Flamman hette Norrskensflamman fram till 1998. Tidningen startades i Norrbotten 1906. Redaktionen låg i Luleå ända fram till 1987, då flyttade man tidningen till Spånga utanför Stockholm.
Tidningen stödde det dåvarande vänsterpartiet (SSV) när det bildades 1917, och var en bidragande orsak till att bygga upp den starka vänstern i Norrbotten. Formellt sett ägdes tidningen av en fristående tidningsförening, men man räknade sig som partiorgan och de viktigaste besluten om tidningen fattades inom partiet.
Att starten skedde redan 1906 betyder att Flamman är en av de äldsta ännu existerande arbetartidningarna i Sverige och den nästa äldsta tidningen i världen inom den kommunistiska eller vänstersocialistiska traditionen.
Flamman var i början en utpräglad lokaltidning, som drev ”Norrlandsfrågor” om att nationalisera järnmalmen, förädla skogen, bygga ut vattenkraften och försvara småböndernas intressen. Men man var också en av de tidningar på vänsterkanten som skrev mest om internationella frågor. Stödet för Sovjetunionen var alltid stort. På 60- och 70-talet drev Flamman en Moskvalojal linje i strid med VPK-ledningen.
När de oppositionella bröt sig ur VPK 1977 och bildade APK (Arbetarpartiet Kommunisterna), blev Flamman partiorgan för det nya partiet.
1990 bröt tidningen med APK:s ledning och började kalla sig ”oberoende socialistisk”, en beteckning som vi fortfarande använder.
Flammans mest kända chefredaktörer historiskt är riksdagsmannen Ivar Vennerström (tidningens första chefredaktör) och vänsterpartiledarna Sven Linderot och Hilding Hagberg.
Upplagan var som störst under 20-talet med runt 11 000 ex. Under efterkrigstiden har upplagan varierat mellan 2 000 och 8 000 ex. Tidningen har under största delen av sin historia varit dagstidning, men sedan 1989 kommer vi ut med ett nummer i veckan.
