Äntligen händer det. Den antirasistiska aktivismen håller på att bli den gräsrotsrörelse som behövs. En rörelse som består av tusentals vända ryggar och övertygade antirasister som i hela Sverige möter Jimmie Åkesson. Från Värnamo till Skellefteå. På Avenyn och Norrmalmstorg. Den är efterlängtat.
Efter att chocken över Sverigedemokraternas valresultat hade lagt sig i förra veckan kom diskussionen igång om hur vi ska bemöta den bruna våg som far över Europa och här hemma. Något blev snabbt uppenbart i den – det gäller att kunna ha två saker i huvudet samtidigt. Samhället i allmänhet, och vänstern i synnerhet måste nämligen ha en strategi för att försöka få SD:s väljare att inte rösta på SD och en annan för att minimera SD:s inflytande och makt.
1. Att få SD-väljare att ändra sig. Efter valnatten skrevs det många analyser om rasisternas framgångar och vänsterns uteblivna höjdarval. Ropen skallade i sociala medier efter en tydlig klasspolitik för att möta rasisternas lögner och rasismens enkla förklaringsmodeller. I sak är det bara att hålla med. Det är en politik som gynnar LO-kollektivet som behöver föras för mer jämlikhet och för att få samhället att hålla ihop istället för att dras isär. Men en fråga som vänstern bör ställa sig är – gjorde vi inte det före valdagen också?
En del skulle säkert säga att en del av SD-väljarna hyser ett starkt politikerförakt. Men politikerförakt föds ur känslan av att inte finnas representerad bland de där politikerna, som ändå bara skor sig och lovar runt men håller tunt.
För att vinna de av SD:s väljare som utifrån sin klassposition borde rösta vänster krävs det också att vänstern organiserar fler ur LO-kollektivet. Människor som kan vara arbetsplatsens, festens eller bekantskapskretsens naturliga språkrör för vänsterpolitik, saknas i allt för hög grad i arbetarrörelsens partier i dag.
2. Minska SD:s inflytande och makt. Att protestera mot SD gör vi för att det känns rätt i magen, för att vi vill markera ett avstånd till rasismen. När tanter och farbröder, småbarnsföräldrar och tonåringar, buar ut Jimmie Åkesson runt om i hela Sverige så är det ett bevis på att det går att normalisera antirasismen. Man går bort sig om man tror att man ska kunna styra exakt vilka eller på vilket sätt de här protesterna går till.
De som i debatten anklagar vänstern för att ge ytterligare utrymme till SD genom att protestera har fel. Det är möjligt att protesterna leder till att SD på kort sikt kan få några fler martyrpoäng hos redan intresserade väljare. Men långsiktigt bygger de vända ryggarna den skyddsvall som gör det omöjligt för en svensk politiker att räcka ut handen till SD. Långsiktigt normaliserar vi antirasism och medmänsklighet. Lyckas vi i höstens val att fortsatt hålla SD utanför makten så gör det Sverige unikt.
För att förstå Sveriges framgång måste vi sätta utvecklingen här hemma i relation till hur det gått i våra nordiska grannländer. I EU-valrörelsen tävlade alla partier om vilka som var de bästa antirasisterna. Fredrik Malm (FP) gick runt i Stockholm och uppmanade romer att rösta. Fredrick Federley,C, svarade på SD:s stoppa tiggeriet-kampanj. Fi hade ”Ut med rasisterna – in med feministerna” som paroll och Gustav Fridolin uppmanade Jimmie Åkesson att slå på honom istället för på tiggarna.
Så länge borgarna är måna om att hålla rent på sin kant och aldrig någonsin ger SD inflytande, så kommer SD inte att bli ett 30-procentigt parti, som Danskt Folkeparti eller norska Fremskrittspartiet. I Danmark och Norge är rasisterna redan legitimerade genom flera parlamentariska framgångar och inflytande på politiken. Sverigedemokraterna måste, precis som vilket annat parti som helst, hävda sitt existensberättigande genom att de genomför saker. Det är då deras väljarstöd bli större, farligare och når bredare grupper. Det är då rasistisk politik blir normalt.
Båda dessa anti-SD-strategier handlar om organisering. Den antirasistiska rörelsen måste organisera fler som vänder ryggen åt Jimmie Åkesson och SD, fler som tar diskussionen med rasisten vid fikabordet på jobbet och som argumenterar för alla människors lika värde. I lika hög grad måste vänstern fortsätta att organisera folk, och framförallt de som är underrepresenterade i vänstern idag, för bättre villkor på jobbet, för en demokratisering av välfärden och för en ekonomisk politik som skapar trygghet, för alla.