”En Dressmanreklam som försöker verka farlig”, skrev jag om den första Twilight-filmen när den kom 2008. Jag hörde också ”kalkonen flaxa i skymningen”. Jag tyckte att den kyska kärlekssagan mellan tonåriga Bella Swan (Kristen Stewart) och den undersköne vampyren Edward Cullen (Robert Pattinson) präglades av författaren Stephanie Meyers mormonska ideal, och var tyngd av töntiga klichéer.
Publiken höll inte med mig utan strömmade till. Nu, när jag är avtrubbad efter att ha sett fyra Twilight-filmer till, tycker jag att den första är den bästa. Skildringen av hur Bella flyttar till sin polispappa i den lilla staden Forks och möter sitt livs vampyr, vibrerade åtminstone av skör längtan. Regissören Catherine Hardwicke hade känsla för hur en blyg och vilsen ung människa kan drömma om en mäktig vän och ett annat liv, om att bli utvald och sedd. Och hon skapade en härligt saftig, grönskande skogsmiljö för den unga kärleken att spira i.
Sedan har regissörerna avlöst varandra, och filmerna oändligt långsamt segat sig fram till Bellas och Edwards bröllop och första samlag i fjärde filmen, följt av finalen i den femte, Breaking dawn 2 som just nu går på biograferna.
Parallellt med att Stephanie Meyers böcker har sålt som smör och filmerna gått som tåget på biografer och dvd, har det funnits en stark kritik mot deras konservativa moral.
Vampyrismens sexuella innebörd används på ett fiffigt sätt till avhållsamhetens fromma: skulle Edward ge efter för sitt begär är risken att han gör tabberas på Bella. Det är framför allt han som propsar på att de ska hålla på sig fram till bröllopsnatten.
När de väl beseglar sitt förhållande, i Breaking dawn 1, blir följden för Bellas del blåmärken. Det är bara början på vad Malena Janson, i sin recension i Svenska Dagbladet, kallade för ”olika former av sadistiskt våld mot kvinnokroppen”.
När Bella blir gravid utvecklas filmen dessutom till ren antiabortpropaganda. Att föda en vampyrs barn innebär döden för henne, men hon är stoiskt ointaglig för omgivningens uppmaningar att avbryta graviditeten. ”Det är ett barn!” upprepar hon.
Filmen följer ingående hur det halvvampyristiska fostret suger ut henne fullständigt. Till slut är hon ett skelett, och när barnet föds dör hon. Då förvandlar Edward henne till vampyr, ger henne sitt ”gift” som det heter. Tillråga på allt ”präglas” den nyfödda dottern på Bellas bäste vän, varulvskillen Jacob, vilket innebär att de är ödesbestämda att gifta sig när hon vuxit upp tillräckligt. Alltihop är onekligen mer än lovligt perverst, men i den värld det äger rum framställs det sig som – lycka.
En annan aspekt av Bellas förvandling är klassresan hon gör genom att gifta sig. Hennes pappa är en enkel man, vars fritidsintresse är fiske. De bor i ett rustikt litet hus, kör en sliten pickup och lever uppenbart under relativt små omständigheter.
Edwards vampyrfamilj däremot bor i en flott designvilla i skogen och verkar inte göra ett handtag. De tycks ha råd med allt de önskar, och filmerna frossar vällustigt i när lyxen börjar drösa över Bella. Bröllopsresan är en solig stranddröm, hemma väntar ett eget, tjusigt inrett hus på den unga familjen.
När hon blivit mrs Cullen byter hon jeans och sneakers mot klänning, och hon verkar inte sakna sin sympatiska pappa något särskilt. Hon har gjort sitt val, och scenerna när pappan träffar vampyrfamiljen är smärtsamma – han är så tydligt underordnad. Hon har också valt Edward framför Jacob, som vuxit upp i ett indianreservat, kör mc och jobbar i en bilverkstad. Vampyrerna kallar nedlåtande honom och de andra vargmänniskorna för ”hundar”.
Att Edward är vampyr – och Bella blir det – understryker i vilken grad hon faktiskt byter värld. Vampyrer har ofta framställts som ett slags fallna ädlingar eller överklass, men är de ovanligt ”mänskliga” och deras rikedom understryks. Att överklassen är blodsugare, som bara hjälpligt lärt sig behärska lusten att leva av människokroppar, är kanske, kanske inte, en oavsiktlig symbolik. Möjligen kan man läsa in en lite gnutta beska bland allt det söta här.
Men mest av allt uppfyller Twilight en dröm: Bella får skolans snyggaste kille, blir inkorporerad i hans rika familj, åtnjuter beskydd av en tuff mc-kille som också är en varg, och får evigt liv. Inget konstigt i det, och lite befriande är det, konservatismen till trots, med en kvinnlig huvudperson i något som ändå kan kallas ett slags fantasy. Bella får en del av de klassiska frälsardragen, annars alltid förbehållna en pojke eller man, när hon blir en enande kraft mellan varulvar, vampyrer och människor.
Får jag välja serie till vampyrintresserade tonårstjejer, så blir det dock inte Twilight, utan den frigjorda, knasiga, blodstänkta HBO-produktionen True Blood. Det finns kärlek i den med, men utan gammaldags kvinnooffer.