Just nu är debatten intensiv om hur vi ska hantera det nya politiska läge som är en följd av Sverigedemokraternas växande styrka. Är SD fascistiskt eller populistiskt? Som ett ständigt återkommande mantra presenteras lösningen på problemet: samarbete.
I Dagens Nyheter säger Elisabeth Åsbrink att populismen ”sprider misstro i stället för tillit, skapar klyftor i stället för samarbete och är ett hot mot demokratins idé” och är ”de enkla svarens politik”. Om jag måste välja etikett lutar jag åt att populism är den bättre beteckningen, men är det verkligen populismen som skapar klyftorna? Och är samarbete lösningen? Är det inte tvärtom de växande klyftorna som skapar en grogrund för populism och försvinner klyftorna om vi samarbetar?
Den fråga vi måste ställa är vad vi ska samarbeta om och när ett samarbete är nödvändigt, inte framställa samarbete som en generell lösning på samhällsproblem oavsett resultat. På den parlamentariska nivån är ett samarbete, eller kompromissande skulle jag säga, ofta nödvändigt för att nå resultat så länge inte ett parti har egen majoritet. Men detta samarbete eller kompromissande får inte blandas samman med den sociala och ekonomiska kamp som förekommer i varje klassamhälle, inte minst på arbetsplatserna, om fördelningen av tillgångar.
En fackförening kan aldrig ha samarbetet som utgångspunkt. Då skulle vi hamna i den korporatism som är just kärnan i fascismen, som förnekar att det finns olika ekonomiska intressen eller klasser, och som i stället anser att nationen och samarbetet är den övergripande idé som bör styra oss. Inte heller kan ett parti med rötter i arbetarrörelsen ha samarbete som ideologisk grund. Att de regler som ingår i parlamentarismen självklart accepteras är något annat. Nu hävdar jag verkligen inte att Elisabeth Åsbrink och andra som förespråkar samarbete på något sätt skulle vara fascister. Men när samarbete på detta sätt lyfts fram som lösningen riskerar vi att åter landa i det Åsbrink varnar för, ett alltför enkelt svar på komplicerade samhällsproblem.