Vem kan göra revolution med suputer? I arbetarrörelsens barndom var det en livsavgörande fråga att etablera skötsamhetskulturen, kraven på den enskilde. Bli ett subjekt – inte ett offer för omständigheterna. Utbilda dig, sköt dig, kom i tid till jobbet, slåss inte och sup inte, så ska du nog kunna få ett rimligt liv. Med välfärdens samhällsbygge omsatte rörelsen sedan detta löfte i handling.
Nu lever vi i ett annat Sverige, där fler aldrig får chansen och lämnas därhän. Häromdagen kom LO med en ny rapport om maktelitens inkomster, som visar att klyftorna fortsätter öka.
För några veckor skrev Transparency International en varnande debattartikel, i mer generella ordalag, om den svenska utvecklingen.
I vanvårdsskandalernas efterdyningar har vi fått se tydliga prov på en politisk kultur av öppna dörrar mellan Moderaterna och näringslivet. En policyrådgivare här, en PR-byrå där, en ignorerad jävssituation hit och en gemensam krishantering dit – verksamheterna och persongalleriet sammanfaller.

Många upprörs över sådana flagranta brott mot vad vi kan kalla allmän skötsamhetsmoral.
Vänsterpartiets politik ligger i tydlig samklang med denna moraluppfattning. Vi uttrycker den, och vi kan peka på systemfelen, varför högerns privatmoraliska lösningar eller kontrollinstanser bara är trams.
Novus senaste opinionsundersökning pekar på att det ger resultat. Jag syftar inte på de generella siffrorna om partisympati utan – vilket är viktigare på sikt – att partiets förtroendekapital ökar på flera politiska områden såsom äldreomsorg och ekonomi. Och det är dessutom områden som folk själva anser vara viktiga.
Det är, som vi skrev i framtidskommissionen, skillnaden mellan att ha rätt och att få rätt. Men bland dessa finns ett område där vänstern ligger lågt på förtroendeskalan: lag och ordning. Till en viss del är det oförtjänt. Förutom att uppmärksamma konsekvenserna av profitens inträde i välfärdssektorn, har Vänsterpartiet också profilerat sig allt mer vad gäller ekobrottslighet, lönedumpning och fuskbranscher. Det är utmärkt.
Vänstern brister däremot gällande vardagsbrottsligheten. Vi förmår sällan göra politik av uppmärksammade brott ifall de inte i sig bär politiska förtecken (tänk ”nu manifesterar vi mot det rasistiska våldet”). Mordvågen i Malmö tydliggjorde med vilken tvekan många närmar sig problembilden.
Av rädsla för att göda antingen rasistiska tankegångar eller en vulgärborgerlig straffpolitik, passar många, eller hamnar i de sociologiska förklaringarna. Även om dessa är giltiga, funkar de inte som budskap i den enskilda situationen. Här handlar det om subjekt, handling och objekt – brottslingen, brottet, brottsoffret.

Att inte rakt och enkelt kunna dela folks rättmätiga upprördhet även i sådana fall, är ett bra sätt att fjärma sig från ledarskap i frågan om ”lag och ordning”.
Detta samtidigt som borgerligheten tappar sin trovärdighet. En som inte ens försöker är näringsministern – hon vägrar låta verklighetens fiffel störa sin egen idealbild av snälla entreprenörer. När kapitalet vill befria sig från nationalstatens ekonomisk-politiska ramar, så följer logiskt också att befria sig från den befintliga juridiska arenan och även mer abstrakta företeelser som samhällskontrakt. Det utmanar skötsamhetsmoralen som skapat tillit och byggt Sverige.
Att sätta fingret på detta annalkande tjuvsamhälle, menar jag, kan bli ett vinnartema inför valet 2014.