderna är det inte kränkningarna av de intagnas rättigheter som utgör det starkaste utropstecknet av kontrast mot vår samtid. Den samtida betraktaren häpnar i stället över verksamhetens omfång och personalstyrka: möbelverkstaden för patientterapi, textilverkstaden, idrottsplatsen, plantskolan, personalmatsalen, korpfotbollslagen (både kvinnliga och manliga), musikterapin, leksaksförrådet, kafferepen, panncentralen – och, som en mörk fond, gravplatsen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Utrikes 19 april, 2024

EU:s budgetregler kan omöjliggöra klimat- och välfärdsmål

Europaparlamentet kommer att rösta om huruvida de nya reglerna ska träda i kraft eller inte. Foto: Jean-Francois Badias/AP.

Efter tre års paus ska EU:s nyliberala budgetregler återinföras. Trots krav på att de borde förändras har lite hänt – nu kan de omöjliggöra satsningar på såväl välfärden som klimatet.

I italienska tidningar skrivs det om det, på fransk radio debatterar man det, och på belgiska löpsedlar varnar man för det: i början av nästa vecka beslutar Europaparlamentet om huruvida EU-länderna ska ha rätt att finansiera sin välfärd och nå sina klimatåtaganden eller inte. Efter över tre års paus kommer nämligen de hårda budgetreglerna som medlemsländerna har tvingats efterleva sedan slutet av 1990-talet att träda i kraft igen – såvida parlamentet inte röstar nej.

Reglerna i Stabilitets- och tillväxtpakten om att statsskulden och budgetunderskottet inte får överstiga 60 procent respektive 3 procent av BNP, kom först till stånd som inträdeskriterier för medlemmarna i EMU. Men eftersom alla länder var tänkta att införa euron gäller de för samtliga EU-medlemmar, inklusive dem som inte använder den gemensamma valutan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Rörelsen 19 april, 2024

Klimatkampen är förlorad, länge leve klimatkampen!

Klimataktivister från organisationen Extinction Rebellion har upprättat en vägspärr vid Slussen i Stockholm som en manifestation för klimatet inför valet 2022. Foto: Christine Olsson/TT.

Är klimatkampen förlorad? Det tycker Tadzio Müller, medgrundare till Ende Gelände i en intervju med Flamman (nr 14/2024). Efter många år med stora proteströrelser är vi fortfarande på väg mot en framtid med allt fler klimatkatastrofer, död och lidande. ”Folk eldar hellre upp planeten och mår skit, än agerar”, säger han.

För mig som klimataktivist är det sorgsen läsning, eftersom Müller har rätt i att världen är på väg åt helvete. Hans känslor är legitima. Samtidigt pekar hans uttalande på ett problem för klimatrörelsen: oförmågan att skilja på målen vi sätter upp i kampen och värdet av kampen själv. I det senare fallet bör vi alltid ha blicken vänd mot att rädda människor och skapa en bättre värld, vad som än händer.

Klimatrörelsen kämpar mot ett av världens mäktigaste intressen, fossilindustrin. På längre sikt kämpar klimatrörelsen även mot kapitalismen i sin helhet, det mäktigaste produktionssystem som världen skådat. Att stoppa fossilindustrin vore en enorm bedrift. Att störta kapitalismen är en ännu större, men inte omöjlig uppgift. Det är därför inte konstigt att vi misslyckas ibland.

Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas.

Det är lätt att relatera till Tadzio Müllers sorg över att mål har förlorats. Det han anser ”har gett våra liv mening i likhet med hur religiösa människor uppfattar världen, det som strukturerar allt vi gör, och våra idéer om vem som är god och ond” gäller inte längre. ”Vi har stött emot de planetära gränserna, och lärt oss att det moraliska universumets båge är kort och böjd mot fascismen”, fortsätter han.

Samtidigt har Tadzio i denna förlust kommit till en nyvunnen insikt: ”att det inte handlar om segerns sannolikhet”, utan ”om de relationer som du bygger medan du försöker uppnå den segern”.

Läs mer

Jag tror precis som Tadzio Müller att dessa relationer är källan till all uthållig klimatkamp, speciellt i tider av motgång. Om den enda anledningen till kampen är vinsterna så är det enkelt att gå hem efter en förlust, dra ned persiennerna och aldrig återvända till rörelsen. Men om kampen får ett värde i sig kan de kämpande gå hem efter förlusten, gråta, festa och tänka om tillsammans – för att snart därefter envist återvända med nya mål.

Såklart är inte kampen en hobby med vänner – väl uttänkta strategier och slagkraftiga mål måste vi alltid ha med oss. Men som Mathias Wåg i en bokrecension skriver här i Flamman blir ”allt eller inget” oftast inget. Det krävs uthålliga organisationer som kan förvalta både kampen genom förlusten, och makten efter vinsten. Och oavsett om vi når 1,5 eller 3 graders uppvärmning kommer klimatkampen aldrig att vara förgäves – inte så länge planeten är beboelig.

Både jag och Müller tror på relationernas vikt. Samtidigt tror jag inte att klimatkampen är körd bara för att framtiden just nu ser mörk ut. Ju starkare vi organiserar oss och ju fler vi blir, desto bättre framtid får vi. Klimatrörelsen kämpar för en bättre värld, och det är en kamp som aldrig kan urholkas. Även i en brinnande värld finns det mycket att kämpa för, och många att rädda som annars skulle dö. Sörj målen, och organisera er.

Noah Björelius Hort
Aktiv i Ta Tillbaka Framtiden