Jorden vrider sig kring sin axel. Arbetarna i Bangladesh sitter inlåsta i fabrikerna och drömmer om ett globalt handslag mellan arbete och kapital. Äh, jag skojar bara. Arbetarna i Bangladesh hungerstrejkar för att slippa bli inlåsta och innebrända. Men att jorden vrider sig kring sin axel, det stämmer fortfarande. Solen går upp och den svenska arbetarrörelsen kokar kaffet till mötena där motparten för längesedan brutit fredsavtalen och lämnat förhandlingsbordet. Arbetarrörelsen letar förtvivlat efter någon att sätta sig ner och kompromissa med. Jag möter blicken hos en ledning som glömt lönearbetets tyngd och nöjt klappar varandra på axlarna över segrar vi sedan länge lämnat bakom oss. Kaffet börjar få en besk bismak men vad spelar det för roll, vi måste ju få dricka kaffe! Hallå, Kapitalet, kom tillbaka, det är inte er det är fel på, det är oss! Så fortsätter man den politiska vandringen mot mitten eftersom man tror att det är där medlemmarna, folket, väljarna finns eftersom man själv befinner sig där.
Konflikterna kompromissas bort i ett samförstånd så djupt att det inte verkar finnas något förstånd kvar. Den gamle fackbasen säger sig inte ens veta skillnaden mellan höger och vänster. Det är postpolitisk klassfest och vi betalar för överklasskalaset. Pengarna tas nu direkt ur välfärden. Jag stämplar ut men ryggvärken sitter kvar. Duschar och tar av mig uniformen men den klibbiga känslan av förnedring vägrar släppa taget. Jag är trött på att se våra företrädare dricka espresso tillsammans med näringslivet på kvällstidningarnas löpsedlar och höra saker som ”Det här är inte så mycket en ideologisk fråga som en praktisk”. Jag vill inte se fler skrattande vänsterpolitiker dansa med högermän eller skåla i rosé med politiska ”kollegor” när en tredjedel av Sveriges arbetare fortfarande måste be om lov för att få gå på toaletten. För där förtrycket är tydligt men konflikterna och alternativen lyser med sin frånvaro får mörka krafter chans att komma med helt andra förklaringar.
Jorden vrider sig kring sin axel och mitt i den kapitalistiska krisen förenas kapitalet i ett globalt handslag. Medan Löfven står hoppande med kaffekannan och ropar om att få vara med återstår fortfarande för jordens arbetare att fatta varandras händer. Fast för att lyckas med det behöver vi ett arbetarparti och en fackföreningsrörelse som pratar mer om internationell solidaritet och kamp än om samförstånd.