Redan förra riksdagsvalet 2010, hade Mikael Wiehe fått nog. Då ville han med det politiska albumet Ta det tillbaka övertyga väljarna om att Alliansen måste bort. Som vi alla vet blev det inte så, men Mikael Wiehe har inte gett upp hoppet om maktskifte. Under detta valår är han på soloturné för att framföra sina nya låtar från albumet Protestsånger. Förlorar inte Fredrik Reinfeldt sin plats vid rodret denna gång blir Mikael Wiehe tvungen att fly landet.
– Med Ta det tillbaka gick jag ut och sa: ”Mr Reinfeldt this town ain’t big enough for the two of us”. Och det var den ju inte heller, jag fick dra till Finland på turné. Då var jag tvärsäker på att Alliansen skulle förlora. Nu är jag dubbelt så tvärsäker, så jag hoppas jag kan stanna i Sverige efter valet, säger Mikael Wiehe och skrattar.
Protestsånger är ett album laddat med klarspråkiga texter om en tärande elit, om lögner som skyddar de bemedlade, om förlorad solidaritet. Första låten, ”Den brända jorden”, handlar om ett gemensamt uppbyggt samhälle som nu raserats och ligger i ruiner.
– Nyliberalerna har extremt medvetet sålt ut vad som tidigare var folkägda verksamheter. Skolor, sjukhus, äldrevård. Trygghetssystem som tog flera generationer att bygga upp har Alliansen bara på två mandatperioder rivit ner.
Mikael Wiehes ilska mot den förda politiken bottnar i en oro över vart vårt samhälle är på väg, jämlikhet missgynnas samtidigt som svaghet föraktas, menar han.
– Det som i Sverige började med kampanjen ”Satsa på dig själv” har nu fått fullt genomslag på alla plan. Både på det individuella planet men också hur man ska behandla sina medmänniskor. Det bryter ner tilliten i ett samhälle.
I låten En tärande elit sjunger Mikael Wiehe om de som han anser är vinnarna på Alliansens politik: ”Dom som klagar mest på skatterna / är dom som skattar minst / Dom som fruktar för förlusterna / är dom som går med vinst / Dom som skryter med sitt ansvar / sina plikter och sin flit / och om välståndet dom skapar / är en tärande elit.”
– Hyckleriet gör mig förbannad. De framställer sig som om att det är dom som skapar välfärden och jag tror att dom verkligen tror det. Därför tycker jag det är viktigt att säga: för helvete det är ju ni som får bidragen!
Samhällets elitskikt utgör en politisk gren av egoismen, enligt Mikael Wiehe. De tror på konkurrens och den starkes överlevnad. Din vän kan nästa gång vara din fiende. Girighetens triumf.
– Högern kan inte vara solidarisk för enligt högern är människan i grunden ond. Blir du lurad av en telefonförsäljare får du skylla dig själv, det är mantrat. Jag vill hellre leva i ett samhälle där vi inte behöver lura varandra för att klara oss.
Även om Mikael Wiehe vill se ett maktskifte tror han inte den socialdemokratiska partiledningen kommer att göra de stora förändringar som krävs för ett solidariskt samhälle. Kraften måste komma underifrån. Vem om inte vi? som en av låtarna heter på albumet och till vilken han hämtat inspiration från Occupyröreselsens ”Resistance. Who if not us, when if not now, where if not here?”
– Många av de nyliberala förändringarna som införts förespråkades även av tidigare socialdemokratisk regering. Däremot har jag genom åren träffat väldigt många bra, radikala, solidariska socialdemokrater utanför partitoppen.
Mikael Wiehes samhälleliga engagemang sinar inte. Som han beskriver det befinner han sig i en ålder där han kan blicka tillbaka och reflektera. Han har ett ansvar att berätta vad han ser, menar han. På ett tidigare album var en av låtarna, ”Fascismens racka”, tillägnad Jimmie Åkesson. Högerextremismens frammarsch i Europa oroar.
– Det finns en extrem vrede i Europa mot ett ekonomiskt system som river ner välfärden, berikar somliga och har kastat 25 miljoner ut i arbetslöshet. Tyvärr sugs denna vrede effektivt upp av högerextremismen, deras retorik bekräftar människors känslor av maktlöshet. Då kan vänstern inte vända sig inåt och prata om, just nu, mindre viktiga frågor. Huvudlinjen måste vara att kanalisera vreden till konstruktivt politiskt arbete. Att organisera de papperslösa, de utstötta, de mindre bemedlade, de rasande, de försmådda. Att knyta till sig de arga så de inte hamnar i klorna på högerextremister.
På nittiotalet blev Mikael Wiehe själv utsatt för nazister genom mordhot, är han rädd?
– Nej jag tror inte vi är där än, dessutom börjar jag bli så bli gammal så jag utgör inget vidare hot. Jag självdör snart ändå.
Men några skivor till hinner det nog bli konstaterar han.
