Det spanska folket överraskades för tio dagar sedan av beskedet från kung Juan Carlos om att han abdikerar och lämnar tronen till sin son Felipe. Beslutet togs samtidigt som monarkin och det politiska etablissemanget befinner sig i en djup ekonomisk och konstitutionell kris.
Efter sina äventyr med nedlagda elefanter i Afrika, en offentlig älskogshistoria och en korruptionsskandal pressades kungen till att kasta in handduken. Politiska kännare utan bindningar till hovet anser att kungens skandaler förvärrade krisen för det politiska och ekonomiska ledargarnityret.
Kungens son Felipe och hans unga fru har sedan flera år tagit över Juan-Carlos’ representativa uppgifter utomlands. Den blivande kung Felipe VI säger att han besvarar utmaningen och understryker att han med ”kraft och övertygelse ska ägna alla sina krafter till att tjäna Spanien, en enad nation, en enad social och politisk samhörighet med en tusenårig historia”. Uttalanden som verkligheten själv dementerar.
Fritt fall för monarkin
Varför abdikerar kungen just nu? Författaren Vicenç Navarro har i flera år kritiskt skrivit och granskat monarkin som författningssystem och säger att abdikationen är ett försök att stoppa det fria fallet för sympatierna för monarkin ”och med dessa, det spanska etablissemanget”.
– En faktor som förklarar (abdikationen) är det faktum att tvåpartisystemet (PP-PSOE) är på väg att rasa samman trots valsystemet som har mycket lite inslag av proportionalitet att göra. Valsystemet gynnar kraftigt de två partierna som är livrädda för författningsändringar. Valet till EU-parlamentet (den 25 maj där PP och PSOE förlorade sammanlagt fem miljoner röster), var väntat.
Vicenç Navarro menar också att de två partierna som har dominerat Spaniens politiska liv sedan ”La Transicion”, övergången från Francodiktatur till en representativ borgerlig parlamentarism, fruktar den växande sociala rörelsen De indignerade. De myntade uttrycket ”Ni representerar inte oss”. Navarro ser också den spanska vänsterns ökade styrka och det utbredda missnöjet hos socialistpartiets folkliga bas som ett löfte för att bryta den spanska elitens dominans över politiken i Spanien.
För republiken
Men det som orsakat en oerhörd förvåning inom vissa kretsar är att i fler än 50 spanska städer har tiotusentals människor samlats och krävt en folkomröstning om monarkins fortlevnad. Åttio år efter att Alfonso XIII avsade sig kronan, efter ett av general Franco och med stöd av Hitler och Mussolini påtvingat inbördeskrig som kostade en miljon döda och efter 40 år av fascistisk diktatur är inte den republikanska andan begravd. Snarare tvärtom: Jesus Nieto var en av dem som bar den spanska republikens röda, gula och lila flagga redan den 1 maj i år i Barcelona. Varför? frågade Flamman.
– Republiken, som hade ett förkrossande stöd 1936, var den politiskt mest avancerade statsformen i Europa. Kvinnan fick rätt till arbete med lika lön för lika arbete. Men den fascistiska juntan ledd av general Franco krossade republiken. Därför får våra krav på en folkomröstning om republik eller monarki ett mycket stort stöd.
”Arbetarfientlig höger”
Nieto är inte bara republikan utan även ansluten till Izquierda Unida, den förenade vänstern. Han menar att kravet på självständighet för Katalonien först måste beslutas av folket, demokratin måste breddas och moderniseras. Trots det är han för en federal stat.
– Den självständighet som den katalanska högern förespråkar handlar i grunden inte om införandet av en ny ekonomisk modell som bryter med den nyliberala modellen. Vi arbetare i Katalonien har mer gemensamma intressen med arbetarna i La Mancha eller i Andalusien. De som styr i Madrid och Barcelona är samma hundar men med olika halsband, samma reaktionära och arbetarfientliga höger som alltid har sett arbetarna som sina fiender, sammanfattar Jesus Nieto.
