De har fått stenen ordentligt i rullning nu, de som vill se ett borgerligt-rasistiskt regeringssamarbete. Och spelplanen har ändrats lite: Jimmie Åkesson skiter inte längre i allt, utan erbjuder sig att stödja en alliansbudget utan motkrav. Det är slut på talet om att rösta emot alla som vägrar prata med SD.
Det är inte svårt att se strategin: börja som stödparti – sedan långsamt äta sig in mot mer inflytande. För Åkesson säger också att alliansen ”inte kan räkna med vårt stöd för all framtid”.
Alliansen kan inte göra rätt här, hur de än gör. Fäller de Löfven och bildar regering, är det en regering där Sverigedemokraterna måste garantera regerandets kärna – statsbudgeten – mot eventuella rödgröna samordningsaktioner. ”Men vi går ju inte med på några SD-krav”, säger de då. Nähä, men menar man att man ska regera bara tills första gången SD ställer krav? Är det så stabila regeringar alliansen tänker sig att skänka svenskarna?
Alternativet är att fortsätta regera även den dagen SD börjar ställa krav. Det är såklart vad många inom alliansen tänker sig. Någonting i stil med Jimmie Åkessons vision från SD:s landsmöte i höstas: ”en mitten-höger-regering med Moderaterna, Kristdemokraterna och SD”. Det är inte dumt tänkt, från ett blåbrunt perspektiv: Liberalerna lär inte sätta sig i regering med SD – men skulle de fälla en M-KD-regering med SD som samarbetsparti? Kärnan i det blåbruna äntringsförsöket måste vara att få Centerpartiet och Liberalerna att hålla sina händer så rena som möjligt. Norge visar vägen: där tycker sig mittenpartierna hålla rågången mot Fremskrittspartiet genom att inte ingå i regeringen, utan bara stödja den parlamentariskt. Liberalerna får högerpolitik och sover gott om natten.
Tills vidare är luften full av testballonger. MUF:s krav, planterade rykten om planer på att fälla regeringen. De som vill ta makten med hjälp av SD har gynnsamma vindar: flyktingkrisen som något slags lågintensivt undantagstillstånd, det stora missnöjet med regeringen. Och inte minst berättelsen om att de andra partierna har ”närmat sig” SD när det gäller invandringspolitiken, att det inte är så stora skillnader längre. Det är en berättelse som spelar det blåbruna projektet i händerna. Det finns många poänger med att fortfarande se organiserade rasister som en sort för sig.