Revolutionen kommer en dag, det måste bara vara rätt läge. Men det kan gå fortare än man anar. I väntan på den tar Jerry Williams en grillad med bröd i Solna, har ett gig hos Wallenberg på Grand Hotel och grottar runt med hunden. Snart fyller han sjuttio år.
Det verkade helt rätt att stämma möte med Jerry Williams vid Korv-Ingvars. Dels ligger ”tjorren” vid Solna Centrum i Huvudsta, där Sven Erik Fernström – och jag – föddes och växte upp. Dels var Ingvar Rogell en stjärna bland korvgubbar. Hans grillkorv med egen ketchup-senapsblandning rockade grymt.
Tigerskit med näsblod kallades den.
Jerry Williams står redan inne i grillen. Han äter två grillade med bröd i stora, raska tuggor och dricker en Pucko, vad jag kan se. Han är klädd för motorcykeln som står utanför kiosken. Men han har inte skinnställ. Han bär jeans med chaps, en cowboys benskydd av läder. Den 15 april blir Jerry Williams sjuttio år.
Han bär omkring på alla sina åldrar. När han skrattar till är han en pojkvasker. När han äntrar hojen är han utan tvivel en mansperson. När han fundersamt tittar neråt ser han åldrad ut.
Det är som att han grundligt marinerats i rockmusikens flöde. Obegripligt annars att han faktiskt rockat, jivat, skakat ben och hållit handen kupad mot örat i över ett halvt sekel.
Vi minns båda när rocken kom på 50-talet. Vi minns båda Rock-Ragge som också bodde i Huvudsta.
Vi minns båda hur alla villkor förändrades. Han spelade klarinett, ”kvarpa” hette det, och jag spelade trumpet. Jag såg filmen ”Vänd dem inte ryggen” och han gick hem till Avve och hörde Little Richard. Så var det kört med både kvarpan och hornet. Marknaden rycktes som en matta undan våra fötter, den marknad som bestod av spisande tonårskillar och lyckligt dansande tjejer.
Rocken hade tagit över.
– Avve hade en farbror som var på sjön, tror jag. Han hade med sig plattor. Jag undrade först vad fan det var, när Rickard släppte loss. Och jag sa till Avve att lira den igen. Och igen. Hur många gånger som helst. Jag lade ner musiken. Jerry Williams hittade den och tog sig in i den.
Vi står och pratar intill Huvudsta skola. Jag frågar om han minns en fröken Persson. Det gör han inte. Han minns lärarna som en taskig bunt illasinnade personer. Skolan blev inte bra förrän han kom in på yrkesutbildning, säger han. Där var det schysst. Till slut kom han ut på arbetsmarknaden som en lovande lärling i ”rörpularbranschen”.
– Men då hade jag börjat lira så det blev som det blev.
Huvudsta var en förort på dekis – ritad och byggd till slum. Att Jerry Williams barndomshem hade wc inomhus var ett undantag. Han pekar över Huvudstagatan:
– Där, hela vägen där, hade de dass på gårdarna. Med råttor.
Den som byggde det så kallade Nya Huvudsta var godsägaren Wibom. Han slösade inga pengar på gatubeläggningar. Hans eget bussbolag skötte all trafik och om någon annan ville köra på hans vägar fick de betala tull. Han hade bommar över gatorna. Han kallades herr Wägbom.
DN-typografernas legendariske ordförande skildrade i sin bok Till Alice barndomslivet i Huvudsta. På bokens baksida skrev Jerry Williams detta:
”När jag läser Stures bok får jag en massa backflashar: kvartersgängen i fotboll och ishockey, Korv-Ingvar, taskiga lärare i plugget och solnakommunister som Alice och Lennart (Stures föräldrar). Dom hade lätt för å garva, men jobbade stenhårt för ett socialistiskt samhälle. Ett samhälle utan dragiga råttkåkar och skithus på gårn, orerande präster och vidriga arbetsförhållanden hos arbetsköparna. Man behöver inte ha bott i Solna för att läsa Stures bok. Jag garvade…å ibland blev jag ledsen.”
I många av godsägare Wiboms uslare fastigheter levde kommunister. Det var rätt självklart. Familjen Fernström, Huvudstagatan 14, hörde till dem. Gossen Sven Erik rotade sig i läran och har inte övergett den.
– Javisst, säger han. Revolutionen kommer. Även i Sverige. Just nu är inte situationen den rätta. Men det kan den bli fortare än man anar. Revolutionen kan se ut på många sätt, den behöver inte innebära att man skjuter en massa människor.
När Jerry Williams gästade Kalle Moraeus TV-sända tältshow i Orsa, fick han som alla artister måla en dalahäst. Han berättar hur det gick till.
– Först försökte jag slippa eftersom jag inte målar nåt vidare. Sen satte jag dit hammaren och skäran. Jag är inte säker på att de gillade det nåt vidare.
Jag minns själv hur kameran taktfullt men hastigt gled förbi åsynen av det gamla Sovjetunionens emblem.
När vi står utanför hans barndoms hus som revs för länge sedan – ”det behövdes en enda liten laddning så rasade skiten i bitar” – säger han plötsligt att han gott skulle kunna tänka sig att bo här, flytta tillbaka.
– Är det inte bättre i Täby? frågar jag.
– Det är schysst med skogen och så, svarar han. Man kan grotta omkring ordentligt med hunden där.
Hunden som han kallar Mallen är en belgisk vallhund av varianten Malinois, i grunden rödpälsad med svarta hårtoppar, en arbetsför, vaksam och urstark hund i allmänhet helt utan schäferns rasproblem i höftleder och korsrygg.
Jerry Williams har hört att den i själva verket är ursprunget till den tyska schäfern, som han själv haft några exemplar av.
Intill Huvudstagatan 14 öppnades Konsumbutik med den första neonskylten på orten.
Den pangade lille Sven Erik med sin nya fotboll och en icke avsiktlig snedspark. Han lyckades få tag i sin dyrbara boll innan hade lämnade platsen i rask takt.
Det fanns ett rockband som kallade sig Violents, de våldsamma. De hade haft skivframgångar med sin instrumentalmusik men insåg behovet av en sångare – de valde Jerry Williams och han var på väg.
I mer än femtio år har han gjort sina gigs. De är livet för honom. Hans skivor har inte sålts i några som helst ABBA-mängder. Men hans gigs har oftast varit succéer. Han är en live-artist. Det finns en intensiv närvaro i hans framträdanden. Ingen svensk sångare har hittills kommit i närheten av den.
Just nu står han inför ett av sina märkligare engagemang. Han framträder som ”Jerry Christmas” på Grand Hotel till julen. På herrskapet Wallenbergs annonser med varningen ”ett fåtal biljetter återstår” är han klädd i någon sorts smoking med kråsskjorta. Han ser praktiskt taget överklassig ut.
Vad har Jerry Williams på Grand Hotel att göra?
– Det är ett gig. Om jag inte tagit det hade jag inte haft ett gig. Som politiskt korrekt skulle jag väl ha varit på Baldakinen eller nått. Men jag fick ett anbud och tog det. Det är väl som ett gig på en företagsfest eller så. Inte värre än så.
Han berättar om sitt artistliv att det alltid varit både upp och ner, precis som man kan vänta sig. När det går uppåt vet man att det förr eller senare dippar. När det går neråt, vet man att det småningom vänder upp igen. Det gäller att hänga med.
Vi drar från Huvudsta till Hagalund. Där finns konditoriet Kärven. Jerry Williams väljer det. Jag tror att jag förstår varför, när jag kommer dit. Det liknar mina tonårs fik. Enkel inredning, trevlig servitris och frallor med ost. Jag frågar om han som bekännande socialist blir insläppt i USA. Han ser förvånad ut när han svarar.
– Jag var i Los Angeles för en vecka sedan.
Han har aldrig haft problem med det. Dessutom har han inte något emot USA, inte mot folket i alla fall. Hur skulle han kunna ha det? I USA finns det bästa och det sämsta. Hur många gånger var han i Sovjet?
– Jag var aldrig där. Inte i Ryssland heller.
Han talar ganska mycket om Rickard, mannen som var Little Richard. Han säger att ingen kan någonsin göra Rickards låtar som Richard själv. Den rösten är unik och totalt oefterhärmlig.
– Man kan göra hans låtar, självklart. Men inte som han.
När Jerry Williams och jag var små fanns det klara skillnader i Solna. Råsunda var borgerlighetens hemvist, även om Riksbyggen senare uppförde så kallade barnrikehus i Näckrosområder. Hagalund var fullt av snickarglädje och ruckel i en bohemisk blandning. Det fanns de som rynkade på näsan åt Hagalund, men Huvudsta kåkstad var längst ner på den sociala skalan. Ändå var det inte särskilt illa att vara barn där. Jerry Williams minns fotbollskickandet, kanske på Böcklingen, den grusplan som långt senare kom att omvandlas till Solna Köpcentrum. Jag minns Jungfrudansen där jag lärde mig simma, genom att farsan tog mig på ryggen, simmande ut och välte av mig. Det fanns Ingentingskogen att smyga på djungelvis i innan de byggde höghus där. Själv minns jag fröken Persson som en snäll och uppmuntrande småskolelärare. Jerry Williams såg hela rasket av lärare som taskiga ända fram till den meningsfulla yrkesskolan.
Våra gemensamma minnen handlar framför allt om musiken. Den var förvånansvärt livaktig i just Solna. Inte bara Rock-Ragge och Jerry Williams, utan så småningom också Robert Broberg med sin skifflegrupp, och jazzlegendaren Jan Allan. Jag vet inte varför, men det lät fint om Solna. Vi sitter och fikar på Kärven.
Nionde november kom Jerry Williams album ”Alright” ut, det första på nio år. Det innehåller både nyskrivet och covers. En hel del av Carl Perkins och Charlie Rich, nytt av Eva Eastwood, Christian Kjellvander och Jerry Williams själv.
Jerry Williams säger om inspelningen att den var som ett riktigt gig. Det är hans höga betyg.
– Efteråt var det problem att säga adjö och vi snackade om att det måste bli mer, att vi måste träffas och göra nåt mer.
Hans senaste show, före giget hos Wallenberg, hette Dynamite och drog bra med folk både i Stockholm, Göteborg och på riksturné. I skivbolagets PR-intervju om det nya albumet får Jerry Williams frågan om varför han gjort det. Han svarar att ”dom” väl är ute efter att sälja så många plattor som möjligt. Själv är han ute efter möjligheten till fler gig.
Den här sjuttioåringen vet att allt har sin ände. Men han offrar inte mycket tid på att fundera kring det. Ännu kan han skaka ett ben och liksom glida sidledes över scenen som Josephine Baker en gång visade honom. Och han har rösten i behåll:
– Stämbanden är en muskel. Det gäller att träna muskler. Därför håller min röst tills vidare.
Birgit Nilsson sade en gång till mig att vid sextio börjar rösten svaja och man får ett vibrato som inte är bra. Jerry Williams tycker att han inte har problem med den saken.
– Men jag vet att det kan komma när som helst och jävligt plötsligt. Då får man ta det också.
Han är på ett märkligt vis alla sina åldrar. När han berättar om fotbollen mot Konsums neonskylt ser jag den lilla kisen. När han nu talar om risken att rösten tar slut ser han ut att vara i den ålder han faktiskt är. Men skillnaden är inte så märkvärdigt stor.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
