”Nej-sidan förde fram vissa frågeställningar som var absolut relevanta. EU hade just gått från EG till EU via Maastricht vilket är det mest federalistiska dokumentet hittills.
Nej-sidan sade att det såg ut att vara en djupt problematisk organisation demokratiskt sett, vilket dom hade helt rätt i. Men då sa Ja-sidan att ‘ni är som Jörg Haider, han är också emot EU’.
Vi hade också det argumentet på sidan [syftar på ledarsidan, reds.anm.] och jämförde Per Gahrton med Haider. Vi ljög rätt friskt och de flesta Ja-sägare drev sina intressen. ”
PM Nilsson, intervjuad av Annelie Jordahl i artikeln ”Vad gör de på ledarsidan”, Media i fokus nummer 2 2002. Den intervjuade är alltså PM Nilsson, samma person som beställt en debattartikel från Sverigedemokraterna lagom till slut-spurten av EMU-folkomröstningen. Det vill säga, upprepat exakt samma guilt-by-association-strategi som när det begav sig senast.
Det är nu dagar kvar innan vi vet om EMU-folkomröstningen kommer att skriva historia, eller om det blir en tråkig upprepning på varje folkomröstning sedan kärnkraften.
Ty ända sedan dess har samma mönster återkommit: en ekonomiskt ojämn kampanj mellan folk-rörelser och det politiska etablissemanget. Folkomröstningar som alla börjat med ambitionen att frågan sakligt skall utredas, och slutat med skrämselkampanjer.
Nu skräms ja-sidan inte bara med ett vagt ”utanförskap”, utan med att ett nej är ”nationalistiskt” . ”Utanförskapet” är nonsens med tanke på att Sverige har alla möjligheter till utrikeshandel, politiskt inflytande och samarbete utan EMU-medlemskap.
Värre är att man utmålar alla, som med rätta är oroliga för att Sveriges välfärd, jämställdhet och självständighet försämras, som ”nationalister”. Det är verkligen att fösa folk i armarna på fascister. Vi skall vara tacksamma att vänstern i Sverige inte böjt sig för denna demagogi.
Det är troligt att de flesta människor kan genomskåda den skrämselpropaganda som nu ökar för varje dag. Men det är viktigt att påpeka ändå: nej-sidan har allt att tjäna på att inte ryckas med i det smutsiga spelet och i stället fokusera på vad vi egentligen röstar om.
Ett nej till EMU innebär att vi fortsätter ha kvar makten över valuta- och räntepolitiken i Sverige.
Om det är något man kan säga att ett nej betyder utöver detta är det ett budskap om rätten att tänka kritiskt och att gå emot strömmen.
Ett nej skulle sända ut viktiga signaler till makteliten i EU och i Sverige: ni kan inte förvänta er att vi skall följa påbud som vi inte tror på. Vi kommer inte låta oss skrämmas till att rösta som ni vill.
Det vore ett budskap mer värt än något annat i det Sverige och Europa vi lever i.