Vem är rädd för de Beauvoir? Frågan ställdes i ett avsnitt (”Qui a peur de Beauvoir?” 9/1, 2018) av franska radioprogrammet La Grande table (France culture). Med anledning av utdelningen av Simone de Beauvoir-priset (instiftat 2008 av feministen Julia Kristeva) fokuserade programmet på feminismen. Vilka driver den i dag? Är de Beauvoir ännu aktuell? Programmets frågor kan föras över till svensk kontext, och en pågående debatt om kön och könsidentitet.
Det finns litterära kvinnliga figurer vars styrka skrämmer. Amazonen är en. För att kasta spjut bättre hugger hon av sitt ena bröst. Hon ersätter bröstet med vapnet, stärks på så sätt bredvid den oförvandlade kvinnokroppen. Amazonen är ett exempel på hur sinne föregår kropp, och hur en ”stark” kvinna läses som något annat (mer) än kvinna. Filmen Wonder Woman aktualiserade amazonen förra året. Vad bidrar hon med i dag? Kanske att ”kvinnor kan”. Att individen är fri att förverkliga sig själv. Amazonen kan sägas idealisera patriarkal styrka. Omvandlingen av hennes kropp bekräftar rådande ordning: kvinnokroppen är svag.
Men kanske är biologin i grunden flytande, så som har upprepats i den pågående debatten om kön? Varför skulle vår uppfattning om den såsom fast inte vara en ideologisk produkt? Queerteoretikern Judith Butler ställer här en knepig fråga, och menar vidare att kroppen varken bör framhävas eller bortses ifrån i den feministiska analysen. Vikten ligger vid att läsa den ur ett maktperspektiv. Kroppen är både biologisk och diskursiv. Amazonen är så att säga en biologisk kvinna som gjort avkall på bröstet och därav inte längre ses som bara kvinna.
I Ett transfeministiskt manifest (2016) skriver Maria Ramnehill om att leva som transperson i Sverige. Ramnehill går längre än Butler i synen på kön. Könstillhörigheten är hos henne något som en person blir läst som. Varje gång kroppen passerar som ett kön så formas individen av andras läsning. Därför, menar Ramnehill, bör transkvinnor respektive transmän inkluderas i gruppen kvinna respektive man. Mer än kroppar förstådda utifrån sina reproduktiva funktioner är kön sålunda främst diskursivt.
Som argument för en liknande syn dammar Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson av de Beauvoirs berömda fras ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Hon skriver (i DN, 19/2, 2018):
”Feminismens roll har aldrig varit att fokusera på medfödda skillnader. Kvinna är inte något man föds till, det är något man blir. Somliga blir kvinnor senare än andra i omvärldens ögon, vissa aldrig. Gruppen kvinnor är brokig och svårdefinierbar.”
Magnusson menar att feminismen inte handlar om biologi utan om ideologi, om jämställdheten som mål. När individen konstruerar sin könstillhörighet, förverkligar individen sig själv. Det kan läsas som en naiv tolkning av Butlers diskursiva syn på biologi – att den är möjlig att förhandla på individens egna villkor. Den liberala läran gifter sig väl med dagens syn på kön. Problemet är dock att individen, eller amazonen, får sin styrka på givna premisser. Amazonen utmanar aldrig given ordning, hon representerar snarare individens klättring inom en rådande ojämlikhet. Jämställdhetens ideologi tycks så definieras på kvinnans bekostnad. Den oförvandlade kvinnan förblir svag.
Hur konstruktiv är den feministiska retorik som tillskriver kvinnan objektsposition?
Man föds inte till kvinna, man blir det. Men vad är det man blir när man blir kvinna i dag? I podcasten Penntricket (avsnittet ”Halva inne” från 9/2, 2018) redogör feministerna Cissi Wallin och Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg för kvinnans vardag som utsatt för påflugna män. Män raggar på kvinnor vilka misstycker och således hämmas i sina liv. Blomberg hoppas att män efter #MeToo inte längre ska våga ragga. Otaliga gånger har män oombett uttryckt attraktion till en ogillande Wallin. Hos Ramnehill läser jag kvinnligheten som en positionering inom en maktobalans. Så fort hon passerar som kvinna avlöser trakasserierna varandra. Kvinnan är offer för närmanden låter även Penntricket veta. Men alla feminister erkänner könsmaktsordningen och kvinnoförtryck. Torde inte feministisk kamp bestå i att utmana snarare än reproducera orättvisan? Vart jag än vänder mig tycks kvinnan förvisad till passivitet. Vad gör oss till kvinnor? Inte kan det vara offerpositionen i relation till män?
”Det är en evig svårighet att utmana gränserna”, sa La Grande tables ena gäst, historikern Michelle Perrot. ”Feminismen är självfallet frihet. Feminismen bör inte låta sig hämmas”. Självklarheter, kan tyckas. Som läsare av pågående debatt förstår jag dock behovet att säga det. Vad utgör kvinnlig identitet? Om det är så att könstillhörigheten är en fråga om identifikation bortom kroppen så tror jag att vi måste diskutera hur vi feminister ser på oss själva.
Sajten Min upprättelse (skapad av bland andra Wallin) är ett resultat av #MeToo:s genomslagskraft. Som stöd till offret för sexuella övergrepp förklarar en psykolog att hennes tendens att skuldbelägga sig själv beror på att vi ”lever i ett samhälle där det i vår kultur finns strukturer, fördomar, värderingar om kön och identitet.” Att vi från födsel lär oss vad som förväntas av oss som kvinnor, och att ”är vi uppväxta med signaler som exempelvis säger att kvinnors sexualitet är farlig och ska hållas i schack för männens åtrå så kan känslor av skuld och tankar triggas kring eget beteende.” Strukturer i all ära, men hjälper dessa svar verklighetens utsatta i behov av stöd? Hänvisning till strukturer riskerar determinera: du är kvinna vilket förklarar dina känslor. Jag säger: låt henne artikulera dem själv! Subjektet skapas i samspel mellan individ och struktur. Därför undrar jag: hur konstruktiv är den feministiska retorik som tillskriver kvinnan objektsposition? Ibland verkar det som att viljan att måla helhetsbilden av det sexistiska samhället motarbetar erkännandet av brottets komplexa påverkan på det individuella offret. Den berättelsen försvinner i det stora narrativet om manliga förbrytare och kvinnliga offer. Samtidigt är den central för att kvinnor själva ska kunna träda fram. ”Den kvinnliga frigörelsen måste vara kvinnors egen frigörelse”, sa La Grande tables andra gäst, författaren och akademiledamoten Danièle Sallenave. En självklarhet kanske. Den tål emellertid att upprepas. I stället för att internalisera en syn på sig själv som passiv finner kvinnan kraft i sina egna ord. När hon äger sin erfarenhet slår sig kvinnan fri. Vad är revolution om inte det?
Kvinnor definierade i relation till ”det enda”, manliga könet likställs med ett slags ickekön, en icke-man, menar feministiska teoretikern och författaren Luce Irigaray. För henne skymtas kvinnans frigörelse i uppskattningen av det egna könet, men utan att hon faller i objektspositionens fälla. Genom subjektiv uppskattning tar kvinnan det aktörskap och den röst som aldrig givits henne. Utgående från sig själv yttrar kvinnan sin erfarenhet.
Många är överens om att det är just den delade erfarenheten som utgör feminismens kraft. Men debatten har snurrat ihop sig. Magnusson talar om en brokig grupp med gemensamma erfarenheter, men för Irigaray är detta en kategori definierad som det manliga könets negation – från denna icke-position går det inte att slå sig fri. För med det perspektivet definieras jämställdheten på kvinnors bekostnad.
Idén om könet såsom flytande verkar ständigt återvända till konformismen. Kvinnan fortsätter att läsas som oskyldig, utsatt, passiv. Irigaray skulle kanske i stället ha föreslagit att kvinnan finner ett sätt att frigöra sig från den negativa positionen. Skriva om narrativet! Feminismens radikala potential ligger i att vägra anpassning inom rådande maktförhållanden, att vägra hugga bröstet av kroppen – för vad är det om inte att tillskriva den svaghet? Genom den vägran erbjuds ett oskrivet blad; möjligheten att skriva något helt nytt. Kvinnokroppen bär på egen kraft. Att utmana gränserna, att inte låta sig hämmas: feminism är frihet. De är kanske självklara påståenden, men de är inte ofarliga. Den kvinnliga frigörelsen måste vara kvinnors egen frigörelse. Det tål att upprepas. Jag är mer än det som ni läser mig som.
_____________________________________
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
Över ett år har gått sedan Ukraina tog tillbaka stora delar av sin östra region Charkiv.
Men även om återhämtningen har inletts, står i dag befolkningen inför nya utmaningar utöver den ryska beskjutningen: byar och städer som behöver återuppbyggas, nedstängd infrastruktur, arbetslöshet och en växande andel kvinnor i befolkningen.
– När vi pratade med kvinnor förstod vi att de är med sina barn dygnet runt: förskolorna och skolorna är stängda, samtidigt som många har förlorat sina jobb, säger Inna Avramenko, grundare av organisationen Grönland, som stödjer kvinnor i regionen.
– De är fast. De måste undervisa barnen, uppfostra dem, och städa deras hus. Det finns ingenstans att gå förutom lekplatsen.
Jag reste mellan nordöstra och sydvästra Charkivregionen för att träffa boende och politiker i småstäderna Dvoritsna, Sjevtjenkove och Savyntsi.
De samhällen som ligger längst bort från fronten, som Savyntsi, har återställt sin infrastruktur och börjar redan tänka på stadsutveckling och att attrahera investeringar. Men för samhällen närmast frontlinjen, som Dvoritsna, handlar livet fortfarande om att räkna förluster och offer, evakuering och att upprätthålla en minimal försörjning för de människor som är kvar i sina hem under beskjutning.
Tillståndet för städerna och byarna i Charkiv varierar också beroende på om samhällen har varit under rysk ockupation, samt deras närhet till krigets frontlinjer.
Området som omger staden Kupiansk, ett viktigt strategiskt nav i östra delen av regionen, är ett av frontens farligaste områden.
Sjevtjenkoves kommunförvaltning, ledd av Serhiy Starikov, befriades från ockupationen den 10 september 2022. Frontlinjen ligger 50 kilometer bort, vilket gör att Sjevtjenkove ofta kommer under eld. Starikov säger att kommunens huvuduppgifter är att återställa bostäder och kritisk infrastruktur, bygga bombskydd för skolor, och dela ut humanitärt bistånd till invånarna.
Staden har skadats kraftigt av rysk beskjutning under året som har gått sedan den befriades av den ukrainska armén. Hittills är bara tre skolor av elva i samhället intakta.
Antalet jobb i regionen har minskat betydligt. Stora företag har lagts ned på grund av kriget, flyttat sitt kapital utomlands eller flyttat till säkrare regioner i Ukraina. Under åren sedan regionen befriades har många fördrivna personer och flyktingar återvänt till sina ofta förstörda hem. Med ett stort antal män mobiliserade är kvinnornas ökade synlighet i det offentliga livet och på arbetsplatser påtaglig.
Före kriget var befolkningen i Sjevtjenkove 12 500. I dag är antalet människor som tar emot bistånd i staden, inklusive fördrivna personer, 12 000, varav nästan 6 000 kvinnor, 4 000 män och 1 700 barn. Mer än 5 000 människor är äldre. Starikov säger att 250 män har kallats in från samhället.
Det är svårt att räkna männen eftersom många av dem inte ansöker om humanitärt bistånd i rädsla för att bli mobiliserade.
– Några män gömmer sig, säger Starikov.
För att undvika upprop undviker dessa män att ta jobb så att deras namn inte syns förs in i statliga register. Detta innebär att kvinnor och deras män ofta trängs hemma tillsammans. Vissa utsätts för våld i hemmet, medan många tar hand om barn som bara går distanskurser. Dessa extra bördor gör kvinnors liv svårare.
Ständig eldgivning där ute och huvudansvar för omsorgen sliter hårt på kvinnornas psyken. De letar efter sätt att tillbringa tid utanför hemmet, men i frontlinjen finns få sådana möjligheter.
Som tur är finns kostnadsfri psykologisk rådgivning eller grupplektioner som konst- eller röstterapi. I juni startades i Charkiv organisationen Grönland, som har hjälpt många kvinnor från området till psykologiskt och juridiskt stöd.
– När jag kommer hit kommer jag tillbaka till livet, säger 53-åriga Victoria som går i sångterapi på Grönland.
Hon kommer ursprungligen från Volnovakha, nära Mariupol, men flyttade till Charkiv från Krim för tre år sedan. Hon lider av stress på grund av kriget och ständig beskjutning, och sörjer fortfarande sina föräldrars död i det ryskockuperade Volnovakha i mars 2022.
Tatjana Honcharova, 46, som har arbetat på Sjevtjenkoves kulturhus i mer än 20 år, är medlem i Kupyansks distriktsråd. Hon är också en av de mest aktiva medlemmarna i det informella humanitära centrum som bildades spontant i staden när lastbilarna började anlända med hjälpleveranser från både Ukrainas regering och internationella givare.
Honcharova säger att många av dem som söker hjälp inte har råd med mat. Invånarna i Sjevtjenkove har ofta ingen lön, bakar sitt eget bröd och har bara råd med mjölk. För allt annat, som bindor, kläder, barnvagnar och mediciner, räknar de med centrumet som har tio fasta volontärer.
Kvinnliga volontärer lagar mat åt militären och samlar in material åt dem, som småväskor, surfplattor för att styra drönare och varma kläder. Andra frivilliga som reser till frontlinjen kan leverera dem till den ukrainska militären, som avancerar i riktning mot Kupiansk.
När jag pratar med volontären Tatjana Ptjelnik, 61, fylls det gamla kaféet – som dignar av kläder och lådor – med människor. Hon är lärare på ett hem för barn med funktionshinder, och bor med sin familj i ett område som ständigt beskjuts.
– När jag kommer hit bakar jag något till gossarna [soldaterna], och känner mig så lättad. Jag känner att jag har gjort nytta, säger hon.
Tatjana Ptjelnik bor med sin dotter och svärson och deras åttaåriga son. Sedan barnen evakuerades från barnhemmet där hon arbetar har hon varit ledig och får två tredjedelar av sin lön. Pengarna räcker knappt till. Men hennes ögon tåras inte av det, utan av den psykologiska stressen av att leva nära frontlinjen.
– Före kriget brukade vi åka till Charkiv på helgerna för en promenad, men nu är vi bundna till en plats, säger hon.
– Det är deprimerande. Du är rädd att det inte kommer att finnas något hem när du kommer tillbaka, och dessutom är det farligt i Charkiv.
En annan svårighet för Ptjelnik är elräkningarna, särskilt för gasuppvärmning, som slukar nästan hela hennes lilla lön.
Lydia Sjelyuh, 56, en annan volontär på det humanitära centrumet som också är säkerhetsvakt på skolans lokala elevhem, gråter så fort hon börjar prata om livet i byn, som ofta hamnar under eld.
– Barnen är rädda för att stanna hemma ensamma, säger hon.
Människor som Ptjelnik, Sjelyuh och Honcharova lever väldigt nära kriget och känner en plikt att hjälpa den ukrainska militären. De tror att deras handlingar påskyndar fredens dag.
Shelyughs barnbarn, tioårige Daniil, såg sin far med nöd och näppe undkomma internering av ryska soldater under ockupationen av Sjevtjenkove.
Daniil älskar fotboll. En gång, efter att ha återvänt från västra Ukraina, där situationen är fredlig, blev han upprörd över tillståndet i sitt eget samhälle.
– När mitt barnbarn kom tillbaka sade han: ”Momo, där bor folk”, minns Sjelyuh och gråter.
– Han är en liten fotbollsspelare. Han säger att han vill träna där. Och här finns ingenting, allt är förstört.
Savyntsi befriades i april 2022 och led mindre skada än andra samhällen i regionen. Det är cirka 90 kilometer från frontlinjen och har sedan september förra året inte upplevt rysk beskjutning.
Oksana Suprun, chefen för Savyntsis militära administration, säger att hennes främsta prioritet är att återföra människor till samhället och att bostäder ska byggas upp igen. Det är särskilt svårt att få privata bostäder färdiga, tillägger hon.
Före kriget hade Savyntsi 10 200 invånare. I dag bor där närmare 7 000, och sedan september förra året har över 5 000 människor återvänt till sina hem. Majoriteten av befolkningen är äldre, eftersom yngre ortsbor i arbetsför ålder har slutat, säger Suprun, trots att det finns jobb.
Hon säger att hon letar efter nya sätt att utveckla samhället.
– Vi kommer nu att genomföra en markinventering för att förstå vår potential, och mitt mål är att göra investerare intresserade av våra mineraltillgångar, säger hon.
Valentina Mazurik, 67, från Savyntsi, chef för det lokala volontärförbundet Berehynia, har varit frivilligt engagerad sedan 2014. I dag finns fler än 80 äldre kvinnor i hennes förbund som väver kamouflagenät, lagar proviant, och samlar in förnödenheter åt militären.
För kvinnorna i både Savyntsi och Sjevtjenko är volontärarbetet det enda sättet att hålla sig sysselsatt utanför hemmet, träffa folk och känna sig nyttig för sina samhällen.
Dvoritjna är under ständig beskjutning. Staden har till stor del evakuerats, men 3 500 av de ursprungliga 16 500 invånarna från förkrigstiden finns kvar, bara kilometer från aktiva strider.
Halyna Turbaba, 64, stadens borgmästare sedan 2020, styr myndigheten mestadels från Charkiv efter att hon skadats i en rysk raketattack mot Dvoritjnas administrativa byggnad.
Under den ryska ockupationen tillbringade Turbaba nästan tre månader på Kupyansks distriktspolisstation för att ha vägrat att samarbeta med inkräktarna.
Turbaba är en kortväxt kvinna med lätt kroppsbyggnad, som inte längre kan gå snabbt. Hon har förlorat sitt hem och flera vänner och släktingar, men är beslutsam att fortsätta på sin post. Medan andra samhällen redan har återställt infrastrukturen, inte sällan med internationell finansiering, har de också börjat återhämta sig. Turbabas främsta oro är att hennes samhälle lämnas på efterkälken.
– Vi vill fortsätta finnas på kartan så att vi inte glöms bort, säger hon.
Artikeln är publicerad i Open Democracy den 20 december 2023.
Två dagar före nyårsafton lämnade en sydafrikansk delegation in en tjock lunta vid Internationella domstolen (ICJ) i nederländska Haag. Den 84 sidor långa anmälan innehåller detaljerade beskrivningar av alla Israels brott mot FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948, i och med kriget mot Hamas i Gaza.
Anmälan hävdar att hundratusentals palestinier är offer för folkmord enligt den definition som FN-konventionen använder. Det handlar dels om de 21 110 namngivna palestinier som dödats, inklusive över 7 729 barn, samt de över 55 243 som skadats och de minst 355 000 som tvingats fly. I anmälan nämns handlingar som begåtts i syfte att förgöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, rasmässig eller religiös grupp. Texten fördömer även Hamas massaker av civila och gisslantagande den 7 oktober, men hävdar att ”ingen väpnad attack på en stats territorium, oavsett hur allvarlig den är […] kan utgöra något som helst rättfärdigande för eller försvar av brott mot Folkmordskonventionen.”
Anmälan har lett till ramaskri i Israel. Regeringens talesperson Eylon Levy har avfärdat den som ”Sydafrikas absurda blodsanklagelse”, med hänvisning till en medeltida antisemitisk trop om blodtörstiga judar, och hävdat att det rör sig om förtal av judar.
Huruvida domstolen går vidare med fallet och bedömer att Israel gjort sig skyldigt till folkmord är dock ännu inte säkert. Fanny Holm (bilden) är lektor i rättsvetenskap och forskar om internationell straffrätt vid Umeå universitet. Hon tror att domstolen kommer att ta upp fallet men är inte säker på att den kommer att ge Sydafrika rätt.
– Min bedömning är att Internationella domstolen har jurisdiktion och därför kan ta upp fallet. Jag vill däremot inte uttala mig om det sannolika i att det här kommer att bedömas som folkmord av ICJ. Ett folkmord är ju enligt folkmordskonventionen vissa särskilt uppräknade gärningar som begås i avsikt att helt eller delvis förinta en grupp, säger hon till Flamman och fortsätter:
– En sak som påverkar bedömningen är om det går att påvisa ett särskilt uppsåt att förinta en grupp. Ofta behöver man lägga ett pussel av många faktorer för att kunna fastslå detta, till exempel antal offer, förekomsten av hatpropaganda, strukturell diskriminering, hur systematiskt brotten genomförts.
Sydafrikas anmälan är dock detaljerad. Åtta sidor ägnas åt att lista uttalanden från israeliska makthavare som kan påvisa uppsåt till folkmord. Till exempel har israeliska ministrar och makthavare kallat Gazaborna för ”monster”, ”mänskliga djur” och ”mörkrets barn”, vägrat göra åtskillnad mellan Hamas-soldater och civila och talat om att kärnvapenbomba Gaza och svälta befolkningen. Även Israels vägran att bistå de 1,9 miljoner flyende civila med tillräckliga förnödenheter, vilket enligt Läkare utan gränser riskerar att leda till en humanitär katastrof, anges som bevis för uppsåt till folkmord.
Om ICJ går vidare med det lär det befästa erga omnes partes som rättslig doktrin, vilket kan öppna
för flera liknande fall i framtiden.
Oavsett vad som händer tror Fanny Holm att domstolen kan komma att upprätthålla några av de provisoriska åtgärder som Sydafrika kräver att Israel vidtar. Bland dessa ingår att genast upphöra med den militära operationen i Gaza, säkerställa att israeler inte uppmanar till folkmord och att de som gör det ställs inför rätta, att förse civilbefolkningen med tillräckliga förnödenheter, bevara bevis, framlägga rapporter om åtgärderna samt att hindra att situationen förvärras.
– Det finns flera andra pågående mål om folkmord vid ICJ, till exempel i Myanmar och i Ukraina, men endast ett fåtal avgjorda fall att basera jämförelsen på. Däremot skulle jag inte bli förvånad om ICJ beslutar om vissa av de provisoriska åtgärder som Sydafrika har begärt, särskilt kravet på Israel att vidta åtgärder för att förebygga folkmord, säger hon.
En orsak till att ICJ kan komma att acceptera några av kraven är att de berör själva kärnan i Folkmordskonventionen. En annan är att Sydafrikas anmälan är baserad på en relativt ny rättsdoktrin kallad erga omnes partes. Denna tillåter vilken stat som helst som ingår i ett avtal att dra en annan stat inför rätta, även om staten inte själv är direkt inblandad i konflikten, eftersom brottet angår alla stater inom avtalet. Den användes först när Gambia drog Myanmar inför rätta vid ICJ 2019. Sedan dess har Nederländerna och Kanada lagt fram en liknande anmälan mot Syrien på samma rättsliga bas, för att förhindra användningen av tortyr och se till att bevis inte försvinner.
Beslut om provisoriska åtgärder kan komma inom veckor eller månader, men en slutgiltig dom kan dröja flera år: i fallet Gambia mot Myanmar tog det två och ett halvt år innan domstolen fällde ett första avgörande. Men enligt en analys från juridiska institutionen vid New York University kan fallet få stora konsekvenser ändå. Om ICJ går vidare med det lär det befästa erga omnes partes som rättslig doktrin, vilket kan öppna för flera liknande fall i framtiden. På så sätt kan Sydafrikas anmälan, tillsammans med Gambias samt Nederländernas och Kanadas, bidra till att revolutionera sättet som folkmordsanklagelser hanteras på av den internationella rätten.
Samtidigt finns det en risk för negativa konsekvenser. Till exempel kan rättsprocesserna leda till att fler länder kommer dra sig för att underteckna internationella rättsliga avtal i framtiden. Vissa stater har till exempel redan vägrat erkänna den Internationella brottmålsdomstolen ICC, som till skillnad från ICJ ställer individer och inte stater inför rätta, däribland Israel och USA. Sådana beslut kan alltså komma att bli vanligare i framtiden om erga omnes partes normaliseras.
Israels bojkott av ICC har dock inte hindrat enskilda israeler från att anmäla Hamas för folkmord vid tribunalen, just eftersom den behandlar individer och inte stater. Samtidigt har ICC också en pågående utredning mot israeliska individer, trots att Israel inte erkänner den.
– Vid ICC omfattar utredningen hela situationen. Jurisdiktion finns både territoriellt, för vad som sker i Gaza, och för palestinska medborgare, säger Fanny Holm.
– Sydafrika menar att dessa personer har agerat åt staten Israel, och på så sätt görs staten ansvarig. Anledningen till att talan förs vid ICJ kan vara för att utkräva ansvar av staten Israel, och inte ”bara” individer. En annan kan vara att komma åt de provisoriska åtgärder som ICJ kan döma ut. Det ska tilläggas att Sydafrika är ett av de länder som även har hänskjutit situationen i Palestina till ICC nu i november. ICC:s åklagare hänvisade dock i uttalande till att det redan pågår en utredning.
Även Fanny Holm tror att utredningarna kan komma att få stor betydelse för den internationella rättens utveckling i framtiden.
Samtidigt finns det en risk för negativa konsekvenser. Till exempel kan rättsprocesserna leda till att fler länder kommer dra sig för att underteckna internationella rättsliga avtal i framtiden.
– Det är viktigt att rättsprocesserna får ha sin gång. Vad som blir utfallet i de nu pågående målen vid ICJ som rör folkmord blir viktigt men även utfallen av utredningar vid ICC. Vi ska också inte glömma att det finns andra brott än folkmord och folkmordskonventionen. ICC utreder även krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och aggressionsbrottet och de första två skulle kunna vara aktuella i Gaza. Även dessa är allvarliga internationella brott.
– Jag tror att det långsiktigt viktigaste för det internationella rättssystemet är att visa att man klarar av att genomföra rättssäkra processer, och det kommer att ta många år innan vi ser facit för situationen i Gaza.
Det rasar ett kulturkrig. På ena sidan står millennials (födda 1981–1996), och på den andra generation Z (1997–2012). Slagfältet är internet, och vapnet är förnedring.
Vem som kastade den första stenen är inte helt klarlagt, men det finns en del som tyder på att det ändå var gen Z som började. I hånfulla videos har de unga vuxna gjort narr av sin storasyskongeneration: intresset för Harry Potter, stuprörsjeans, ifyllda ögonbryn och stel (”cringe”) situationshumor är exempel på återkommande troper som den yngre generationen gärna gör parodier på.
Som nästan alla kulturkrig ter sig konflikten vid första anblick trivial, men sett ur ett mediehistoriskt perspektiv kan det lära oss om hur teknologin formar våra identiteter och umgängen, och hur vi tillsammans kan hitta vägar bort från övervakningskapitalismens kontroll.
Bland gen Z:s förolämpningar är nämligen många kopplade till just hur millennials använder medieteknologier. ”Millennialpausen” är ett begrepp som syftar till hur äldre Tiktok-användare tenderar att vänta ett par sekunder från att de börjar spela in till att de börjar prata. Även tendensen bland millennials att prata långsamt och inte klippa bort pauser har kritiserats.
Från andra lägret finns liknande anklagelser om att gen Z skulle dela en grundläggande teknisk inkompetens med boomergenerationen. Medan millennials växte upp med hemdatorer, fildelning och egensnickrade hemsidor, hade Spotify, Netflix och de stora sociala medierna redan tagit över när gen Z fick sina första smarta telefoner.
Sidor som liknar dem vi millennials växte upp med finns naturligtvis fortfarande kvar. Men de används av en mer begränsad grupp människor, främst från vår egen generation. Kunskapen som krävs för att fildela med hjälp av torrentar är inte längre gängse kompetens, och framför allt är det en generationsfråga. Jag talade med en bekant som är lärare på en av stadens största gymnasieskolor som berättade att hennes elever inte vet vad en ”fil” är, eller att det är möjligt att skapa ett eget mappsystem på sin dator. Det är ett kunnande som helt enkelt blivit överflödigt i en tid där formatet för din profilsida redan är satt, och datamaskinens funktioner förblir dolda bakom ett minimalistiskt gränssnitt.
Det jag talar om här är alltså inte brist på IT-expertis, utan ett allmänt praktiskt kunnande som låter användare interagera aktivt med plattformen de använder. I aristoteliska termer skulle vi kunna tala om att det fanns ett digitalt techne – en kunskap grundad i praktik och skapande – snarare än ett episteme, definierat som det teoretiska, abstrakta vetandet. Jag minns själv hur jag satt om eftermiddagarna och kodade profilsidor i språket HTML. Flera av mina vänner i mellanstadiet var hyfsade på Javascript, och den som inte visste hur man laddade ned och brände en cd-skiva var helt enkelt en tönt.
I plattformskapitalismen har vi som användare i stället blivit passiviserade. Inte längre deltagare i en gemenskap som cirkulerar rippade piratkopior såväl som Britneys senaste, utan kunder som betalar 149 kronor i månaden för att lyssna på en spellista – anpassad av algoritmen, just för dig. Det är också denna passivisering som gör att vi nu fastnat på olika plattformar som vi vet spionerar på oss, och som fungerar sämre och sämre. Vi har blivit utlämnade till bolag som Meta och X, med makt att besluta vilket innehåll som anses respektabelt. Det som har skett är vad man kan kalla för en inhägnad av ett internet som i sin barndom både var att jämföra med vilda västern, men som också kan förstås som en allmänning där vi som användare var med och formade innehållet.
Alternativa plattformar går naturligtvis fortfarande att hitta. Som alternativ till X seglade Mastodon upp som en potentiell ersättare, och i Sverige har vi till exempel ocensurerade Flashback och det vänsterradikala poddinitiativet Radio Noden. Samtidigt har gemene mans tröskel för hur krångligt det kan få vara att använda en alternativ digital plattform sjunkit till en nivå som gör det allt svårare för användarstyrda plattformar att konkurrera: ”Kan jag inte logga in med mitt googlekonto? Nej tack, då vill jag inte vara med.”
Med statusen som passiv användare infinner sig en känsla av maktlöshet inför plattformarnas förfall, det som nu benämns som sugifiering (”enshittification”). Även om det kanske finns skillnader mellan respektive generations digitala techne är millennialupplevelsen av att ha viss kontroll över våra konton i dag avlägsen. När millennials anklagar gen Z för att vara tekniska analfabeter bör det därför snarast förstås som projicering. En försvarsmekanism till följd av maktlösheten inför ett inhägnat internet.
Men i plattformskapitalismens kris finns det också en inneboende möjlighet. Den ekonomiska modell som de plattformsjättarna arbetat efter, med stora mängder ingående riskkapital som kompenserat för att själva verksamheten går med förlust, börjar nu falla samman. I en artikel i Flamman (2/7–23) beskriver Jacob Lundberg hur företagens ändrade förutsättningar nu är det som leder till förfallet, där vi användare betalar betalar: med vår data och med vår uppmärksamhet.
Utvecklingen kan tolkas dystopiskt – som att vi sitter sitter fast i ”en uppsättning gyllene burar, som sakta fylls med skit” som Lundberg skriver. Men utvecklingen kan också tolkas för vad den är: en kris. Medan plattformskapitalet desperat letar efter nya sätt att exploatera det mest värdefulla vi har – vår tid – håller användningen av deras tjänster på att förändras.
I det pågående kulturkriget tolkas millennials som gränslösa i sitt maniska delande av tillrättalagda bilder, medan gen Z föredrar en mer återhållsam och mindre polerad stil. Kommande generation alpha, födda efter 2012, spås värdera privatlivet högre än exponering. Det verkar alltså vara ett utmärkt läge att rymma den gyllene buren. Finns det potential i ett internet utanför kapitalets inhägnader? Jag vet inte. Men att fortsätta ge bort vår tid, vårt privatliv, vår uppmärksamhet känns cringe.
Det är få som fortfarande försvarar kapitalismen. De flesta har erkänt dess absurditet, och kritik av det rådande systemet blir ofta att predika för de redan frälsta, eftersom den ideologiska konflikten inte längre är mellan de som försvarar kapitalismen och de som motsätter sig den, utan snarare mellan hopp och uppgivenhet. Som antikapitalister är vår uppgift i dag kanske inte så mycket att övertala andra om att kapitalismen är destruktiv, som att stärka tron på den faktiska möjligheten att organisera vårt gemensamma liv på ett annat och bättre sätt.
Tvärtemot vad många intellektuella så fåfängt tror handlar stärkandet av en sådan tro i allmänhet inte främst om att ha rätt idéer, argument eller analyser. Snarare är det resultatet av konkreta erfarenheter från att agera och förändra tillsammans med andra människor. När miljontals människor i början av 1900-talet betraktade socialismen som en faktisk möjlighet inom räckhåll så berodde det inte att socialistiska intellektuella äntligen hade lyckats vässa sina argument till perfektion. Snarare handlade det om att arbetarrörelsen under sina glansdagar hade skapat politiska organisationer med kapaciteten att genom kollektiv handling åstadkomma konkreta förbättringar i livskvalitet, och människors levda erfarenhet av att delta i detta.
Vackra utopier betyder inte mycket om de inte hänger samman med tilltro till förmågan att gemensamt förändra historiens gång. En sådan tilltro uppstår inte genom goda argument: den ofrånkomliga grunden för idéer om ett annat och bättre samhälle kan bara hittas i den politiska gemenskapen.
Det innebär däremot inte att idéer saknar betydelse. Även om idéer om ett gott samhälle aldrig i sig kan leda till historiska förändringar så finns det inget som hindrar att de blir en del av en sådan process. Under rätt politiska och historiska omständigheter kan idéer fungera som orienteringspunkter som hjälper oss att ta beslut om hur vi ska agera. Därför är det viktigt att diskutera hur ett fritt samhälle kan se ut. Och det är en fråga som antikapitalister har försummat alltför länge.
Lyckligtvis finns det tecken på att saker håller på att förändras. Allt fler tänker nu på hur ett postkapitalistiskt samhälle faktiskt kan se ut, och diskussioner frodas om ”nedväxtkommunism”, ”halvjordssocialism”, ”helautomatisk lyxkommunism”, ”överflödssamhälle”, ”bärgningskommunism” och ”världskommunen”. Förra året publicerade M.E. O’Brien och Eman Abdelhadi en vision av ett kommunistiskt New York i Everything for everyone: An oral history of the New York Commune, 2025–72. Skribenter som Aaron Benanav, Jasper Bernes och Cordelia Belton skriver samtliga på böcker om kommunismen, som förhoppningsvis snart publiceras och säkerligen kommer att utgöra viktiga bidrag till diskussionerna om de ekonomiska och politiska strukturerna i vår kommunistiska framtid.
Under kapitalismen är samhällets ekonomiska aktiviteter organiserade utefter en enda princip: profit. De flesta beslut om vad och hur mycket som ska produceras, var och hur det ska produceras, och vem som ska få avkastningen av produktionen tilldelas vinstsökande privata aktörer. Kommunism är inte att ersätta den principen med en annan ekonomisk princip, utan snarare att möjliggöra en demokratisk beslutsprocess kring hur våra gemensamma aktiviteter och resurser ska organiseras.
Människor är sociala varelser, i betydelsen att de lever i grupper och är beroende av varandra för sin överlevnad, och de är naturliga varelser på så sätt att de är beroende av ett ekosystem som inte tillhör någon, och därmed tillhör alla. Individens tillgång till livets förutsättningar förmedlas alltid genom sociala relationer, vilket också innebär att det alltid är ett politiskt ämne. Därför kan frihet aldrig bestå enbart i frånvaron av samhällets makt över individen, utan måste även bestå i möjligheten för individer att delta i de politiska processer som formar deras förhållanden till livets betingelser. Med andra ord är människor till naturen politiska varelser, vars frihet bara kan säkras genom kollektivt självbestämmande – eller vad vi kallar demokrati. Demokrati måste, som Ellen Meiksins Wood har formulerat det, ”tänkas om, som inte bara en politisk men också en ekonomisk kategori, det vill säga som drivkraften i ekonomin”.
Kommunismen bygger inte på någon idé om vad ett gott liv är. Kommunismen är inte heller en livsstil eller en fantasi om att göra varje aspekt av en individs liv till föremål för politiska beslut. Det är inte en kult, inte en dröm om kollektiv och gör-det-själv-kultur. Snarare är kommunismen ett försök att etablera institutioner som kan säkerställa högsta möjliga grad av individuell frihet och demokratisk kontroll över de aspekter av livet som angår alla människor. Kommunismen är lika mycket till för introverter och eremiter som entusiastiska kollektivister.
Som utgångspunkt bygger kommunismen på erkännandet av att det finns aspekter av vårt liv som är ontologiskt gemensamma, och som därför inte kan lämnas åt individer. Ett exempel är mark: ursprungligen tillhör den ingen, och därmed alla, vilket betyder att beslut om hur den ska användas måste tas demokratiskt. Kommuniseringen av våra delade livsbetingelser är inte grundad på ett moraliskt påstående om det gemensamma som något bättre eller mer högtstående än individen – utan snarare på insikten om att den mänskliga reproduktionen i grunden är social, med den enda rimliga slutsatsen att dess gemensamma aspekter måste demokratiseras. Däremot kommer alla aspekter av livet som kan hanteras individuellt i regel också att bestämmas av individen.
Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll. Staten måste avskaffas, privata företag måste upplösas, och privatägda produktionsmedel – mark, byggnader, maskiner, och så vidare – såväl som överklassens förmögenheter måste exproprieras. Samtidigt måste nya institutioner byggas, inte bara för att ta över många av de funktioner som vi förbinder med staten i dag, utan också för att planlägga och administrera den större delen av ekonomin.
Det vi har att göra med är en omfattande utvidgning av demokratin. I stället för att lämna den beslutande makten åt marknadens krafter är det nu vi som ska besluta vad vi vill.
Grundenheten i kommunismens institutionella struktur är kommunen. I ett sådant samhälle väljer alla en hemkommun, samtidigt som alla kan bosätta sig var de vill. Kommunerna varierar i storlek, beroende på deras uppkomst samt geografiska, kulturella och historiska omständigheter. Vissa kommuner kommer att vara urbaniserade och räkna sina invånare – låt oss kalla dem kommunarder – i miljontals, medan kommuner i lågbefolkade orter och avfolkade öar kommer ha få invånare, åtminstone till en början Kommunismen kommer stegvis att minska klyftan mellan stad och landsbygd, men till att börja med kommer det vara nödvändigt att bygga kommunismen i en värld formad av århundraden av intensiv kapitalistisk urbanisering, vilket betyder att intensivt urbaniserade områden som Tokyo eller Shanghai måste delas upp i flera större stadskommuner.
I bästa fall kontrollerar varje kommun allt som är nödvändigt för att säkerställa kommunardernas behov: från naturresurser som mark, vatten och energi till arbetskraft, teknologi, forskning och utbildning. Beslut bör fattas av – eller så nära som möjligt – de som berörs av dem, för att säkerställa en hög grad av autonomi och minska risken för en odemokratisk centralisering av makt.
Kommunismens grundförutsättning är att villkoren för samhällets fortlevnad underställs demokratisk kontroll.
I praktiken är det här ett omöjligt ideal, inte minst eftersom en varje kommun förutsätter en stabil biosfär, vilket bara kan säkras genom global reglering av våra gemensamma naturresurser. Dessutom finns det uppenbara fördelar med samverkan mellan kommuner. Två närliggande kommuner skulle till exempel kunna bestämma sig för att slå samman sina resurser för infrastruktur eller utbildning. Sådana avtal mellan kommuner skulle sannolikt resultera i en pyramidstruktur, bestående av politiska institutioner med beslutsmakt såväl som forum för koordination, kunskapsdelning och ömsesidig hjälp.
Under kommunismen skulle folkomröstningar vara vanligare, men inte alla beslut skulle kunna tas på det viset, så det skulle behövas representativa församlingar där ledamöter väljs genom en kombination av val och lotteri, vilket skulle motverka uppkomsten av en politisk elit och en marknadsimiterande professionalisering av politiken.
Kommunens allra viktigaste uppgift är att godkänna och genomföra de ekonomiska planerna som ska ersätta marknadsmekanismerna. Det kan se ut så här: alla kommunarder och produktionsenheter rapporterar sina behov och önskemål. Baserat på offentligt tillgängliga uppgifter om dessa behov och önskemål – såväl som tillgängliga resurser och produktionskraft – föreslår politiska organisationer utkast till ekonomiska planer, med produktionsmål för en tvåårsperiod. Processen skulle upprepas flera gånger i samband med offentliga möten, utfrågningar och debatter för att säkra maximalt demokratiskt deltagande. Till slut godkänns en plan via folkomröstning. Beslut som rör specifika detaljer kring genomförandet fattas sedan av representativa församlingar i samarbete med produktionsenheterna.
Under kommunismen kommer ekonomin att delas in i två sektorer. Historikern Aaron Benanav lånar från Karl Marx och benämner dem nödvändighetens respektive frihetens rike. Men man skulle lika gärna kunna kalla dem för offentlig och privat sektor. I den offentliga sektorn – eller nödvändighetens rike – delar vi, som Benanav uttrycker det, ”det arbete som är nödvändigt för vår kollektiva reproduktion”. Det omfattar bland annat jordbruk, sjukvård, bostäder, utbildning, forskning, barnomsorg, infrastruktur, media, konsumtionsvaror och vad vi i dag kallar för kapitalvaror.
Vi kan föreställa oss de ovan beskrivna tvåårsplanerna som en lista på allt som ska produceras av den offentliga sektorn, vilken sedan kan omvandlas till en särskild mängd arbetskraft nödvändig för att nå dessa produktionsmål. Helst fördelas timmarna jämnt bland alla vuxna, arbetsföra kommunarder, och specifika sysslor tilldelas varje individ utifrån hens förmågor och behov. Utifrån den grunden skulle alla förväntas arbeta exempelvis tjugo timmar i veckan.
Under kapitalismen är en betydande del av det arbete som är mest nödvändigt för vår överlevnad osynliggjord eller privatiserad som obetalt hushållsarbete. Den kapitalistiska åtskillnaden mellan betalt och obetalt arbete, produktion och reproduktion – som är en avgörande källa till könsbundet förtryck – försvinner under kommunismen, när även detta reproduktiva arbete räknas som en del av kommunens delade arbete.
För att vara säker på att kommunens behov överensstämmer med kommunardernas kapacitet kan olika incitament användas – en impopulär syssla kan räknas som dubbla timmar, eller komma med särskilda privilegier som tillgång till mer attraktiv bostad eller förmånliga arbetsvillkor. Mer populära sysslor kan tilldelas baserat på lotteri eller tillsammans med några mindre omtyckta. En liknande strategi kan användas för att säkerställa att kommunens utbildningssystem möter behoven för specialiserad arbetskraft. På det sättet kan man inrätta en arbetsdelning där de flesta sysslorna är lika attraktiva, och en särskild grupp inte blir tvingad till att ägna sig åt de sämsta sysslorna – som de blir under kapitalismen.
Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv.
Allt som produceras i den offentliga sektorn skulle delas ut utan inblandning av pengar. Bostad, sjukvård, medicin, utbildning, barnomsorg, transport och mat i offentliga matsalar skulle vara gratis och tillgängligt för alla, utan reglering. Bostäder skulle tilldelas genom lotteri och köer. Grundidén bakom offentliga bibliotek kan appliceras på saker som verktyg, cyklar, musikinstrument, konst och kläder, som det danska partiet Enhetslistans ledare Pelle Dragsted tidigare föreslagit.
Konsumtionsvaror som är förknippade med en hög grad av individuella preferenser (jag älskar vermouth, du kanske föredrar sherry) kan ”köpas” med digitala kuponger. Alla kommunarder skulle tilldelas kuponger varje vecka att spendera på tjänster och varor som tillhandahålls i offentliga lager. Det är inte fråga om pengar, eftersom kupongerna är personliga och löper ut efter en bestämd period (låt säga tre månader), vilket betyder att de inte kan överföras eller ackumuleras.
Kommunen producerar och delar ut allt som är nödvändigt för kommunarderna att leva ett gott, långt, hälsosamt och stabilt liv. Den ansvarar för byggnation och underhåll av bostäder, elektricitet, vägar, renhållning, avlopp, järnvägar och internet; den producerar din mat, din medicin, dina kläder, din mobil, dina möbler, din tv och dina böcker; den tar hand om dig, dina barn, de gamla och de sjuka.
Men kommunen kan inte täcka alla kommunarders behov. Under kapitalismen är det efterfrågan som avgör vad som produceras: ”den sociala makten blir den privata makten hos privatpersoner”, som Marx skriver i Kapitalet. Under kommunismen tas i stället om vad som ska produceras demokratiskt, vilket innebär att kommunen kanske väljer att inte tillverka vissa produkter även om vissa kommunarder vill det. I sådana fall är kommunarderna fria att tillverka sakerna själva på fritiden.
Produkter som kommuner har beslutat inte ska ingå i den ekonomiska planen kan produceras i den privata sektorn, eller i frihetens rike – det vill säga, den del av samhällets ekonomi som kommunarderna bedriver på sin fritid. Här producerar och byter alla som de vill, inom demokratiskt fastställda ramar (till exempel kan man tänka sig ett förbud mot produktion eller utbyte av människor, vapen och tunga droger). Kommunarderna skapar även institutioner och teknologier för att underlätta och reglera byten – till exempel någon form av pengar.
Tänk dig att vi har beslutat demokratiskt att producera cyklar i en enda färg, i syfte att minska arbetstiden för alla. Om en kommunard desperat önskar sig en röd cykel, kan hen hämta en cykel från ett offentligt varuhus (gratis, så klart – som allting annat) och måla om den själv. Eller kanske kan hen ta den till en cykelverkstad som en grupp kommunarder har etablerat på sin fritid, och be dem måla den i byte mot något annat. Som det här exemplet förhoppningsvis illustrerar är den ”privata sektorn” i princip ett namn för de produktiva aktiviteter som kommunarderna ägnar sig åt på sin fritid.
Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill.
Gränsdragningen mellan de två sektorerna kan beslutas demokratiskt av kommunen. Varje gång behöver man fråga sig: Är det här ett behov som vi är överens om att ta kollektivt ansvar för, eller är det något som vi lämnar till kommunarder att ta hand om själva? Energi, byggnader och råmaterial som behövs för produktion utanför den offentliga sektorn tilldelas av kommunen, antingen gratis eller i utbyte mot produkter eller tjänster.
Men är inte den privata sektorn bara en annan form av kapitalism? Svaret är nej, eftersom kommunen alltid säkerställer kommunardernas ovillkorliga tillgång till livsförnödenheter – vilket gör att det alltid är möjligt att helt utträda ur den privata sektorn. Mark, bostäder och arbetskraft kan aldrig bli till varor. Pengar existerar enbart som en bytesmedel, och kan inte användas för att ge vissa människor makt över andra.
I flera århundraden har kapitalismen satt profiten över naturen, och den lämnar oss därför med vad Eskil Halberg kallar ett ”renoveringsobjekt” till planet. Vi får behov för det som brittiska The Salvage Collective i manifestet The tragedy of the worker från 2021 kallar en ”bärgningskommunism”, där en betydande del av kommunens resurser måste ägnas åt ekologisk restaurering. Genom demokratiseringen av våra gemensamma resurser blir det möjligt att säkerställa livsbetingelserna för framtida generationer av människor och de andra varelser vi delar vår jord med.
Den idé om kommunismen som jag har beskrivit här skiljer sig lika mycket från 1900-talets auktoritära statssocialism som från kapitalismen. Så varför insistera på att över huvud taget kalla det för ”kommunism” – ett ord som så starkt förknippas med stalinistisk diktatur? Jo, av samma anledning som vi inte heller ger upp konceptet ”demokrati” på grund av den Tyska demokratiska republiken eller den Demokratiska folkrepubliken Korea. Vissa ord är värda att kämpa för, och i stället för att överlåta konceptet ”kommunism” till en borgerlig historieförfalskning, kan vi i stället insistera på att fortsätta en lång, obruten tradition som – i explicit motsättning till auktoritär statssocialism – har kämpat för ett fritt samhälle under kommunismens fana i över 150 år.
Så, hur ser livet under kommunismen ut? Först och främst är det fritt, klasslöst och mångfaldigt. Kommunismen ger alla friheten att forma sina liv som de vill. Kommunismen är synonym med demokratiskt beslutsfattande, färre arbetstimmar, bättre bostäder, bättre mat, och en stabil biosfär – såväl som någonting som kapitalismen aldrig kommer erbjuda: ekonomisk trygghet. Under kapitalismen vet du aldrig när uppsägningar, inflation eller en ekonomisk kris kommer att slita undan mattan du står på; under kommunismen ska ingen någonsin frukta att bli avskuren från essentiella livsförnödenheter. Det kommunistiska livet blir kort sagt fritt, tryggt, och gott – för alla.
Essän är tidigare publicerad på bokförlaget Versos hemsida.
Översättning av Flamman.
Artikeln är en del i Flammans serie om utopier. Samtliga delar hittar du här:
Leonidas Aretakis: ”En tamilsk konstnär lärde mig att drömma igen”
Evelina Johansson Wilén: ”Familjen måste vridas ur kapitalets grepp”
Jonas Sjöstedt: ”Tolv förslag för ett socialistiskt Sverige”
Mathias Wåg: ”Vänstern behöver en kommunistisk horisont”
Ola Andersson: ”Den goda staden är jämlik och tät”
Fanny Åström: ”Farväl till faderskapet”
Efter att vidden av Hamas attack på ett 20-tal byar och kibbutzer, samt en musikfestival väster om Gazaremsan lördagen den 7 oktober började sjunka in stod det klart för de flesta vad Israels svar skulle bli. Det kunde bara leda till en ännu dödligare attack på det område Hamas kontrollerar i Gazaremsan, och som också är hem till över två miljoner palestinier, varav en stor andel är barn.
Att Israels militär skulle respektera folkrätten i sitt svar på vad som är den blodigaste attacken på judisk befolkning sedan andra världskriget var det kanske få som väntade sig. Enligt Rouzbeh Parsi som är programchef på Utrikespolitiska institutet finns det ett par tumregler när folkrätten ska definieras.
– Proportionalitetsprincipen måste respekteras, det vill säga våldsanvändningen måste stå i proportion till risken som den civila befolkningen utsätts för. Sedan säger det sig självt att inga civila mål får attackeras, säger han till Flamman.
Sådana försiktighetsmått har inte märkts av i attackerna mot Gaza. Luttrade invånare och vittnen har beskrivit bombningarna som de värsta de någonsin upplevt. Hela kvarter har jämnats med marken. Sex dagar efter Hamas dåd hade Israel släppt lika många bomber över Gaza som USA gjorde över Afghanistan under ett år. På lördagen hade 1 800 människor dödats, varav den stora majoriteten civila. Human Rights Watch bekräftade även uppgifter om att israelisk militär använt sig av vit fosfor i attacker i både Gaza och södra Libanon, ett ämne som fräter sönder huden och är förbjudet att använda i civila områden enligt internationell lag.
Enligt Rouzbeh Parsi är det inte förvånande, eftersom varken Israel eller Hamas historiskt haft några större problem med att döda civila.
– Israel har en reguljär armé, de har en ofantligt stor eldkraft och dödar väldigt många civila. Ifall de försöker undvika det är de inte alltid så bra på det, säger han och fortsätter:
– Israel och Hamas är inte samma skrot och korn, men ingen av dem har en imponerande historik i frågan.
Företrädare för Israels försvarsstyrkor IDF meddelade också förra lördagen att man kommer att stänga av tillförseln av vatten, elektricitet och matleveranser till Gaza. Det är precis den typ av åtgärder som EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i oktober förra året beskrev som ”terrorism” när Ryssland vidtog dem mot områden i Ukraina. Hittills har EU-kommissionen dock bara uttryckt sitt stöd för Israels rätt att försvara sig.
Enligt Rouzbeh Parsi kan det finnas flera orsaker till von der Leyens olika reaktioner.
– Det kan bero på att hon är tyska och en konservativ politiker, det är då logiskt att hon säger så, säger han och fortsätter:
– Sedan kan man påpeka att EU historiskt har varit den största bidragsgivaren till Palestina. Däremot har man nästan aldrig reagerat när Israel bombar sönder den infrastruktur som EU byggt upp i Gaza. Har man varit en papperstiger fram till nu är det inte förvånande att man fortsätter att vara det.
Han tror dock att sociala medier, som gör det lättare att hitta gamla uttalanden och kontrastera dem med nya, synliggör den dubbelmoral som många politiker står för.
– Men det intressanta är ifall hon själv inte inser vilken dubbelmoral EU ger uttryck för.
Det mesta tyder nu på att den modell som har rått sedan 2007, enligt vilken Hamas styr Gaza åt Israel medan israelisk militär med premiärminister Benjamin Netanyahus ord med jämna mellanrum ”klipper gräsmattan” i området genom bombningar, kommer att överges. De omfattande bombningarna som ödelagt hela bostadsområden indikerar att Israel förbereder sig på en markinvasion, enligt Rouzbeh Parsi:
– Hamas politiska mål är att förändra status quo och det har de lyckats med. Men det är civilbefolkningen som får betala priset. Det kommer troligtvis leda till en markoffensiv och att Gaza jämnas med marken. Målet för Israel är att utrota Hamas i Gaza.
Det kommer troligtvis leda till en markoffensiv och att Gaza jämnas med marken.
Det tror även Yair Wallach. Han är uppväxt i Jerusalem och arbetar som lektor i Israelstudier vid SOAS-universitetet i London. Han beskriver den dubbla chocken som Hamas dåd utlöste.
– Det var en riktig chock, och den fördjupades bara. Omfattningen är utan dess like, både av Hamas förstörelse och av den israeliska underrättelsetjänstens totala misslyckade.
– Folk gömde sig och väntade på att mördas. Det var en av de värsta händelser jag upplevt. Och vetskapen att det kommer att leda till något mycket större gjorde det bara värre, säger han till Flamman.
Yair Wallach hade tur som inte förlorade någon närstående. Däremot känner han liksom många israeler någon som förlorat en vän eller släkting.
– Alla israeler och palestinier jag talat med känner någon som dött. Min mamma förlorade fem vänner. En dödades, en togs som gisslan och tre är försvunna. De är alla i 70-årsåldern. Alla känner någon, det gäller även mina palestinska vänner.
Att våldet skulle blossa upp mellan Gaza och Israel väntade han sig dock.
– Det var uppenbart att det skulle ske. Många av oss har länge varnat för att blockaden av Gaza, som fungerar som ett öppet fängelse, inte bara är ett fruktansvärt och orättfärdigt sätt att behandla människor på, utan också för att det inte är en långsiktig lösning. Det var uppenbart att det skulle explodera tids nog.
Den analysen delas av Rouzbeh Parsi.
– Detta var inte en blixt från klar himmel, det är en ockupation som pågått sedan 1967 och Gaza har belägrats sedan 2007. Bara för att media inte uppmärksammar saken betyder det inte att Gaza är lugnt och fredligt. Problemet är att många utomstående har nöjt sig med status quo, så länge israelerna kontrollerar situationen, säger han.
– Liksom i många andra liknande kvasi-koloniala situationer påminner Hamas nu Israel om att det finns ett politiskt pris att betala.
Yair Wallach menar också att Israel bär det yttersta ansvaret för situationen. Men förra veckans attack måste ändå ses som ett undantag i hur Hamas brukar gå tillväga.
– Israel är så klart den starkare parten. De har format situationen under lång tid. Med det sagt var detta en extremt välorganiserad och beräknande attack. Till skillnad från robotar och stridsflyg som alltid träffar civila var detta en planerad attack på civila. De nöjde sig inte med att attackera militära baser, vilket de också gjorde: de anföll även nästan 20 samhällen. Detta kan inte ursäktas på något sätt, säger han och fortsätter:
– Även om det är uppenbart att Israels politik har fört oss hit bär Hamas fullt ansvar för dessa handlingar. Det är väldigt annorlunda från tidigare attacker, då de skickade en liten grupp soldater vars mål var att attackera soldater men som råkade angripa civila i stället. Här var målet från början att angripa civila. Det går inte att komma runt det, säger Yair Wallach.
Han beskriver sin besvikelse på den internationella solidaritetsrörelsen när uppgifterna om Hamas dåd började spridas.
– Detta är inte den högsta prioriteten just nu, men det är ett bakslag för den palestinska solidaritetsrörelsen. Många i den internationella solidaritetsrörelsen valde att hylla attackerna på lördagsmorgonen och har inte bett om ursäkt för det sedan dess. De har vägrat fördöma Hamas med argumentet att det är en bosättarkoloni och detta är sådant som händer, att de dödade är indirekta offer i ett kolonialsamhälle. Allt detta är förkrossande och kommer att ha negativa konsekvenser för kampen mot apartheid, säger han och fortsätter:
– När solidaritetsrörelsen inte står upp för israeler gör det kampen mot bombningarna av Gaza mycket svårare. När jag vet att jag protesterar mot bombningarna tillsammans med människor som inte bryr sig om jag eller mina släktingar dör, är det förkrossande. Solidaritetsrörelsen har misslyckats katastrofalt, det kommer att hemsöka oss under en lång tid.
När jag vet att jag protesterar mot bombningarna tillsammans med människor som inte bryr sig om jag eller mina släktingar dör, är det förkrossande.
Enligt Yair Wallach är det en påtaglig skillnad mellan hur hans vänner inom den internationella vänstern och i Palestina har reagerat på dåden.
– Detta är inte den reaktion jag har fått från mina palestinska vänner, som är mycket mer luttrade och personligen lider av ockupationen. De har fortfarande mänsklighet nog att dela vår smärta. Jag ser inte det hos solidaritetsrörelsen i väst.
Den omedelbara effekten av dådet tror han är att det skadar Palestinas sak.
– Det är väldigt svårt att vara optimistisk just nu. Detta är ett stort bakslag för det väcker rädslor som redan finns i det israeliska samhället på grund av den judiska historien. De som säger att dessa människor bara vill slakta oss, att vi aldrig kan leva i fred med dem, att vi inte kan göra några eftergifter, de har fått vatten på sin kvarn. Att argumentera mot den bilden är väldigt svårt nu.
Även Rouzbeh Parsi tror att Hamas har underminerat den palestinska saken i omvärldens ögon.
– Detta handlar om den längsta ockupationen i modern tid som ingen har en lösning på. En part är stark och en är svag, och den svaga kan ibland skapa sådana här situationer.
– Sätter man det i relation till andra typer av koloniala kamper – och detta är inte för att rättfärdiga Hamas brott – så slår de mot det de kan med det man kan för att de tror att det kan ge politiska resultat. Jämför man med Algeriet på 60-talet fanns det en annan typ av internationell publik då som var positivt inställd till Algeriets befrielsekamp. I dag har Hamas snarare skadat Palestinas sak, i alla fall utanför arabvärlden.
Palestinas sak kan snart vara ett minne blott ändå. I fredags uppmanade Israel alla boende i norra Gaza att ta sig söderut. Det rör sig om över 1,2 miljoner människor. Medan tiotusentals familjer kör söderut undan bomberna har majoriteten av invånarna i norra Gaza dock vägrat fly och i stället valt att stanna. ”Vi dör hellre än att förnedras”, skanderar folkmassor som protesterar bland ruinerna medan ambulanssirener tjuter i bakgrunden.
En sådan familj är Khaled Shehabs. På Facebook beskriver han hur hans farmor, fastrar, farbror och tre kusiner, alla under tio år, dödades av Israels bomber på fredagen. Liksom Yair Wallach är han framför allt besviken på omvärlden.
Era regeringar som ni valde och som ni betalar skatt till har offentligt och skamlöst stött folkmordet på mitt folk, ni har deltagit i slakten av min familj.
”Till alla mina europeiska ’vänner’, era regeringar som ni valde och som ni betalar skatt till har offentligt och skamlöst stött folkmordet på mitt folk, ni har deltagit i slakten av min familj, ni dödade min farmor, farbror, fastrar och mina småkusiner, tre generationer av min familj har utraderats på ett ögonblick…”
Flera israeliska politiker och regeringsföreträdare har öppet talat om behovet att etniskt rensa Gazaremsan. Många har också vägrat göra en åtskillnad mellan vanliga civila palestinier och Hamas. Till exempel Israels president Isaac Herzog, som Ursula von der Leyen gav en gemensam presskonferens med under lördagen. Det förvånar inte Rouzbeh Parsi.
– Gaza är nu förstört. Frågan om fredsprocessen som ska leda till en tvåstatslösning är död. Den har legat i koma fram till nu. En aktör som skulle kunna göra något för att få igång den processen igen är EU, men de har hittills bara sagt att Israel får göra vad de vill.
Rouzbeh Parsi och Yair Wallach är överens om att Israel förbereder sig på att invadera norra Gaza för att en gång för alla rensa ut Hamas – och att det vore ett misstag.
– Vi vet inte än hur mycket av status quo som kommer att finnas kvar. Vi vet inte heller exakt hur extremt det israeliska svaret kommer att vara. Hur långt kommer de att gå för att återskapa illusionen att man kan ha en gratis ockupation? frågar sig Rouzbeh Parsi.
Enligt Yair Wallach kan en invasion leda till såväl ett massmord på palestinier som en existentiell kris för Israel som nation. I synnerhet om Netanyahus regering bestämmer sig för att offra de 150 israeliska och utländska medborgare som hålls som gisslan av Hamas, vilket man tidigare har antytt att man kommer att göra.
– Offrandet av 150 gisslan skulle kunna leda till att Israel raseras inifrån. Folk befinner sig redan i chock över att civila lämnades att dö av sin egen militär. Och att låta gisslantagna dö, inte bara genom att de inte räddas utan för att de bombas till döds av sin egen militär, är en signal som verkligen skulle kunna skada sammanhållningen i det israeliska samhället.
Han tror att en markoffensiv kommer att leda till hundratals döda israeliska soldater och tusentals palestinier.
– De kommer förmodligen ändå inte att hitta Hamas bunkrar förrän efter flera månader. Vidden av förstörelsen kommer att hemsöka Israel internt och internationellt, säger han och fortsätter:
– Och även om de skulle utrota Hamas, vad händer sedan? Kommer de att återockupera Gazaremsan? Riskerna är så stora att jag är orolig att instinkten att slå tillbaka mot Hamas inte är baserad på rationellt tänkande. Vi har sett det förut i Gaza.
Rouzbeh Parsi tror att det ändå inte skulle undanröja det hot som Hamas utgör mot Israel.
– Det innebär bara att man skjuter problemet framför sig några år. Det kommer att komma en ny generation. Hamas ledarskap som nu dödas kommer att ersättas av folk som är ännu mer radikaliserade av förklarliga skäl.
Enligt Yair Wallach är det bästa som kan hända att Israel accepterar att de har förlorat denna rond.
– Detta var ett nederlag på kort sikt. Inget gott kommer att komma av att man försöker rädda ansiktet med några av de åtgärder man har att välja på.
– Det viktigaste nu är att man får till stånd en fångutväxling och att gisslan släpps. Jag har till och med hört röster inom det israeliska etablissemanget säga att vi behöver en fångutväxling.
Samtidigt tror han att Hamas har spelat ut sin roll som ledare av den palestinska kampen.
– De har samma moraliska ställning som Islamiska staten. Det betyder att de i sin nuvarande form inte längre har någon möjlighet att leda palestinierna. För eller senare kommer de att få betala priset för det. Även om Israel besinnar sig och undviker militära lösningar som bara kommer att förvärra situationen.
Enligt Rouzbeh Parsi krävs ett helt nytt ledarskap på alla sidor för att några framsteg mot fred ska kunna göras.
– Ett positivt scenario vore om konflikten inte eskalerade, och att Israel inte gick hårdare fram än vad de gjort, att EU tog ett tydligt initiativ, och ledarna i Israel och Palestina avgår och ersätts av nytt ledarskap: Netanyahu, Mahmoud Abbas och de andra palestinska ledarna i Ramallah. Då kanske man kan komma någonvart.
Men även om inget av dessa scenarion ser ut att bli verklighet inom en snar framtid finns det trots allt små tecken på att en solidaritet existerar som kan gå att bygga vidare på. Enligt Yair Wallach har tonen mot palestinska medborgare i Israel börjat förändrats, inte minst sedan många av dem också föll offer för Hamas attack.
– Det kanske inte kommer att ske, men jag tycker att palestinier i Israel allt oftare ses som delaktiga i det nationella projektet. Man anser att de sitter i samma båt som övriga israeler. Minst 40 av dem dödades av Hamas. Vissa sköts på nära håll av Hamas-medlemmar trots att de bar hijab.
Svaret menar han är vanliga människors gemensamma motstånd mot det extrema våldet på båda sidor.
– Denna känsla av ett delat öde mellan israeliska palestinier och judar kan vara ett sätt att stoppa våldsspiralen från att eskalera.
Men även i den frågan är Yair Wallach inte särskilt optimistisk.
– Jag tror att vi kommer att få se en markinvasion. De förbereder sig på det, bombningarna av hela kvarter är tänkta att skapa vägar in i Gaza för armén.
En möjlighet är dock också att Israels svar blir så brutalt att omvärlden vänder sig mot den israeliska regeringen.
– Blockeringen av vatten, livsmedel och elektricitet kan leda till en internationell reaktion som kan stoppa eller i alla fall bromsa den israeliska reaktionen. Om det är ett krigsbrott att skära av tillförseln av förnödenheter till civila i Ukraina är det också det i Gaza.
”Jag vet inte var i FN:s klimatpanels olika skrifter som man säger att vi här och nu befinner oss i en klimatkris, jag har inte sett det”, förklarade Jimmie Åkesson i ett uppmärksammat uttalande i samband med FN:s klimatkonferens COP27 i november. Sedan dess har de klimatrelaterade katastroferna fortsatt att avlösa varandra i snabb takt, samtidigt som vetenskapen kring klimatförändringarnas konsekvenser blir allt tydligare – och mer skrämmande.
Nej, det är visserligen inte i Sverige som människor tvingats evakuera sina hem på grund av vilda skogsbränder denna sommar, det är i Grekland och Kanada, för att bara nämna två länder. Det är inte här som floder torkat ut, hela städer hotats av vattenbrist eller värmeböljor med temperaturer långt över 40 grader skördar liv. Men den som tror att Sverige kommer att klara sig lindrigt undan den fortsatta upphettningens konsekvenser är antingen olovligt naiv eller köpt av fossillobbyn, eller både och.
När kommer Jimmie Åkesson förmå sig att säga att vi lever i en klimatkris? Kanske när havsnivån har stigit en meter och stora kustområden och tusentals svenska öar ligger under vatten? En meter låter mycket, men i själva verket är vi på god väg dit. Även med kraftfulla åtgärder i linje med Parisavtalet väntas världshaven stiga med flera decimeter fram till år 2100. Med fortsatt höga utsläpp kan världen se fram emot katastrofala höjningar på upp till 10 meter de kommande århundradena. Den som fortfarande bekymrar sig över vindkraftverk fem mil från land efter att ha sett en karta över vilka områden som kan hamna under vatten bör se över sina prioriteringar.
Om den fysiska utplåningen av svenska stränder inte är nog för att oroa högernationalister kan man tänka sig att de ändå värnar om det stabila och gynnsamma klimat som under hundratals år lagt grunden för det moderna samhällets framväxt, och rentav blivit en avgörande del av vår nations identitet. Språk, religion, institutioner och nationsgränser har förändrats genom århundradenas lopp – men det svenska klimatet har fram tills nyligen varit ungefär detsamma som när de första hedningarna i Norden kristnades.
Om inte stigande hav eller golfströmmens kollaps är skrämmande nog så kan man fundera över hur hundratals miljoner klimatflyktingar kommer att påverka stabiliteten i omvärlden och Sveriges säkerhet. Taggtråd och militariserade gränser kan möjligen hålla människor på avstånd om man har den moraliska läggningen. Men nya murar mot omvärlden kommer knappast att vara ett attraktivt alternativ när vårt beroende av att kunna importera mat och andra förnödenheter under perioder av torka bara kommer att öka framöver. Än knepigare blir det när klimatflyktingarna inte längre kommer från Somalia och Bangladesh, utan från medlemmar av Fort Europa som Grekland eller Italien.
Klimatförändringarna ställer visserligen oss alla inför enorma utmaningar, men för den som marinerat sin hjärna i marknadsfundamentalism måste problemet te sig omöjligt.
Det är mycket möjligt att Jimmie Åkesson helt enkelt inte har förstått. Mer troligt är dock att han och resten av den konservativa högern väljer att blunda för en kris som han ändå saknar förmåga att lösa. Klimatförändringarna ställer visserligen oss alla inför enorma utmaningar, men för den som marinerat sin hjärna i marknadsfundamentalism måste problemet te sig omöjligt. De marknadsbaserade lösningar som ekonomer har predikat i åratal har nämligen visat sig både otillräckliga och socialt ohållbara. Ekonomiska styrmedel som utsläppshandel och punktskatter på utsläpp skulle ge en ”effektiv omställning” på marknadens villkor, men leder snarare till att vanliga löntagare får bära den tyngsta bördan. Samtidigt framstår alla effektiva och logiska lösningar för ett nyliberalt medvetande som kätteri.
I själva verket är det uppenbart att omställningen kräver direkta ingrepp i marknaden. Den måste dessutom gå hand i hand med kraftfulla åtgärder för att fördela bördorna rättvist, bygga ut välfärden i hela landet, stoppa den skenande förmögenhetskoncentrationen och ersätta skitjobb med meningsfulla arbeten. Arbetstidsförkortning skulle inte bara ge bättre arbetsmiljö och hälsa utan också bidra till att minska jobbpendlingen och därmed utsläppen. Omedelbart förbud mot privatflyg och lyxyachter skulle skicka en viktig signal till den ekonomiska elit som vant sig vid att behandla hela planeten som sin privata soptipp.
Medan den svenska högerregeringen stoppar huvudet i sanden väljer allt fler länder – även högerstyrda sådana – nu en annan väg, med satsningar på grön industripolitik och storskaliga investeringar som skapar mängder av jobb. Regeringens handlingsförlamning innebär att Sverige inte bara sviker sina åtaganden enligt Parisavtalet, utan också halkar efter i den tekniska utvecklingen. Ska omställningen gå i närheten av den hastighet som krävs måste staten helt enkelt ta ledningen. Tyvärr lär det aldrig hända så länge Jimmie Åkesson har en gnutta inflytande över svensk politik.
Sommarsolen är gassande varm och vi möts i skuggan under ett vägglöst tält på en stor gräsmatta. Intill oss ligger skolbyggnaden. Men lärarna Hugo Malm och Karin Ervelin leder oss i en annan riktning genom ett grönskande valv av växter, förbi en pizzaugn och fram till en cirkel av bänkar. På Holma folkhögskola utanför skånska Höör sker den mesta undervisningen utomhus, som här mitt i skogsträdgården.
Skogsträdgården anlades för snart 20 år sedan av bland andra Esbjörn Wandt. Esbjörn var folkhögskolelärare och tänkte att det skulle passa att ha kurser i samband med att trädgården byggdes upp. Till en början skedde detta via andra folkhögskolor, och vägen till att bilda en egen folkhögskola var snårig. Först 2015 fick en förening bestående av representanter från sju medlemsorganisationer, däribland Permakultur Sverige och Skogsträdgårdens vänner, godkänt från Folkbildningsrådet att starta. Då hade de omformat ansökan i linje med rådets önskan om folkhögskolor i stadsmiljö och skolan startade i Lund men med skogsträdgårdskursen i Holma.
Med tiden har kurs efter kurs flyttat ut till Holma. Nu finns här kurser i såväl självhushållning som permakultur som omställd ekonomi och företagande.
– Vår vision är att människor ska bli mer producenter och mindre konsumenter, säger Karin.
Skogsträdgården ska likna ett skogsbryn, och fokus ligger på perenna grödor som återkommer i flera år. Dessutom odlas det i tre olika skikt, berättar Hugo.
– Här finns träd, buskväxter och markväxter. Eftersom växterna har olika långa rötter tar de också vatten och näring från olika jordlager. Det innebär att vi kan utnyttja jorden både uppåt och nedåt.
Vi vill inte bara lära ut hur man odlar, utan också förmedla en kultur: hur man kan hitta lyxen i livet utan att konsumera
Den stora biologiska mångfalden skapar motståndskraft. När stora delar Höör drabbades av en skalbagge som åt upp näst intill alla kommunens äpplen hängde skogsträdgårdens frukter kvar.
– Antagligen fanns det något annat kryp som tog hand om det krypet här. Vi försöker bjuda in nyttodjur och har exempelvis insektshotell, säger Hugo.
Myllan som folkhögskolan växer ur är i stor utsträckning aktivistisk. Flera deltagare har tidigare ägnat sig åt att försöka förändra samhället på olika sätt. Hugo har tidigare arbetat på Greenpeace.
– Som aktivist jobbar man mycket mot företag och politiker, här vill vi jobba mer med vad vi vill ha i stället för vad vi inte vill ha. Att demonstrera behövs, men många mår dåligt av det i längden. Det kan vara mer positivt och hoppfullt att vara med och skapa något, säger han.
Nu är han lärare på kursen Ställ om, en kurs som han anser har ett punkigt anslag: det handlar mycket om att göra saker själv. Målet är inte att alla ska flytta ut på landet, omställning kan man göra både i stad och på landsbygd.
– Det viktigaste är att man hittar sin egen omställning, säger Hugo.
Emelie Hult gick kursen Ställ om våren 2022, efter att hon i samband med en föräldraledighet börjat fundera på om hon skulle gå tillbaka till arbete eller ägna sig åt familjens jordbruk på heltid.
– Jag insåg att jag ville jobba eftersom jag behöver det sociala, berättar Emelie som idag arbetar 75 procent på region Skånes biobank. Därutöver driver jordbruket som hon och hennes man tog över efter hans farföräldrar 2019. Paret ställde om jordbruket till regenerativt, vilket bland annat innebär att de försöker förbättra jordhälsan genom att använda sig av en aktiv betesplanering.
Även om omställning kan göras på flera sätt så finns det vissa idéer som skolan vill förmedla.
– Vi vill inte bara lära ut hur man odlar, utan också förmedla en kultur: hur man kan hitta lyxen i livet utan att konsumera. Permakultur handlar om att imitera naturen men också skapa ett odlingssystem som innefattar människor, säger Karin.
Vi har haft deltagare som gått på Sveriges lantbruksuniversitet och kan hundratals namn på växter på latin men inte kan odla
Begreppet permakultur står för permanent agrikultur och myntades på 70-talet i Australien av biologen Bill Mollison och hans elev David Holmgren. Målsättningen är att värna om jorden och alla dess livsformer, skapa ett värdigt liv för alla människor och se till att jordens resurser fördelas rättvist. Idéer som även speglas i skolans styrelseskick. Holma folkhögskola arbetar nämligen med sociokrati som styrsystem, vilket innebär att olika kretsar tar beslut om det som berör dem.
– Varje kurs bildar en krets och även deltagarna får vara med och fatta beslut som gäller dem, säger Karin.
Vi går vidare genom trädgården. Här växer trädet kvitten med päronliknande frukter, koreansk silverbuske och olika valnötsträd.
– Vi har haft deltagare som gått på Sveriges lantbruksuniversitet och kan hundratals namn på växter på latin men inte kan odla, berättar Hugo.
Karin, som är lärare på kursen Mat ur jorden, fyller i att mycket handlar om att smaka och laga mat av det som kommer ur odlingarna. Vi får smaka på jordgubbar från folkhögskolans gemensamhetsodling.
– Vi vill skapa ett överflöd och kunna vara generösa. Vi försöker skicka med deltagarna så mycket som möjligt av det som odlas, berättar hon.
Precis som äppelsorterna får nya hem, har nya noder knoppat av runt om Holma och Höör – platser där skolans tankar slagit rot och växt vidare. Andelsjordbruket Landet oss och Lantkaféet i Tjörnarp är två exempel. Cecilia Ward driver Landet oss, där man kan köpa en del av skörden genom grönsaksprenumerationer eller i butiken på gården ett par kilometer från folkhögskolan.
När min mamma blev sjuk i cancer kände jag att en livsförändring behövdes
– Tidigare arbetade jag på en biståndsorganisation. Genom det hade jag funderat mycket kring matsuveränitet. När min mamma blev sjuk i cancer kände jag att en livsförändring behövdes och sade upp mig och sökte till Holma, berättar Cecilia som gick en kurs i stadsodling 2016. Att det skulle mynna ut i ett odlingsföretagande var inget jag trodde då, utan det växte fram via en stadsodling som sedan ledde till gården strax utanför Höör.
Vi står mellan hängmattor i skogsträdgården och Hugo berättar att det ofta är någon form av livskris som får personer att söka sig till Holma.
– Holma har räddat mitt liv, säger Mimmi Lowejko som gick en kurs i resilient entreprenörskap 2016.
När hon började på skolan var hon utbränd och första skoldagen hade hon så mycket ångest att hon knappt kunde stå på benen. När hon slutade upplevde hon att livet fått en ny mening. Tillsammans med sin man startade hon företaget Omväxling och driver Lantkaféet i Tjörnarp. Vägen har varit just omväxlande och under åren har verksamheten, som varit belägen i parets egna hem, fått anpassa sig till både covid och sjukdom i familjen. Mimmi är tacksam för att hon under kursen fick tänka igenom vad som skulle kunna bli företagets fall.
Det här jobbet handlar inte enbart om att odla grönsaker
– Det var inget man ville tänka på då, men sedan hände just det vi pratade om den gången och min man blev sjuk i cancer, berättar hon. Efter fyra års sjukdom gick hennes man bort. Efter en tids uppehåll har hon återigen startat upp, men nu tillsammans med sin lillasyster.
Det är inte bara bland växterna som skolan ser styrkan i mångfald. Åldersspannet kan sträcka sig över 40 till 50 år och deltagarna kommer från olika yrkesbakgrunder. För Cecilia är det viktigt att knyta an till sin bakgrund i biståndsvärlden och globala studier. En del av hennes nuvarande verksamhet är att sprida kunskap.
– Jag vill inte släppa det ideologiska. Det här jobbet handlar inte enbart om att odla grönsaker och blommor, utan också om att vara med och bidra till en värld som är bättre för planeten och människorna.
Grönlands ursprungsbefolkning, inuiterna, har inte glömt att de klarade sig i århundraden under extrema förhållanden, även om de nuförtiden lever moderna liv. Nuuk, Grönlands huvudstad, har bara 19 000 invånare, men ett rikt kulturliv. Teater, biograf, klubbar, offentlig konst, muséer, musik- och filmfestivaler. När jag besökte staden spelade rockbandet Zikaza på kulturcentret Foyerkoncert. Publiken, från tonåringar till personer i 50-årsåldern, sjöng med. Sångaren Siiva Fleischer grundade bandet i Århus, Danmarks näst största stad, men återvände till Grönland för femton år sedan.
Många tror att om Grönlands istäcke smälte så skulle dess stora mineralfyndigheter bli lätta att exploatera. Denna idé fick Donald Trump att erbjuda sig att köpa ön från Danmark 2019. Danmark avvisade budet, precis som de gjort när USA kommit med erbjudanden 1867, 1910 och 1946. Grönland är inte till salu, och dess invånare är fullt och fast övertygade om att de, och ingen annan, ska avgöra sin framtid. Den senaste mätningen gör gällande att två tredjedelar vill ha självständighet från Danmark. Och andelen växer.
De två partier som fick flest mandat i valet i april 2021 – Inuit Ataqatigiit (demokratiska socialister/gröna) och Siumut (socialdemokrater) – vill båda ha självständighet. Sara Olsvig, före detta ledare för Inuit Ataqatigiit och nu ordförande för Inuit Circumpolar Council (1), förklarar:
– Det finns olika åsikter om vilken form av självständighet från Danmark – eller union med Danmark – som är bäst, men det finns ett brett tryck för att Grönland ska få bestämma över sin egen framtid. Framförallt vill ursprungsbefolkningen erkännas som likvärdiga. Om du går till Kalaallit Nunaats [inuiternas namn på Grönland] historia och inuiternas historia i Arktis så är det tydligt att de har behövt vara väldigt autonoma för att överleva i den här miljön. Det är också ett slags självbestämmande.
Sedan 1953, när Grönland slutade att vara en koloni och blev en dansk provins, har dess folk gradvis frigjort sig själva med hjälp av folkomröstningar. En röst för självstyre 1979; för att lämna den europeiska ekonomiska sammanslutningen 1982; och för utökat självstyre, kontroll över egna naturresurser och rätten att utropa självständighet 2008, (en lag som bekräftade detta trädde i kraft 2009). Danmarks Grönlandskommissionär, Julie Praest Wilche, säger att den danska regeringen erkänner att Grönland en dag kan komma att bli självständigt, men säger samtidigt att det är osannolikt den närmsta framtiden, och att man inte ”aktivt förbereder sig för det på något sätt”.
Jag frågade Siumuts partisekretrare Ole Aggo Markussen om han hade ett måldatum för självständighet. Han svarade:
– Den verkliga frågan är, vem i världen är i dag riktigt självständig? Nationen som koncept så som det definierades när Grönland slutade vara en koloni skulle vara nonsens i dag. Även Frankrike är beroende av EU. Vår union med Danmark är som ett tvångsäktenskap: frun har velat ha skilsmässa i 45 år; maken säger att hon kan gå när hon vill, men att han kommer att behålla alla pengarna. En stor del av vår värdekedja ligger utanför Grönland. Fisken vi fångar här hanteras i Danmark, till exempel.
Under ett fördrag som förnyades 2009 ger den danska regeringen Grönland en klumpsumma varje år. 2022 var den på drygt 3,9 miljarder danska kronor, nästan 6 miljarder svenska, eller 19 procent av Grönlands BNP (2). Enligt Wilche finns inga planer på att sluta med detta. Grönland får dessutom EU-stöd för fiskenäring och utbildning.
– Det är bra för oss på kort sikt, men det hjälper oss inte mot självständighet, säger Jess G Berthelsen, ordförande för SIK, Grönlands största fackförening.
– Om vi vill ha självständighet måste vi tjäna våra egna pengar, och vi är långt ifrån att göra det i nuläget.
Det första stora problemet är diskrepansen mellan Grönlands storlek och dess invånarantal. Ön har en area på 2,2 miljoner kvadratmeter. Hälften så stort som EU och 50 gånger större än Danmark, men de senaste 30 åren har befolkningen snittat på 56 000, mindre än en procent av Danmarks. (Drygt 90 procent är ursprungsbefolkning eller av blandad härkomst.) Ungefär 81 procent av landet täcks av ett istäcke som på sina håll är så tjockt som tre kilometer.
Byarna som ligger utspridda längs med kusten, ofta långt från varandra, påminner om en arkipelag, utan järn- eller bilvägar som binder samman dem. Grönlands nordligaste stad Qaanaaq har 700 invånare och ligger 600 kilometer från sin närmaste granne och 1 600 kilometer från huvudstaden Nuuk. Tasiilaq, med 2 200 invånare på sydöstra Grönland, ligger också 600 kilometer från sin närmaste grannstad. För att möjliggöra grundläggande service och en regelbunden tillgång på förnödenheter behöver varje stad sin egen kraftstation, eget färskvatten, egen hamn och egen flygplats. Danska myndigheter tvingade förr i tiden hela befolkningar att flytta.
Nuuk, som omges av vatten och berg som är snötäckta större delen av året, är en liten stad. Men till skillnad från de flesta andra städer och byar i Grönland är den påfallande vital. Lägenhetshus i starka färger som påminner om skandinaviska hus skjuter upp överallt, och lägenheterna säljer ofta slut redan innan bygget är klart.
Under det senaste året har vardagen i Nuuk störts av en utbyggnad av flygplatsen. Fram till nu har landningsbanan bara varit lång nog för STOL-flygplan (”short take-off and landing”), framför allt av typen Dash 8-200 turboprop, som bara har plats för 37 passagerare. Miljoner kubikmeter sten krossas nära starten på de skidliftar som ser ned över staden och används för att fördubbla längden på startbanan som snart kan ta emot jetplan.
Grönland har i dagsläget bara två långa landningsbanor, som byggdes av USA:s armé under andra världskriget, i Kangerlussuaq och Narsarsuaq, långt från bebodda områden. Förutom de som kommer med Dash 8-200 från Island flyger alla internationella passagerare från Köpenhamn och anländer vid en av dessa två flygplatser, innan de fortsätter till sin slutdestination med antingen helikopter eller ett mindre flygplan. Det finns inga direkta kommersiella flyglinjer till Nordamerika: en ung iniuitkvinna från Kanada berättade för mig att hennes 800 kilometer långa resa från Iqaluit till Nuuk hade krävt sex olika flyg.
Alla sjö- och lufttransporter genomförs på nåder från Grönlands kärva klimat. Även om den globala uppvärmningen har minskat utbredningen av arktisk packis fortsätter den att vara ett hinder för transporter under delar av året. Atlantkusten påverkas dessutom av den kalla östra Grönlandsströmmen, som bär med sig is och isberg som kan blockera fjordarna i timtal. Flygplan får ofta hållas på marken på grund av plötsliga stormar, vilket orsakar inställda flyg och förseningar.
2015 godkände Grönlands parlament tre nya 2 200 meter långa landningsbanor. I Nuuk, Ilulissat (Grönlands huvudsakliga turistdestination i Unesco-listade Diskobukten, känd för sina isberg) och i Qaqortoq i söder (som ersättning för den långa landningsbanan i Narsarsuaq, som kommer att stängas 2025). Grönlands regering bad från början Kina om hjälp med finansieringen, som en del av Kinas projekt för en arktisk silkesväg.
– 2016 hade kineserna erbjudit sig att köpa USA:s gamla flottbas vid Grønnedal (eller Kangilinnguit), som byggdes under andra världskriget för att skydda kryolitgruvan Ivittuut som ligger i närheten, och som drevs av danskar från 1951 fram till att den stängdes 2021, säger Rasmus Leander Nielsen på Grönlands universitet.
– USA sa till Danmark att de inte kunde tillåta att kineserna köpte basen. En liknande sak hände med flygplatsen. Washington lade sitt veto och Köpenhamn blev tvungna att hitta annan finansiering. När USA öppnade sitt konsulat i Nuuk var det inte bara för att hjälpa Grönland, det var också för att hålla Kina ute.
Enligt en överenskommelse som skrevs under i september 2018 ska Danmark stå för en tredjedel av kostnaden i utbyte mot strax över 33,3 procent av ägandet i företaget som satts upp för att bygga och driva de tre flygplatserna, och stå för ett lån på 64 miljoner dollar såväl som lånegarantier för ytterligare lika mycket.
Grönland har skickligt spelat på USA:s rädsla för Kina.
– Danmark var medgrundare av Nato 1949. Som ett litet land har det valt att vara väldigt positivt till Atlantpakten, säger Olsvig.
– Grönland är däremot ”atlantiskt” av nödvändighet, eftersom det inte kan göra någonting åt sin geografiska eller geopolitiska position. Men till följd av det så har det också en hävstång att använda i förhandlingar med USA.
När nazisterna ockuperade Danmark 1940 förhandlade USA med den danska ambassadören i Washington om tillåtelse att använda flygbaser och radarstationer på Grönland. Efter kriget övergavs vissa baser, medan andra blev civila flygplatser. Thule-basen, i nordväst, byggdes ut 1953. Den ligger lika långt från New York som Moskva och spelade en strategisk roll under andra världskriget. I dag är den fortfarande en nyckel i USA:s rymdövervakningsnätverk och anti-missilförsvar. Danmarks Joint arctic command, vars högkvarter i Nuuk har strax över 30 anställda, har en handfull båtar och helikoptrar samt några små lokala enheter, som de fem personer som bevakar militär- och forskningsanläggningen Station nord. Danmark har inga tunga isbrytare att understödja marinen med. (3)
Grönlands valuta, polis, försvar och internationella relationer kontrolleras alla av Danmark, men Nuuk vill ha en större roll inom utrikespolitik och beslutsfattande. Grönland har redan i dag representation inom Arktiska rådet; som en del av kungariket Danmark innehar man ordförandeskapet för den danska delegationen i två arbetsgrupper. Grönlands utrikesminister Vivian Motzfeldt stödjer sanktioner mot Ryssland, men säger:
– Vi måste kunna tala med varandra i framtiden. Ryssland kommer inte att försvinna. Och vi har många vänner där.
Enligt en undersökning från Grönlands universitet är grönlänningarna i stort pacifister: 68 procent stödjer samarbete med nuvarande allierade, men 81 procent är motståndare till USA:s Kinapolitik. De flesta ser Kinas växande inflytande som något positivt, och är måna om att upprätthålla goda ekonomiska relationer. (4) De är också motståndare till ett EU-medlemskap.
– Vi ser effekterna av sanktionerna mot Ryssland, som är en viktig marknad för oss. Om samma sak hände med vår asiatiska marknad skulle konsekvenserna för Grönland bli allvarliga. Att stå nära våra allierade samtidigt som vi har tillgång till marknader runt om i världen är en ständig balansakt, säger Olsvig och fortsätter:
– Paradoxalt nog är USA inte en stor marknad för våra produkter, som till största delen kommer från havet.
Olsvig påpekar också att klimatförändringarna i Arktis är långt värre än på andra håll.
– Vi måste anpassa oss, för det är på väg. Låt oss vara tydliga: från inuiternas synpunkt finns det ingenting positivt med klimatförändringarna. Den 28 juli förra året sa FN:s generalförsamling att ”tillgången på en ren, hälsosam och hållbar miljö är en universell mänsklig rättighet”. Det har inuiterna sagt i decennier.
Upptiningen av de arktiska isarna får mer och mer uppmärksamhet och är föremål för ett ständigt växande internationella studier: om istäcket smälter kan den globala havsnivån stiga med mer än sju meter. Det kommer att vara ett globalt hot under de kommande århundradena men de lokala effekterna är redan oroande. Global uppvärmning är ett hot mot jaktnäringen, eftersom packisen drar sig tillbaka, och mot fiskenäringen eftersom den påverkar de havsströmmar som i sin tur styr hur fisken rör sig. Den högre temperaturen har visserligen delvis återupplivat odlingarna på södra Grönland, men det nya vädret har också följts av torka.
För allt från fiskerier till flygplatser spelar staten en nyckelroll, antingen via offentligt ägande eller privata företag i vilka staten utövar kontroll.
– Det här är antagligen ett av världens mest socialistiska länder, säger Christian Keldsen, ordförande för Grönlands företagsförening. Det är inte nödvändigtvis dåligt:
– En planerad ekonomi som vår är väldigt stabil. De flesta globala kriser, som den 2008, har passerat utan att påverka oss. Å andra sidan är konkurrensen inte rättvis när du tävlar mot statsägda företag i alla sektorer. Och eftersom Danmark inte kräver något i utbyte för det stöd de ger oss är vi inte vana vid att tänka på avkastningen på samma sätt som utländska företag gör.
Att befinna sig under danskt beskydd innebär att Grönland inte bara får lånegarantier, utan även tillgång till den nordiska ekonomiska och sociala modellen.
– Du kommer inte att hitta någon som är emot självständighet, så länge vi får behålla vad vi har, säger Keldsen.
– Vi vill försvara vårt samhälle och vår välfärdsstat, och fortsätta vara öppna gentemot omvärlden. Vi gillar vår sjukvård och vårt utbildningsväsende, och att ha fri tillgång till många samhällstjänster. Men vi ser inga tecken på att den nya regeringen kommer att göra oss mer finansiellt självständiga.
Enligt avtalet från 2009 ska avkastningen av mineralfyndigheter gradvis ersätta det danska ekonomiska stödet. Från det danska politikdramat Borgen till US Geological Surveys uppskattningar har det fantiserats friskt om Grönlands tillgångar på mineraler och kolväten, såväl som dess potential för vattenkraft. De svåra förhållandena och de enorma investeringar som krävs pratas det mindre om. Grönlands två enda aktiva gruvor – Aappaluttoq (rubiner och safirer) och Vita berget (anortosit, som innehåller material som används i bland annat glasfiber) – är knappt lönsamma. Den amerikanska aluminium-jätten Alcoa lade 20 år på att undersöka möjligheterna att anlägga ett smältverk nära Maniitsoq, innan de till slut valde att bygga det på Island i stället. Det så kallade ”guldbältet” Nanortalik rönte under en tid stort intresse, men gruvan Nalunaq var bara i drift mellan 2004 och 2013, även om stigande guldpriser kan innebära att den åter tas i drift under de kommande två åren. En ny titangruva kan också komma att öppnas på norra Grönland.
– Det händer, men folk måste förstå att det tar tid, säger Jørgen Hammeken-Holm, viceminister för naturresurser.
– Det är samma sak överallt i världen: bara ett av 100 eller 200 gruvprojekt är lyckade. Grönland har inte 100, men det är viktigt att hitta någon inkomstkälla utöver fisket, som är hotat. Regeringen har inte vad som krävs för att investera i en sektor med så hög risk. Det är därför vi gör allt vi kan för att övertala utländska företag att komma hit.
En annan svårighet för exploateringen av Grönlands naturresurser är opinionen. Grönländare kommer väl ihåg tvångsförflyttningen av Qullissats 1 200 invånare 1972, två år efter att den lokala kolgruvan stängde. Olyckan där ett B-52 Stratofortress-flygplan från USA, med fyra atombomber ombord, kraschlandade i närhetet av Thulebasen 1968 – och strålskadorna hos dem som deltog i saneringsarbetet, har också haft stor påverkan. Partiet Inuit ataqatigiit har blockerat utvinningen av all malm som innehåller mer än 0,1 procent uran. Enligt koalitionsavtalet med Siumut från 2021 krävs en folkomröstning för att ändra beslutet, vilket stoppade australisk-kinesiska planer på att utvinna vad som tros vara en av världens största fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Kuannersuit nära staden Narsaq. Den nya regeringen har också bannlyst alla prospekteringar efter fossila bränslen för att skydda miljön, fiskenäringen och turismen.
Dessa beslut förvånar Berthelsen på fackförbundet SIK.
– Folk vill ha självständighet, men de vill inte ha inkomster från något annat än fisket. De tror att pengar kommer att ramla från himlen. De vill ha bilar och telefoner och datorer, men de vill inte att någon ska gräva upp de mineraler som krävs för att tillverka dem.
De kanadensiska bolagen Neo performance materials och Hudson resources säger dock att de snart kommer att börja bryta sällsynta jordartsmetaller i Sarfartoq och att det inte finns någon risk att de kommer att stöta på något uran.
– Grönlands underjordiska rikedom är ett faktum, och att utvinna den skulle göra fullständig ekonomisk självständighet möjlig, säger geologen Laurent Geoffroy. Samtidigt varnar han för att de flesta grönlänningar inte har rätt utbildning för de jobb som skulle skapas av mineral- eller fossil utvinning.
– Så om planen är att ta in tusentals utländska gruvarbetare så måste landet vara förberett på det.
I dag ser det ut som att Grönland bara kan uppnå politisk självständighet om det tillåter sin ekonomi att bli beroende av utländska investerare och accepterar ett ekologiskt ojämlikt utbyte. Dess ledare, som företrädare för ursprungsbefolkningen, har fått ett mandat att hitta en lösning som är kompatibel med Grönlands närhet till naturen, även om det innebär att man får stanna under danskt styre ytterligare en tid.
Artikeln har tidigare publicerats i Le Monde diplomatique.
Översättning: Tor Gasslander
Det var den 13 september som 22-åriga studenten Mehsa Amini, även kallad Jina, greps av sedlighetspolisen under ett besök i Irans huvudstad Teheran för att ha burit ”opassande kläder”. Några timmar efter att hon hade arresterats fördes hon till sjukhus på grund av hjärtstillestånd. Där avled hon efter att ha legat i koma i tre dagar. Enligt polisen ska hon ha drabbats av en hjärtattack utan att någon fysisk kontakt förekommit. Det är det dock få som tror på.
Dödsfallet utlöste direkt protester i Aminis hemstad Saqqez i iranska Kurdistan. Det är inte en slump att det var i Kurdistan som protesterna började.
– Det var i den kurdiska staden Saqqez som protesterna började i samband med Aminis begravning. De fick stöd av folk i grannstaden Sanandaj. Det har nu varit fem eller sex framgångsrika strejker i dessa städer, vilket är unikt i Iran, säger en aktivist som av säkerhetsskäl vill förbli anonym till Flamman.
Kurdistan har spelat en särskild roll i Irans politiska liv ända sedan den islamiska republiken infördes efter revolutionen 1979. Ayatolla Khomeneis styre accepterades inledningsvis av en stor del iranier som såg det som en befrielse från shahens auktoritära styre. I Kurdistan var man inte lika övertygad. Där hölls en folkomröstning om huruvida man skulle acceptera det nya styret. Officiellt blev resultatet ja, men i praktiken förkastades republiken eftersom de allra flesta valde att inte rösta. Den nya regimen reagerade med att attackera regionen militärt.
– Där fanns aktiva sekulära partier med förankring i befolkningen, vilket inte ens i dag finns i andra delar av Iran. Det fanns kvartersråd och kommuner, folk var välorganiserade. Det var inte något som Khomenei inte kunde tolerera.
Resultatet var fruktansvärt, berättar den anonyma aktivisten.
– Till och med icke-kurdiska dissenter flydde dit. Folket gjorde motstånd och i staden Sanandaj, som nu är i centrum för protesterna, gjorde man väpnat motstånd i 24 dagar, med många döda som resultat.
Den kurdiska regionens särställning i Iran märks fortfarande i dag på hur regimen väljer att hantera protester där jämfört med på andra håll.
– I Teheran använder polisen batonger för att slå demonstranter, vilket är brutalt i sig. Men i de kurdiska områdena använder de skarpa skott.
Enligt BBC:s iranska redaktion var det just batongslag som Amini dog av. Hittills har minst 222 demonstranter dödats runtom i landet enligt den iranska ideella organisationen HRANA. Totalt har över 12 450 personer gripits, varav över 3 000 bara i Teheran. Där har de flesta fängslats i Evin-fängelset, där en brand bröt ut för över en vecka sedan. Omständigheterna kring den är fortfarande oklara, men vittnen hävdar att den utlöstes efter att polisen beskjutit fångar med bland annat tårgas. Journalister är särskilt utsatta. Sedan protesterna började har minst 24 gripits. Den journalist som avslöjade Aminis död sitter fortfarande fängslad i Teheran.
Våldet mot kurderna märks även utanför Irans gränser. Kawsar Fatahi är en 32-årig aktivist från iranska Kurdistan. Hon är medlem i det kurdiska partiet Komala och tvingades fly till irakiska Kurdistan för tio år sedan där hon nu arbetar med kvinnors rättigheter. Enligt henne har den iranska regimen även attackerat kurdiska områden på den irakiska sidan om gränsen.
– Den iranska regimen söker som alltid efter en utländsk fiende för att lösa sina interna problem, och de hävdar nu att protesterna är organiserade utanför Iran. Iransk-kurdiska partier baserade i irakiska Kurdistan är en sådan syndabock. Särskilt Komala, som är ett av de äldsta och mest populära kurdiska partierna, säger hon.
Iran har bland annat attackerat de kurdiska partiernas högkvarter i irakiska Kurdistan med drönare och robotar, berättar Kawsar Fatahi.
– Samtidigt som de gör falska dokumentärer om de kurdiska partiernas inblandning, och sprider lögner och hotar aktivister som stödjer dessa partier.
Iran har skakats av flera protester de senaste årtiondena, men enligt många bedömare och deltagare är denna protestvåg unik: dels eftersom de förenar fler disparata samhällsgrupper än tidigare och dels för att kraven är mer radikala än tidigare. De största protesterna i modern tid utlöstes i samband med presidentvalet 2009, då den konservative kandidaten Mahmoud Ahmadinejad vann trots att det mesta pekade på att ”reformatören” Hossein Moussavi fick flest röster. Hans anhängare gick då ut på gatorna, i vad som kom att kallas den gröna revolutionen. Den slogs ned med brutalt våld.
– Under protesterna 2009 var problemet att folk röstade på Hossein Moussavi, men etablissemanget föredrog Mahmoud Ahmadinejad. Så folk protesterade för att de hade valt Moussavi. De flesta tyckte inte att han var den bästa kandidaten, men han var den minst dåliga av de man fick rösta på av regimen, säger den anonyma aktivisten och fortsätter:
– Man protesterade alltså för att de hade röstat på någon annan som var lojal med den islamiska republiken. Nu förkastar demonstranterna hela republiken.
En annan skillnad är att 2009 kom demonstranterna främst från medelklassen, särskilt i storstäderna, medan arbetarklassen och folk i småstäder knappast deltog. Kurdernas argument för att inte göra det var att skillnaden mellan Ahmadinejad och Moussavi inte var tillräckligt stor för att man skulle riskera sina liv.
Den senaste protestvågen pågick till och från mellan 2017 och 2019 och hade sin upprinnelse i höjda priser på livsmedel och förnödenheter, framför allt bränsle. Till skillnad från 2009 var i stället den fattiga arbetarklassen som ledde protesterna, medan medelklassen stannade hemma.
Dagens protester är dock unika i det att de leds av kvinnor. Med slagord som ”Kvinna, liv, frihet” har protesterna kunnat spridas till alla delar av det iranska samhället, eftersom förtrycket av kvinnor drabbar alla samhällsklasser.
– Kvinnor var den första gruppen att drabbas av den islamiska republikens repression, i fråga om slöja, skilsmässa, preventivmedel, och så vidare. Irans lagar är extremt diskriminerande mot kvinnor, det finns ingen jämlikhet alls. Nu står kvinnors identitet i centrum. Protesterna leds av kvinnor, eftersom de utlöstes av ett mord på en kvinna, säger den anonyma aktivisten och beskriver stämningen på gatorna i Iran:
– Jag har varit med om det själv: man ser att något händer på gatan, det är spänt men protesterna har inte börjat än, och man väntar på att någon ska ropa det första slagordet. Och denna gång var det kvinnorna som tog av sig slöjorna och ropade ”liv, kvinnor, frihet”. De är ledarna.
Enligt Kawsar Fatahi beror protesternas styrka också på att de har kommit att omfatta flera andra krav och bli till en allmän proteströrelse som ifrågasätter hela den islamiska regimen.
– Dessa protester är farliga för regimen. De har gjort att det iranska folkets röst äntligen hörs, säger hon.
Denna konvergens mellan olika kamper är något som proteströrelser över hela världen har försökt och oftast misslyckats att uppnå. Iranier engagerar sig nu i varandras kamper, även om de personligen inte själva berörs av förtrycket, enligt den anonyme aktivisten:
– Alla de andra frågorna finns också där: arbetslöshet, etniskt, religiöst och sexuellt förtryck. Många är drabbade av flera typer av förtryck. De gör nu uppror mot detta och de kräver ett stopp av varandras förtryck: män ropar slagord för kvinnor, kurder stödjer balucher, balucher stödjer kurder och araber, och så vidare. Så det är en fullskalig revolution denna gång, säger hen och fortsätter:
– Graden av enighet mellan folkslag, kön, det är något som vi inte har sett förut. Vissa delar av Iran som tidigare var lugna har anslutit sig till revolutionen.
Till och med kravallpoliser har setts ansluta sig till demonstrationståg i vissa städer, medan arbetare och lastbilschaufförer i den viktiga oljebranschen har gått ut i strejk i solidaritet med demonstranterna.
Den ovanliga enigheten är ett existentiellt hot mot den islamiska regimen. Det märks även på diskussionerna inom maktetablissemanget, där flera högt uppsatta religiösa och politiska profiler har börjat tala om att reformera vissa lagar i en mer modern riktning för att undvika en fullskalig revolution.
Till exempel har rådgivaren till den högste ledaren Ayatolla Khamenei tillika tidigare talmannen i parlamentet, Ali Larjani, öppet ifrågasatt slöjtvånget.
– Om 50 procent av vårt lands kvinnor inte följer lagen om att bära heltäckande slöja, borde polisen inte blanda sig i det, sade han nyligen.
Men än så länge har sådana röster inte blivit dominerande inom regimen. Det enda svaret på protesterna fortsätter att vara brutalt våld. Efter att videor som visade hur skolflickor tog av sig slöjorna och stampade på bilder av Khamenei började spridas på sociala medier har iransk polis riktat in sig på just skolväsendet de senaste veckorna. Lärare tvingas anmäla och identifiera upproriska elever för polisen under hot om att själva gripas. Flera universitet har bannlyst studenter från att delta i undervisningen efter att de identifierats i demonstrationståg.
En direkt konsekvens av repressionen är dock att allt fler ansluter sig till protesterna.
– Förra veckan misshandlades en 16-årig skolflicka till döds i Erdebil i nordvästra Iran för att hon inte ville gå med i en regeringsvänlig demonstration. Andra ligger i koma efter att ha misshandlats och många sitter fängslade. Det fick folk att ansluta sig till protesterna och konfrontera polisen, säger den anonyma aktivisten och räknar upp städer och provinser där folk har börjat ansluta sig till protesterna: Yazd i centrala Iran, Kuzhestan i södra delen av landet, och så vidare.
Enligt hen går proteströrelsens strategi ut på att trötta ut säkerhetsstyrkorna med ihållande protester, samtidigt som återkommande strejker ska försvaga regimens inkomstkällor. Det är inte omöjligt att regimen till slut väljer att göra eftergifter i symboliska frågor, såsom i slöjtvånget, för att försvaga protesterna. Men enligt aktivisten har det gått för långt för att folket ska acceptera något annat än att regimen störtas.
– En revolution är riskfylld till sin natur och inget är garanterat. Men vi vet att vi inte vill ha reformer. Inget kommer att vara som förut, vi kommer inte att återgå till status quo. För regeringen är splittrad nu. Vissa i maktens centrum förhandlar för reformer för att rädda regeringen. Andra säger att om vi ger en eftergift kommer folk kräva mer. Men de kan hoppas vad de vill, folk kommer inte att ge upp, säger hen och fortsätter:
– Folk har hopp men är rädda. De har beslutat sig för att konfrontera sina rädslor, de har blivit mer organiserade och de kommer att störta regeringen. Vårt hopp är starkare än deras våld. De måste avgå.