Jag kan inte minnas att jag lärt mig mer av någon bok de senaste åren, än Drew Westens The Political Brain. Varenda kapitel – och de är många – innehåller nyheter och omvälvande insikter som gör det svårt att rättvist sammanfatta vad boken egentligen handlar om. Har du några timmar över i ditt liv fram till riksdagsvalet borde du genast beställa den och läsa den.
Upptakten i The Political Brain är ett dilemma som är bekant för vänstern i Sverige: Efter andra världskriget har den amerikanska väljarkåren lutat mer åt Demokraternas lösningar i de allra flesta centrala politiska frågorna. Ändå hade Republikanerna vunnit, inte bara majoriteten av presidentval, utan de flesta strider om politikens inriktning. Denna opinionsmässiga gåta får sin slutgiltiga lösning i Westens bok. Högerns hegemoni över den politiska agendan har ofta diskuterats i termer av resurser, medial dominans och långsiktiga opinionsbildande satsningar. Vad Westens bok visar är att högerns hegemoni går mycket längre än så – att den närmast ristats in i hjärnbarken. Demokraterna i USA har under de trettio åren av högerdominans lämnat fråga efter fråga till motståndaren av rädsla för sin motståndare. De har blivit bleka i sin retorik, otydliga i sin kommunikation och därför också hopplösa förlorare i politiken.
Felet är inte bara en brist på självförtroende (som syns alltför väl) utan demokraternas egen övertygelse om att mänskliga känslor inte skall spela roll i politiken, menar Westen. Om politik avgjordes av sakkunnighet och siffertrillande skulle Demokraterna ha vunnit alla val de senaste trettio åren, för den matchen vinner de lätt. Men det är ett totalt missförstånd av hur politik fungerar, argumenterar Westen, speciellt om man möter en brutal motståndare som Republikanerna.
”Framgång i politiken har mindre att göra med brains än guts …Amerikaner gillar inte vad Republikanerna står för, men de vet inte vad Demokraterna står för.”, som Paul Begala och James Carville uttrycker det i Take it back: Our party, our country, our future 2006.
Republikanerna har skickligt gjort allt det som demokraterna inte lyckats med – de har en sammanhängande historia om vad de själva står för (patriotism, folklighet och mod), utmejslad i relief till vad Demokraterna står för (vekhet och brist på förståelse för den vanlige amerikanen). Republikanerna vet att politik är personligt. De bygger sina egna kandidater i samklang med en retorik som är inövad och finslipad under årtionden. Och de satsar på att begå karaktärsmord på sina motståndare.
Ju mer taktiken lyckas, desto fräckare blir den. I valet 2004 lyckades republikanerna anklaga en krigsveteran (John Kerry) för feghet i strid – bara för att folk skulle välja en kandidat (George W Bush) som överhuvudtaget inte vågade åka till Vietnam. Hade Kerry svarat – med minsta känsla, ryggrad och intelligens – på den utmaningen hade de gjort slarvsylta av Bushs kampanj. Men de svarade knappt alls – och befolkningen började förstås acceptera den republikanska versionen av händelserna.
Exemplet demonstrerar ett annat problem – fokusgrupper hade övertygat kampanjledningen om att folk inte gillade ”negativa kampanjer”. Men vad fokusgrupperna inte talade om var hur folk skulle se Kerry malas ned av smutskastning månad efter månad utan att svara på angreppen. Westen påpekar att det inte bara är svårt att läsa enkäter och fokusgrupper korrekt – en kandidat som låter opinionsmätningar styra har gjort sig till något genuint oattraktivt: en principlös vindflöjel.
Man skulle kunna tänka sig att en bok som inriktar sig på psykologi och utvikningar om hjärnans uppbyggnad är otillförlitlig och svåranvänd. Men faktum är att Drew Westens bok kan vara den mest realistiska och övertygande bok jag har läst om politik. Westen argumenterar inte heller emot förnuftet – snarare hävdar han att känslor borde anses som en del av förnuftet istället för dess motsats. Vänstern i Sverige har oändligt mycket att lära av Westen. Fredrik Reinfeldt skall dra en lättnadens suck om de rödgröna ignorerar den här boken och fortsätter som vanligt.