Den polska självbilden är satt under lupp. Gregor Flakierski läser en bok som menar att det polska samhället i mycket större grad än vad hittills medgetts bidrog till förföljelsen och mördandet av judar under andra världskriget och nazitiden.
Icke helt och hållet skall jag dö
Kazimiera Ingdahl.
Carlssons, 2012.
Kazimiera Ingdahl, som är professor i slavistik, har skrivit en bok med den romantiskt klingande titeln Icke helt och hållet skall jag dö. Den betydligt mer prosaiska underrubriken ”Den ’judiska frågan’ i Polen” avslöjar vad det handlar om.
På en ganska torftig och akademisk prosa skildrar Ingdahl judarnas historia i Polen. Det är grundligt, allsidigt och vederhäftigt vetenskapligt, bara antalet fotnoter uppgår till drygt 1 500. Den är en fin utgåva, rikt illustrerad. Någon kioskvältare är det förvisso inte, risken är stor att bara specialister kommer att läsa, och kanske inte ens de, då innehållet i den historiska bakgrunden knappast innehåller några sensationer.
Men en bit in i boken, när hon kommer till andra världskriget och åren under den nazistiska ockupationen, bränner det till. Ordentligt. Det handlar om inte mindre än en total omprövning av ett lands självförståelse under en historisk period av avgörande betydelse. Sådana processer brukar vara mycket smärtsamma, den här utgör verkligen inget undantag. Tvärtom.
Den fastslagna, och allmänt accepterade, historiska uppfattningen om andra världskriget har varit att Polen var offer för en brutal tysk ockupation, och att nationen bjöd ett hjältemodigt motstånd. Det är en syn som inte ifrågasätts, och anses fortfarande som i stort sett giltig.
Vad beträffar de polsk-judiska relationerna under ockupationen medges visserligen att det fanns avskum, ett fåtal marginaliserade element i samhällets utkant, som ägnade sig åt angiveri och annan opatriotisk verksamhet, som dock sågs med oblida ögon av majoriteten, och dessutom – skyndar man sig alltid att snabbt tillägga – fanns det minst lika många som hjälpte judar, med risk för eget liv.
Den bilden har blivit alltmer ifrågasatt, och Ingdahl redogör förtjänstfullt för debatten som har rasat under det senaste tiotalet år.
En skammens historia kommer upp till ytan. Den tyska ockupationen inleds med en våg av pogromer i Warszawa, och på en del andra ställen. Våldsaktionerna och plundringarna var ibland initierade av tyskarna, ibland inte, de fortsatte ofta utan ockupantens inblandning.
1941 efter anfallet på Sovjet inträffar i östra Polen flera fall av massmord på judar med tusentals offer för påstått samarbete med sovjetiska myndigheter.
Oviljan att hjälpa judar som försökte undgå döden i ghetton och förintelseläger förklaras vanligen med rädsla för tyska repressalier, från hösten 1941 var det belagt med dödsstraff att bistå judar. Men det har påpekats att för en rad andra aktiviteter hotade också dödsstraff, utan att polacker i allmänheten brydde sig särskilt mycket om det. Hundratusentals var inblandade i motståndsrörelsen, varusmuggling var vanligt förekommande.
Och värst av allt: faran för den som gömde judar kom inte från tyskarna, som saknade resurser och lokalkännedom, utan det var de polska grannarna som stod för angiveriet. En ökänd roll spelades i sammanhanget av den polska ordningspolisen. Ute på landsbygden ordnade bönderna regelrätta ”judejakter”. De som ändå vågade sträcka ut en hjälpande hand till de dödsdömda förföljdes och straffades av de nationalistiska partisanerna, och utsattes för social stigmatisering av sina grannar.
Många förklarade sig villiga att gömma judiska familjer för att efter en kort tid råna dem på alla deras tillhörigheter – myten om judiska rikedomar var stark i folkmedvetandet – och därefter lämna över dem till ordningspolisen eller tyskarna, om de inte slog ihjäl dem själva. Det finns en lång rad vittnesmål om övergrepp, våldtäkter, rån och avrättningar som präglas av hårresande grymhet.
Och då är mörkertalet ändå mycket stort, offren är döda, det finns inga vittnen kvar.
Så rämnar bilden av Den Oskyldiga och Lidande Nationen. Man kan tydligen vara både offer och bödel, samtidigt. Inte helt oväntat är den en insikt som är svår att ta in för många.
Men det kan vara på sin plats att betona att det inte finns anledning att särskilt peka finger mot polackerna. Ingen har egentligen bestått provet inför Förintelsen. Det är odiskutabelt att det är de tyska nazisterna som bär ansvaret och huvudskulden, men det är numera alltmer uppenbart att flera, för att inte säga alla, är medansvariga och medskyldiga. Det är förvisso ingen tävling, men det går ändå att hävda att med hänsyn till alla omständigheter, inte minst ockupationens ovanligt brutala karaktär, står sig polackerna ändå hyfsat jämfört med många andra.
Att ukrainare och balter har medverkat i Förintelsen har varit känt länge. Det brukar förklaras, eller rent av ursäktas, med att de stred för sin självständighet – men varför måste de göra det i Warszawas ghetto? Dessutom brukar apologeterna anföra att de kämpade mot den sovjetiska kommunismen, ett faktum som numera tycks urskulda vad som helst.
Men listan på nazisternas kollaboratörer är mycket längre: kroaterna, slovakerna, ungrarna, rumänerna, norrmännen. Den franska samarbetsandan är numera ökänd. Inte ens danskarna klarar sig helskinnade, i synnerhet har deras uppträdande mot de återvändande judarna efter kriget varit föremål för kritisk granskning.
Till och med en toleransens bastion som Holland har fallit. Den kände fotbollsskribenten Simon Kuper har belyst detta från en lite annorlunda vinkel i sin bok Ajax, The Dutch, The War – The Strange Tale of Soccer During Europe’s Darkest Hour, hur judarna uteslöts ur det holländska samhället under ockupationsåren.
Nyligen har det kommit ut en bok i Polen av Stefan Zgliczynski, vd för den polska upplagan av Le Monde Diplomatique och känd vänsterdebattör, med den otroligt provokativa titeln Hur polackerna hjälpte tyskarna att mörda judar (Jak Polacy Niemcom Żydów mordować pomagali). Boktiteln är emellertid en aning missvisande. Zgliczynski beskriver precis som Ingdahl, med publicistisk glöd och utan hennes akademiska försiktighet, den stora omfattningen av polackernas medverkan i Förintelsen. Men han pekar också på denna medverkans ideologiska slagsida. Bokens titel borde rätteligen vara ”Hur den polska högern hjälpte tyskarna att mörda judar”.
Pogromvågen 1941 ägde rum i områden som har varit den nationalistiska högerns starka fästen. De judar på flykt som sökte kontakt med partisaner, blev i de flesta fall avvisade av den av exilregeringen kontrollerade Hemarmén. Det förekom också fall då de dödades. Däremot var judar välkomna i kommunistiska partisanförband.
Den högerextrema De nationella väpnade styrkorna ägnade sig åt en veritabel jakt på judar och kommunister, vilket för dem var ofta samma sak.
Den underjordiska högerpressen uttryckte en påfallande likgiltighet inför Förintelsen, det var inte heller ovanligt med direkt antisemitiska uttalanden. Det samma gäller för den katolska kyrkan, både ledningen och prästerskapet i stort.
Det fanns givetvis undantag, men i den mån de förföljda kunde finna stöd, praktiskt, moraliskt eller både och, fanns det hos vänstern. Jämför för övrigt med den svenska debatten under samma tid.
Den infekterade diskussionen som rasar i Polen ställer brännande frågor på sin spets, allt mer aktuella i den ekonomiska krisens spår. Vilket samhälle vill vi ha? Ett exkluderande, grundat på en tänkt etnisk, kulturell och religiös gemenskap? Och vem är i så fall den uteslutne?
Kampen om historien är kampen om nuet. I Polen, och i Ungern, och i Sverige.
