Vi har vant oss vid att aldrig genom medias rapportering få reda på när det går bra för vänstern. Spaltmetrar kan ägnas åt personspekulationer, ryktesspridning och rapporter beställda av åldermännen i Svenskt näringsliv. Men när det händer något verkligt omvälvande i vår omvärld, då kan vi räkna med att det bara syns i marginella publikationer. Så fungerar det mediala medelklassfilter, som nu sorterat bort det mest intressanta av det som sker i Norge.
Det som har hänt är följande: en vänsterregering – faktiskt en slags arbetar- och småbonderegering – har kommit till makten. Men det är inte samma Arbeiderparti av tredje vägen-snitt som kommer tillbaka till makten. Ap har efter sitt katastrofval 2001 placerat sig långt till vänster. Det beror till stor del på att norska LO och fackföreningsrörelsen krävt en ny, mer radikal kurs. Utvecklingen började slå igenom, som vi tidigare kunnat berätta – som enda tidning i Sverige – i Trondheim (se artikel på sidorna 10–11).
Arbeiderpartiets ena regeringspartner Senterpartiet har mycket lite gemensamt med det svenska centerpartiet. En stor skillnad mot Sverige är att Norge har en levande och radikal småbondetradition. Senterpartiet har en stark folkrörelsetradition, är fast motståndare till EU och Nato.
Deras andra regeringspartner, Sosialistisk Venstreparti, är ganska likt det svenska vänsterpartiet. Men i Norge har dessutom en stark och ung vänster kring organisationer som Attac, Sosialistisk Ungdom och Röd ungdom och i dagstidningen Klassekampen har förts en offensiv idédebatt med de fackliga rörelserna.
Jämfört med Sverige har Norge klarat sig bättre ur det nyliberala stålbadet. Mindre har privatiserats och arbetsmarknaden är inte lika dålig. Det gör att även borgerliga partier står för 100 procents ersättning till sjuka, och att den debatt som vi har i Sverige, där sjuka skall jagas med blåslampa, inte finns i Norge.
Till dessa grundförutsättningar för en vänsterregering skall läggas en till: Norge är inte EU-medlem. Kort sagt: Norge har ett annat politiskt klimat än Sverige.
Resultatet är nu en regeringsförklaring som är helt fenomenalt radikal sett från svenska ögon (se artikel, sidan 8). Varje människa till vänster borde läsa denna regeringsförklaring, som politiskt ligger strax till vänster om vänsterpartiet, och inse att det är regeringen i vårt grannland som lovar att genomföra den.
Men för vänstern finns det mer goda nyheter. Efter den norska valrörelsen kan man dra slutsatsen att den tydliga vänsterlinjen börjat återknyta banden med arbetarklassen. Länge har arbetarröster sipprat till Fremskrittspartiet. I detta val började Arbeiderpartiet, som också förde den tydligaste klassprofilen, återhämta dessa röster.
I östra Oslo, dominerat av arbetarväljare, är Ap tillbaka på nivåer runt 40 procent. I valdistrikt som Kampen, Lambertseter, Hellerud, Manglerud ökar Ap med mellan 4,5 och 8 procentenheter, medan FrP ligger still eller ökar något. I det mer välmående västra Oslo är FrP nästan lika stort som Ap.
Det finns naturligtvis dåliga saker också: den nya regeringen i Norge kommer att upprepa Sveriges pensionsfiasko, vissa mindre utförsäljningar kommer att göras, WTO kan tillåtas att grusa det norska jordbruket och en hård budgetdisciplin kan sänka satsningarna på välfärden. Sedan finns risken självklart att regeringen böjer sig för den kommande anstormningen från höger och inte alls genomför politiken.
I värsta fall kan Jens Stoltenberg göra som Mitterand i Frankrike snart efter vänstersegern 1981: utlova enorma förändringar och sedan köra hela vänsterpolitiken i botten för att få tillfället att krossa konkurrenten till vänster. En sådan politik skulle förverkliga en riktig mardröm: Fremskrittspartiet som regeringsbildare senast 2009.