Vem är rädd för de Beauvoir? Frågan ställdes i ett avsnitt (”Qui a peur de Beauvoir?” 9/1, 2018) av franska radioprogrammet La Grande table (France culture). Med anledning av utdelningen av Simone de Beauvoir-priset (instiftat 2008 av feministen Julia Kristeva) fokuserade programmet på feminismen. Vilka driver den i dag? Är de Beauvoir ännu aktuell? Programmets frågor kan föras över till svensk kontext, och en pågående debatt om kön och könsidentitet.
Det finns litterära kvinnliga figurer vars styrka skrämmer. Amazonen är en. För att kasta spjut bättre hugger hon av sitt ena bröst. Hon ersätter bröstet med vapnet, stärks på så sätt bredvid den oförvandlade kvinnokroppen. Amazonen är ett exempel på hur sinne föregår kropp, och hur en ”stark” kvinna läses som något annat (mer) än kvinna. Filmen Wonder Woman aktualiserade amazonen förra året. Vad bidrar hon med i dag? Kanske att ”kvinnor kan”. Att individen är fri att förverkliga sig själv. Amazonen kan sägas idealisera patriarkal styrka. Omvandlingen av hennes kropp bekräftar rådande ordning: kvinnokroppen är svag.

Men kanske är biologin i grunden flytande, så som har upprepats i den pågående debatten om kön? Varför skulle vår uppfattning om den såsom fast inte vara en ideologisk produkt? Queerteoretikern Judith Butler ställer här en knepig fråga, och menar vidare att kroppen varken bör framhävas eller bortses ifrån i den feministiska analysen. Vikten ligger vid att läsa den ur ett maktperspektiv. Kroppen är både biologisk och diskursiv. Amazonen är så att säga en biologisk kvinna som gjort avkall på bröstet och därav inte längre ses som bara kvinna.

I Ett transfeministiskt manifest (2016) skriver Maria Ramnehill om att leva som transperson i Sverige. Ramnehill går längre än Butler i synen på kön. Könstillhörigheten är hos henne något som en person blir läst som. Varje gång kroppen passerar som ett kön så formas individen av andras läsning. Därför, menar Ramnehill, bör transkvinnor respektive transmän inkluderas i gruppen kvinna respektive man. Mer än kroppar förstådda utifrån sina reproduktiva funktioner är kön sålunda främst diskursivt.

Som argument för en liknande syn dammar Dagens Nyheters ledarskribent Lisa Magnusson av de Beauvoirs berömda fras ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Hon skriver (i DN, 19/2, 2018):
”Feminismens roll har aldrig varit att fokusera på medfödda skillnader. Kvinna är inte något man föds till, det är något man blir. Somliga blir kvinnor senare än andra i omvärldens ögon, vissa aldrig. Gruppen kvinnor är brokig och svårdefinierbar.”

Magnusson menar att feminismen inte handlar om biologi utan om ideologi, om jämställdheten som mål. När individen konstruerar sin könstillhörighet, förverkligar individen sig själv. Det kan läsas som en naiv tolkning av Butlers diskursiva syn på biologi – att den är möjlig att förhandla på individens egna villkor. Den liberala läran gifter sig väl med dagens syn på kön. Problemet är dock att individen, eller amazonen, får sin styrka på givna premisser. Amazonen utmanar aldrig given ordning, hon representerar snarare individens klättring inom en rådande ojämlikhet. Jämställdhetens ideologi tycks så definieras på kvinnans bekostnad. Den oförvandlade kvinnan förblir svag.

Hur konstruktiv är den feministiska retorik som tillskriver kvinnan objektsposition?

Man föds inte till kvinna, man blir det. Men vad är det man blir när man blir kvinna i dag? I podcasten Penntricket (avsnittet ”Halva inne” från 9/2, 2018) redogör feministerna Cissi Wallin och Natashja ”Lady Dahmer” Blomberg för kvinnans vardag som utsatt för påflugna män. Män raggar på kvinnor vilka misstycker och således hämmas i sina liv. Blomberg hoppas att män efter #MeToo inte längre ska våga ragga. Otaliga gånger har män oombett uttryckt attraktion till en ogillande Wallin. Hos Ramnehill läser jag kvinnligheten som en positionering inom en maktobalans. Så fort hon passerar som kvinna avlöser trakasserierna varandra. Kvinnan är offer för närmanden låter även Penntricket veta. Men alla feminister erkänner könsmaktsordningen och kvinnoförtryck. Torde inte feministisk kamp bestå i att utmana snarare än reproducera orättvisan? Vart jag än vänder mig tycks kvinnan förvisad till passivitet. Vad gör oss till kvinnor? Inte kan det vara offerpositionen i relation till män?

”Det är en evig svårighet att utmana gränserna”, sa La Grande tables ena gäst, historikern Michelle Perrot. ”Feminismen är självfallet frihet. Feminismen bör inte låta sig hämmas”. Självklarheter, kan tyckas. Som läsare av pågående debatt förstår jag dock behovet att säga det. Vad utgör kvinnlig identitet? Om det är så att könstillhörigheten är en fråga om identifikation bortom kroppen så tror jag att vi måste diskutera hur vi feminister ser på oss själva.

Sajten Min upprättelse (skapad av bland andra Wallin) är ett resultat av #MeToo:s genomslagskraft. Som stöd till offret för sexuella övergrepp förklarar en psykolog att hennes tendens att skuldbelägga sig själv beror på att vi ”lever i ett samhälle där det i vår kultur finns strukturer, fördomar, värderingar om kön och identitet.” Att vi från födsel lär oss vad som förväntas av oss som kvinnor, och att ”är vi uppväxta med signaler som exempelvis säger att kvinnors sexualitet är farlig och ska hållas i schack för männens åtrå så kan känslor av skuld och tankar triggas kring eget beteende.” Strukturer i all ära, men hjälper dessa svar verklighetens utsatta i behov av stöd? Hänvisning till strukturer riskerar determinera: du är kvinna vilket förklarar dina känslor. Jag säger: låt henne artikulera dem själv! Subjektet skapas i samspel mellan individ och struktur. Därför undrar jag: hur konstruktiv är den feministiska retorik som tillskriver kvinnan objektsposition? Ibland verkar det som att viljan att måla helhetsbilden av det sexistiska samhället motarbetar erkännandet av brottets komplexa påverkan på det individuella offret. Den berättelsen försvinner i det stora narrativet om manliga förbrytare och kvinnliga offer. Samtidigt är den central för att kvinnor själva ska kunna träda fram. ”Den kvinnliga frigörelsen måste vara kvinnors egen frigörelse”, sa La Grande tables andra gäst, författaren och akademiledamoten Danièle Sallenave. En självklarhet kanske. Den tål emellertid att upprepas. I stället för att internalisera en syn på sig själv som passiv finner kvinnan kraft i sina egna ord. När hon äger sin erfarenhet slår sig kvinnan fri. Vad är revolution om inte det?

Kvinnor definierade i relation till ”det enda”, manliga könet likställs med ett slags ickekön, en icke-man, menar feministiska teoretikern och författaren Luce Irigaray. För henne skymtas kvinnans frigörelse i uppskattningen av det egna könet, men utan att hon faller i objektspositionens fälla. Genom subjektiv uppskattning tar kvinnan det aktörskap och den röst som aldrig givits henne. Utgående från sig själv yttrar kvinnan sin erfarenhet.
Många är överens om att det är just den delade erfarenheten som utgör feminismens kraft. Men debatten har snurrat ihop sig. Magnusson talar om en brokig grupp med gemensamma erfarenheter, men för Irigaray är detta en kategori definierad som det manliga könets negation – från denna icke-position går det inte att slå sig fri. För med det perspektivet definieras jämställdheten på kvinnors bekostnad.

Idén om könet såsom flytande verkar ständigt återvända till konformismen. Kvinnan fortsätter att läsas som oskyldig, utsatt, passiv. Irigaray skulle kanske i stället ha föreslagit att kvinnan finner ett sätt att frigöra sig från den negativa positionen. Skriva om narrativet! Feminismens radikala potential ligger i att vägra anpassning inom rådande maktförhållanden, att vägra hugga bröstet av kroppen – för vad är det om inte att tillskriva den svaghet? Genom den vägran erbjuds ett oskrivet blad; möjligheten att skriva något helt nytt. Kvinnokroppen bär på egen kraft. Att utmana gränserna, att inte låta sig hämmas: feminism är frihet. De är kanske självklara påståenden, men de är inte ofarliga. Den kvinnliga frigörelsen måste vara kvinnors egen frigörelse. Det tål att upprepas. Jag är mer än det som ni läser mig som.

 

_____________________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Förra veckan seglade en ny flottilj mot Gaza med förnödenheter och nödhjälp. Men redan  utanför den grekiska ön Kreta – 100 mil från Gaza och på internationellt vatten – omringades båtarna av israelisk militär.

En av de som greps på havet var Annika Forsberg, 62:

– Det var väldigt mörkt och det var drönare runt omkring oss, säger hon till Flamman.

– Sedan kom den här snabbgående gummibåten med bara någon liten röd lampa, i väldigt hög fart. Jag såg gummibåten och meddelade kaptenen som försökte komma undan. Vilket ju inte fungerar. Då sköt de mot båten för att vi skulle stanna.

Hon menar att militärerna sköt skarpt, medan andra aktivister har tidigare berättat om beskjutning med kulor i gummi eller plast.

Alla kan göra någonting, litet som stort. Allting har betydelse.

Annika Forsberg, som arbetar som läkare i Sverige, säger att hon följde med båten i hopp om att kunna bidra med sina medicinska kunskaper.

– Jag kände att det här var vad jag kunde göra. Alla kan göra någonting, litet som stort. Allting har betydelse. 

Under de senaste två decennierna har det gjorts flera försök att nå Gaza via havet. Men ingen båt har nått fram sedan det första försöket 2008, trots upprepade försök. 

Israeliska utrikesdepartementet kallar den senaste flottiljen för ett ”pr-stunt” av “professionella provokatörer”, i ett inlägg på X. Annika Forsberg håller inte med, och menar att man hoppades på att nå fram med nödhjälpen:

– Vi tänkte att det fanns en möjlighet att bryta blockaden. Men vi väntade oss inte att det skulle ske så oerhört långt ifrån israeliskt territorium, på internationellt vatten. 

När skeppet bordades av israelisk militär behövde alla gå ned på knä, med händerna över huvudet, berättar hon:

– Vi visiterades och alla fick handfängsel. 

Aktivisterna placerades sedan på ett krigsskepp och som satte kurs mot Kreta, för att överlämnas till grekisk polis:

– Hela tiden skrek de att ha huvudet nedåt och inte titta upp, att vara tyst och flytta på sig eller vara stilla. De hotade också att skada oss om vi inte gjorde som de sa. 

– Jag fick vänta med händerna över huvudet och det var kalla och blöta golv.

Fick ni någon klarhet i varför ni blev arresterade?

– Nej. De gick ombord på internationellt vatten med vapen, och skjuter. Och vi som åker är civila ickevåldsaktivister. Och vad har vi på våra båtar? Skolväskor med skolmaterial, läkemedel och andra förnödenheter.

Pål Wrange, professor i folkrätt, kallar det ”högst tveksamt” om bordningen på internationellt vatten är förenlig med folkrätten:

Man får upprätthålla en sjöblockad för att hindra vapen och sådant, men inte för att hindra humanitära leveranser.

– I princip har en stat som befinner sig i krig rätt att införa en blockad, men det nu finns det massor av frågetecken, säger han till Flamman.

– För det första finns det en vapenvila. Då är frågan om det bara innebär att sluta skjuta varandra på marken eller om det också innefattar en sjöblockad, som ändå måste upprätthållas med militära medel.

En annan fråga är om Israel släpper igenom nödhjälp eller inte, säger Pål Wrange:

– Man får upprätthålla en sjöblockad för att hindra vapen och sådant, men inte för att hindra humanitära leveranser. Det tredje är om man får ingripa så långt bort som de gjorde, det är också i högsta grad osäkert. I fredstid får man inte göra det alls.

– Problemet är att det inte finns någon internationell överenskommelse om det här som är färskare än 1909. Det som har utvecklats är sedvanerätt och olika tolkningar av folkrätten.

Aktivisterna bakom flottiljen beskriver det som att de blev kidnappade. Håller du med?

– Det är inte orimligt att kalla det en kidnappning, men jag tycker inte att det är helt klart.

Även tidigare har det hänt att båtarna angripits på internationellt vatten, till exempel attackerades konvojen förra året av flera drönare utanför den grekiska ön Gavdos. Annika Forsberg var också med på fjolårets flottilj, och noterar att gripandet sker på samma vatten:

– För mig indikerar det att de har ett samarbete med Grekland. De lämnade alla våra pass till den grekiska polisen som fick ta över oss.

– När vi gick i land på Kreta så hade vi inga pass, och vi fick varken vatten eller mat. Och vi fick inte lämna området. Det stod poliser med vapen även i Grekland. 

Hon säger att hon inte tilläts någon kontakt med sin familj under tiden i arresten, och att de oroade sig för hennes säkerhet.

Omkring 200 aktivister greps och fördes till Kreta. Två aktivister, brasilianska Thiago Ávila och svenska Saif Abu Keshek, som också har medborgarskap i Spanien, har nu förts till Israel, där de häktats misstänkta för ”samröre med en terrorklassad organisation”. Enligt deras advokat, Hadeel Abu Salih från människorättsgruppen Adalah, har båda utsatts för våld och tortyr i fängelset. Oren Marmorstein, talesperson för Israels utrikesdepartement, hävdar att påståendena är ”falska och grundlösa” till nyhetsbyrån AFP.

Under gårdagen förlängdes frihetsberövandet av de två aktivisterna till den 10 maj. Anna Fransson, talesperson för Global Sumud Flotilla, kallar det ”mycket oroande”:

”Båda hungerstrejkar i protest mot kidnappningen och den fruktansvärda, brutala behandling de fått. Israels agerande går mot internationell lag, och det som Saif, svensk medborgare, utsätts för, är en bråkdel av den systematiserade behandlingen av palestinska frihetsberövade – som inte har världens ögon på sig”, skriver hon i ett mejl till Flamman.

I september förra året, när Greta Thunberg deltog i den Gazaflottilj som också stoppades av israelisk militär, skrev israeliska utrikesdepartementet att flottiljen var ”organiserad av Hamas, för att tjäna Hamas”. Annika Forsberg slår ifrån sig påståendet:

– Global Sumud Flotilla har ingenting med Hamas att göra. Vi är en icke-våldsorganisation. Det är civila som åker på de här båtarna. 

På regeringens hemsida skriver Maria Malmer Stenergard att svenskar som deltar i flottiljen tar ”en medveten risk”, och att Utrikesdepartementet ”inte har några möjligheter att bistå svenskar konsulärt till havs”. UD avråder sedan över tio år tillbaka från alla resor till Gaza, något som även gäller ”alla resor över havet”.

I ett mejl till Flamman skriver Utrikesdepartementet att de inte har någon möjlighet att bistå konsulärt ”eller på annat sätt” till havs:

”Om svenska medborgare förs i land av israeliska myndigheter finns beredskap att ge konsulärt stöd.”

Annika Forsberg menar dock att regeringen ändå har ett ansvar:

Den lojhet som vår regering agerar med, där de ger Israel fritt utrymme, är pinsam.

– Det är klart att de har en möjlighet att bistå konsulärt till havs. Och det är väl klart att regeringen ska försvara det internationella vattnet och mänskliga rättigheter. Det är vad de ska göra.

Hon tycker att ”världens förnekande är förfärligt”:

– Den lojhet som vår regering agerar med, där de ger Israel fritt utrymme, är pinsam. Jag tycker att de borde skämmas.

Flamman söker Israels ambassad i Sverige.

Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo. 

Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.

De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.

Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.

Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.

Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.

Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.

När arkitekturen reduceras till fasader

Ana Gilmet: Gör inte Nobelcenter till en gräddtårta

Ledare Ana Gilmet

Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!

Jag träffar en kvinna från Mölndal på en lunchtillställning. Hon är, berättar hon, född och uppvuxen i Mölndal. Hennes man är också från Mölndal. De bor i Mölndal, och har gjort det i hela sina liv. Under en period hade hon en anställning i Linköping – men då pendlade hon från Mölndal.

Jag har varit en del i Mölndal, och hennes livsval framstår som helt obegripliga för mig. Mölndal är en charmlös småstad, så nära Göteborg att det i praktiken rör sig om en förort. Kvinnan, som är över 50, väcker någon sorts förvirrad medkänsla i mig. Jag tycker inte att hon verkar ha levt ett riktigt liv. Samtidigt är det som om jag avundas henne, för att hon uppenbarligen klarat något som jag själv aldrig riktigt har gjort: att känna sig hemma.

Jag cyklar, och inser att jag har svängt utan att tänka på vad jag gjort. På ren automatik har jag valt den snabbaste vägen hem.

Det borde inte vara något konstigt, men känslan i kroppen skickar mig ändå tillbaka till barndomen. När jag gick hem från skolan. Körde moppe hem från stallet. Borta i tankar, mitt i den täta trafiken över Alnöbron, 42 meter över ett isbrutet hav jag slutat lägga märke till, och någon gång plötsligt noterade på nytt.

(mer …)

Längs den slingrande Coloradofloden, omgiven av slätter och buskmarker, breder Teslas Gigafactory ut sig över mer än 1 000 hektar utanför Austin i Texas.

Från luften ser den ut som en landningsbana för utomjordingar. På det platta taket står TESLA i enorma vita versaler, så stora att de syns från fönstret i ett förbiflygande plan. Fabriken, invigd 2022, ligger lågt och utdraget. Det här är inget campus som Googles eller Apples huvudkontor i Kalifornien. Gigafactory är en kolossal fästning i samma skala som en boskapsranch.

För Elon Musk är Gigafactory mycket mer än en bilfabrik. Den enorma hallen, med sina blankt röda robotar och runt 20 000 anställda, skickar ett Texasstort budskap till entreprenörer överallt: framtiden ska inte byggas i Kalifornien eller New York. Den ska byggas i Bibelbältet, av män – alltid män – som vill tygla tekniken, pressa vinst ur marken och starta nya industrier ur tomma intet. Fabrikerna ska resa sig som oljetornen för 100 år sedan och vittna om regionens ”obegränsade, gudagivna naturtillgångar”. De ska göra några få män rika och visa att landet fortfarande producerar hjältar av samma typ som Jim Bowie och Davy Crockett, hjältarna vid slaget om Alamo.

Ni ser vart det här är på väg. I pressmeddelanden och featureartiklar omvandlar Teslas Gigafactory sekler av myter till någonting nytt: en texansk ideologi.

För 30 år sedan, när statsvetaren Richard Barbrook och konstnären Andy Cameron publicerade sin klassiska essä ”The Californian ideology” i den brittiska tidskriften Mute, ett forum för tidig internetkritik, såg det annorlunda ut. Då var Silicon Valleys datorindustri omgiven av resterna av San Franciscos motkultur från 1960-talet. Kollisionen mellan friandar och hårdvarunördar gav upphov till en ny ortodoxi, skrev de, som ”promiskuöst kombinerar hippiernas gränslösa anda med yuppiernas entreprenörsiver”.

I dag har hippierna försvunnit ur datorindustrin, yuppierna har gått i pension och högteknologiska entreprenörer som Elon Musk lämnar Kalifornien för Texas. Själva tekniken har också förändrats. På 90-talet fokuserade alla, från modemtillverkare till kodare, på att bygga det globala nätverket. ”Förbindelse” var tidens ledord.

I dag finns nätet på plats, våra datorer ligger i fickan och det smarta kapitalet samlar in vår data för att sälja till högstbjudande. Den globala infrastruktur av linor och kablar som byggdes ut på 90-talet har förvandlat den sociala världen till en råvara för kapitalismens äldsta konstform: utvinning.

Om den kaliforniska ideologin växte fram ur kollisionen mellan datorindustrin och motkulturen, så speglar den texanska ideologin en sekellång fusion mellan oljeindustrin och en apokalyptiskt färgad kristendom.

För den sortens verksamhet är Texas ett perfekt hem. Delstaten byggdes tidigt av vinster från boskapsrancher och bomull plockad av slavar, och sköts upp på den nationella scenen av det tidiga 1900-talets oljeboom. ”Texas” har länge varit synonymt med att omvandla naturresurser och mänskligt arbete till pengar. Dess politiska företrädare har också varit lika skickliga på att förvandla cowboyen och oljemannen till symboler för amerikansk maskulinitet och fira en muskulös, stridslysten kristendom.

Sedan de första åren som del av Mexiko, när den mexikanska staten krävde att nybyggare skulle konvertera till katolicismen, har utvinningen varit intrasslad i religion och raspolitik. På 1920- och 30-talen fylldes etern av fundamentalistisk kristen radio. 1953 drog predikanten Billy Graham 75 000 texaner till en väckelse i Cotton Bowl. Sedan 1950-talet har sydstatsbaptister dominerat delstatens religiösa scen, och deras konservatism har hårdnat för varje årtionde. I dag har de slagit sig ihop med andra högerkrafter för att organisera och finansiera delstatens politiska liv.

Eftersom konservativ kristendom är så hårt invävd i delstatens politiska kultur ställs Musk och hans exilkollegor från Kalifornien inför en ny ideologisk sammanslagning. Nyliberala ekonomiska doktriner möter en kristet-nationalistisk kultur, rotad i delstatens långa historia av resursutvinning och höga tolerans för rasism och misogyni.

Just den blandningen har precis flyttat in i Vita huset. Vilket borde få oss att undra: Vad hände med den kaliforniska drömmen om att skapa fred genom storskalig sammankoppling? Vilka drömmar är på väg att ersätta den?

Och vad har Texas med det skiftet att göra?

När Barbrook och Cameron beskrev den kaliforniska ideologin i mitten av 90-talet fanns inga sociala medier. Inga plattformar i dagens bemärkelse, inga appar, inget Google eller Duck Duck Go. IBM hade precis släppt den första smarta telefonen, ”Simon”, men den kostade motsvarande 10 000 kronor, hade en batteritid på en timme och ingen ville ha den.

Silicon Valley var på väg att bli den programvaruhubb det är i dag, men i början av 90-talet dominerades dalen av företag som byggde själva infrasturkturen: Intels halvledare, Cisco Systems nätverkshårdvara, Sun Microsystems arbetsstationer och persondatorer från Apple och Hewlett-Packard.

Över hela landet byggde företag digitala nätverk. 1993 hade internets federalt sponsrade ryggrad, NSFNET, kopplat ihop mer än två miljoner datorer, HTML-koden var allmänt tillgänglig och World Wide Web började träda fram.

Samtidigt som programmerare och chipmakare i Silicon Valley snickrade vidare på det globala nätverket, började ett brokigt gäng journalister, hackare och reklamare beskriva utvecklingen som en motkulturell revolution. I tidskrifter som Wired hävdades att de nya teknologierna öppnade det som Grateful Dead-textförfattaren John Perry Barlow berömt kallade en ”elektronisk frontlinje”: en värld utan kroppar och långt bortom politiken, där individer skulle mötas i en harmoni som var omöjlig att uppnå i vardagen. Internet, menade de, skulle äntligen göra det LSD var tänkt att göra på 60-talet: visa att alla levande och ickelevande ting hör samman, och bygga en utopi kring hippiernas princip om att ”vi är alla ett”.

För reklamarna var kopplingen mellan teknik och motkultur oemotståndlig. Datorer hade tidigare aldrig varit lika coola som sex, droger och rock’n’roll. Men, påpekade Barbrook och Cameron, kombinationen av bohemisk och teknokratisk idealism landade i en förvånansvärt konservativ politik. ”I den digitala utopin kommer alla att vara både hippa och rika”, skrev de. För att nå dit måste man omfamna både den fria marknaden och internet som ideal för hur samhället ska organiseras. Varje person skulle bli en nod i ett nätverk, producera idéer och cirkulera dem i en värld som inte bara var social, utan även kommersiell. Vid det laget kunde de uppfylla en av drömmarna hos Newt Gingrichs nya höger: tack vare internet skulle statliga och juridiska system, med sina krångliga regleringar och tunga institutioner, ”vissna bort och ersättas av ohämmad interaktion mellan självständiga individer och deras programvara”.

Precis som tidigare generationers teknikentreprenörer menar de att staten ska duka bordet, och sedan kliva åt sidan.

Den visionen var särskilt lockande för Silicon Valleys teknologer, som gärna såg sig själva som rebeller snarare än drönare i en jättelik högteknologisk bikupa. Den kaliforniska ideologin gynnade också deras företag. Om utopin byggde datorer skulle alla behöva köpa en. Om Kalifornien var framtiden måste tråkiga gamla Washington DC flytta reglerna ur vägen. Ideologin kopplade inte samman internets expansion med en motkulturell dröm, den använde drömmen för att göra hela världen till en marknad för Silicon Valleys prylar.

Samtidigt gjorde den både internet och Kalifornien till paradis för den vita, manliga entreprenören. Anhängarna blundade för verkligheten för de flestas Kalifornien, i synnerhet ”rasism, fattigdom och miljöförstörelse”, skrev Barbrook och Cameron. De föreställde sig cyberrymden som ett tomt land redo att koloniseras, precis som ”tillbaka till landet”-rörelsen på 1960-talet såg på den amerikanska vildmarken. Här fanns ett projekt som kunde förena både hippier och teknologer. De skulle nöja sig med att bygga systemen, och låta andra njuta av förbindelsen. Alla frågor om fördomar och ojämlikhet kunde ignoreras längs vägen, för i slutändan skulle de alla ändå utplånas av internet.

I dag framstår hoppet om att sammankopplade datorer skulle skapa en utopi som rörande naivt. Trots Mark Zuckerbergs prat om att förena världen underblåser Facebook konflikter. Sättet de tjänar pengar på markerar också ett viktigt brott med 90-talet. Då visste ingen hur man skulle tjäna pengar på de nya digitala nätverken, man visste bara att det fanns pengar där inne någonstans. Kring 2010 hade sociala medier och plattformsbyggare som Facebook lärt sig att koncentrera vår samvaro till digitala interaktioner och förvandla den till en utvinningsbar resurs. Precis som Tiktok och Google utnyttjar de vår uppmärksamhet för att avslöja mönster i våra begär och köpvanor. Ur de motkulturella fredsdrömmarna skapade ett system för övervakning och vinst.

Det går rimmar illa med den kaliforniska ideologin. Eller med Kalifornien för den delen. Nu flyttar vd:ar som Musk sina huvudkontor från Kalifornien till Texas för att undfly ojämlikheten som deras industrier skapat. Koncentrationen av högavlönade teknikarbetare längs San Francisco-bukten har drivit upp bostadskostnaderna så mycket att vanligt folk tvingas bo i husvagnar eller direkt på gatan. I centrala San Francisco, i kvarter som Tenderloin, ligger hemlösa tätt längs trottoarerna.

Teknikcheferna tycker inte om den värld de själva har byggt. Hösten 2020 bestämde sig riskkapitalisten Joe Lonsdale för att flytta sin familj och sitt bolag till Austin. I en debattartikel i Wall Street Journal förklarade han sitt beslut:

”Illa genomtänkta rättsreformer och radikala distriktsåklagare tar ut sin rätt på stadslivet. Tre av mina kollegors fruar har trakasserats och jagats av utslagna på San Franciscos gator, som är nedskräpade med sprutor och mänsklig avföring. Min fru är rädd för att promenera i staden med våra små döttrar. Polisen svarar ofta inte ens på trakasserier och egendomsbrott, som har skjutit i höjden. San Franciscos egendomsbrottslighet är nu landets högsta.”

Det var inte sant. Memphis i Tennessee hade högre egendomsbrott per capita det året enligt FBI, och andra studier har placerat Fairbanks i Alaska och Alexandria i Louisiana före San Francisco. Men Lonsdales berättelse är ändå talande. Han kopplar upplevda hot mot fruar och döttrar till framgångsrika finansmän direkt till statens misslyckande att upprätthålla lag och ordning. I samma text kritiserar han även stadshusets misslyckande med att stötta företag som hans under covidpandemins första tid. I hans värld är det staten som utgör ett hot mot familjen och företaget han byggt: just de saker som han i egenskap av ”man som bygger saker” uppfattar det som sin uppgift att skydda.

De kristna inslagen i den texanska ideologin leder till byggandet av inhägnade gårdskomplex, inte soppkök.

Den egna branschens roll i regionen tar han däremot inget ansvar för. Tvärtom skriver han att det är ”dålig politik [som] gjort delstaten obeboelig”.

Om den kaliforniska ideologin växte fram ur kollisionen mellan datorindustrin och motkulturen, så speglar den texanska ideologin en sekellång fusion mellan oljeindustrin och en apokalyptiskt färgad kristendom.

Lonsdales text är del av en mångårig kampanj från högerkrafter att utmåla Kalifornien som en ”kollapsad stat”, inte minst från Texaspolitiker. När delstatsguvernören Greg Abbott 2015 kallade Kalifornien en bastion för en ”misslyckad storstatsregering” gick han bara i företrädaren Rick Perrys fotspår. Denne hade finansierat radioreklam i Kalifornien som uppmanade företag att flytta till Texas, och påmint om att delstaten saknar inkomstskatt.

Just den ekonomiska politiken har stått i ständigt centrum för högerns angrepp på Kalifornien. En studie från 2022, publicerad av den konservativa Hoover Institution, rapporterade att 352 företag flyttat sina huvudkontor från Kalifornien mellan 2018 och 2021. Varför? Enligt författarna och deras vd-källor var svaren tydliga: ”höga skattesatser, straffande regleringar, höga lönekostnader, höga kostnader för el och energi och höga levnadsomkostnader, i synnerhet bostad.”

Men bland de Silicon Valley-ledare som faktiskt flyttar finns också en annan berättelse. Den knyter samman delstatens påstådda misslyckande med att skapa en vänlig ”regleringsmiljö” för entreprenörer till dess misslyckande att tygla ”vanligt folks” begär. Historier om riskkapitalister som snubblar över missbrukare på gatan är vanliga, liksom historier om skolor i förfall och lärare och brandmän som inte har råd med en bostad. Men skulden läggs på staten, aldrig på industrin.

I stället för att använda skatteintäkter för att bygga upp gemensamma resurser, säger bolagsledarna, har Kaliforniens ledare satsat allt på ”woke”. San Francisco har kapats av ”yttervänstern”, säger Joe Lonsdale. Och Elon Musk har malt på om det onda ”woke-hjärnviruset”, som han skyller för allt från sin dotters könskorrigering till Kaliforniens svårigheter att bekämpa skogsbränder.

Här möts de verkliga utmaningarna med att leva och arbeta i norra Kalifornien med riskkapitalisternas materiella intressen och det Republikanska partiets kulturkrigstaktik. I en essä från 2020 med titeln ”Libertarianism is dysfunctional, but liberty is great” gav Lonsdale läsarna en glimt av den framväxande syntesen. Libertarianismen som präglat Silicon Valley hade blivit ”en rent performativ form av politik”, förklarade han. Sedan Nya given hade statens roll i vardagslivet (och underförstått även i regleringen av industrin) växt. Libertarianismen var inte längre stark nog för att stå i vägen.

I stället borde amerikaner välja ”frihet” (liberty). Med frihet menade Lonsdale en stat som modelleras efter det vinstdrivande företaget. ”Om vi vill fixa de mest trasiga delarna av vårt samhälle, som rättsväsendet, utbildningen och sjukvården, måste vi omfamna politiska lösningar som speglar konkurrensen mellan idéer som definierar ett fritt samhälle”, argumenterade han. Det innebar att göra politik som vd:ar gör affärsplaner: sätta mål, definiera mätetal och hålla människor ansvariga för att uppnå dem.

Kombinationen av antistatlighet, kristen nationalism och politiskt maktspel bakom kulisserna hos 30-talets pionjärer är fortfarande standard i delstatens politiska liv.

Det låter kanske rimligt på ytan. Men i Lonsdales essä leder det snabbt till en värld där rikedom blir måttet på det gemensamma bästa. Föreställ er, skriver han, om universitet inte utvärderades efter examensgrad utan ”på basis av sina studenters framtida inkomster”. I slutänden låter Lonsdales vision om frihet misstänkt lik Reagan-erans nyliberalism. ”Frihet tvingar oss att ta personligt ansvar för våra beslut i vetskapen om att var och en av oss är författaren till vårt eget liv”, förklarar han. Om vissa lämnas bakom är det priset som får betalas.

I hans ögon frigör friheten våra påstått mest begåvade medborgare att tävla på marknader för varor och idéer. ”Om entreprenörer är fria att misslyckas eller lyckas på idéernas marknad, och har rätt till frukterna av sitt arbete”, skriver han, ”kommer talangfulla individer att uppfinna vackra nya sätt att berika andras liv.”

Och förstås: berika sina egna.

I MaddAddam, Margaret Atwood sci-fi-skildring av en värld sönderslagen av bioingenjörer, teknikföretag och ekologisk kollaps, dyker en ny sekt upp: Petrobaptisterna, som håller till i ”en megakyrka med glasfasader och fejkad ekpanel och låtsasgranit, ute på de böljande slätterna”, kallad Church of PetrOleum. Där predikar en pastor som kallas the Rev:

”Mina vänner, som vi alla vet, är oleum det latinska ordet för olja. Och olja är helig genom hela Bibeln! Vad annat används för smörjelsen av präster, profeter och kungar? Oljan! Den är tecknet på särskild utkorelse, den helgade krismassmörjelsen! [….] Den heliga oljan får inte gömmas under skäppan – med andra ord lämnas under stenarna – för att göra det vore att trotsa Ordet! Lyft era röster i sång, och låt oljan strömma fram i allt starkare och välsignade flöden!”

Rev skulle ha känt sig hemma i Texas. Om den kaliforniska ideologin växte fram ur kollisionen mellan datorindustrin och motkulturen, växer den texanska ideologin fram ur en 200-årig syntes av oljeindustri och millenaristisk kristendom.

Texas är en västernstat, men också den största delstaten i det södra Bibelbältet. Den sträcker sig nästan 1 600 kilometer från norr till söder och lika långt från öst till väst. Av de femtio delstaterna har bara Alaska en större landyta. I början av 1800-talet, när landet ännu tillhörde Mexiko, kom vita nybyggare söderifrån USA och anlade enorma lantbruk i de östra bomullsfälten, odlade av slavar. Vid sekelskiftet 1900, när nordstaterna industrialiserades och potentater på Manhattan dansade sig genom Guldåldern, var östra Texas fortfarande bomullsland, nu brukat av vita arrendatorer och slavättlingar.

Västra Texas var de öppna slätternas land, där cowboyer drev enorma hjordar över ändlösa gräsmarker. Deras oberoende blev stoff för legender, men även när de red vidare förblev delstaten insnärjd i fattigdom.

För en handfull oljeentreprenörer förändrades det under den stora depressionens höjdpunkt. De första oljekällorna hade borrats vid förra sekelskiftet, men det var inte förrän i början av 1930-talet, när en grupp vildborrare (wildcatters) började säkra arrenden till mark i Östtexas som de stora bolagen struntat i, som det tog fart. När de gång på gång upptäckte oljeådror utlöste män som Haroldson Lafayette Hunt och Clint Murchison en rusning mot Texas oljefält som aldrig upphört.

De etablerade sig också som mäktiga finansiärer av högerpolitiker och, i Hunts fall, fundamentalistiska kristna predikanter. Under de följande tre decennierna gjorde oljemän som gjort sig förmögenheter på 30-talet stora donationer till högertankesmedjor, Joe McCarthys häxjakter, konservativa John Birch Society och en rad öppet rasistiska och antisemitiska grupper. 1962 rapporterade The Nation att ”praktiskt taget varje radikal högerrörelse under efterkrigstiden har stöttats av oljemiljonärer från Texas.”

Som journalisten Bryan Burrough visar i The big rich, en omfattande krönika över delstatens ledande oljefamiljer, hade 30-talets vildborrare tre hatobjekt: skatteindrivaren, fackorganisatören och president Franklin D. Roosevelt. De fruktade att den stora staten – och kanske även kommunister – skulle stjäla deras förmögenheter. Samtidigt vilade deras rikedom helt på deras förmåga att kontrollera staten. För att borra efter olja behövde man markrättigheter, och för att få dem behöver man vänner i politiken.

Samma paradox driver dagens byggande av datacenter och elbilsfabriker. Elon Musk behöver staten för bygglov, elförsörjning och gynnsamma skatteregler, men han kräver också att staten ska lägga sig i så lite som möjligt.

Rädslan för främlingar och för den federala staten har hemsökt texaner sedan de tidigaste dagarna. När området fortfarande tillhörde Mexiko krävde den mexikanska staten att protestantiska nybyggare från norr skulle konvertera till katolicismen. Först efter självständigheten fick texanerna religionsfrihet. Efter rekonstruktionstiden försökte regeringen i Washington driva igenom rasjämlikhet. Nu verkade Franklin Roosevelt vara ute efter deras oberoende också.

Burrough återger ett besök i delstaten 1944 av författaren John Gunther, som mötte en utbredd rädsla för att Roosevelt skulle omkullkasta delstatens ekonomiska och rasliga ordning. En av hans intervjupersoner sade att om FDR vann igen ”skulle mexikaner och negrer ta över oss”.

Med tiden ledde oljemännens avsky mot staten, kombinerad med deras behov att kontrollera den, till att de finansierade tre presidenter – Lyndon B. Johnson, George HW Bush (själv oljeman) och hans son George W Bush – liksom en rad andra inflytelserika politiker, från Johnsons rådgivare och Texasguvernör John Connally på 1960-talet till senator Ted Cruz i dag.

Inte alla oljemän har varit konservativa, men de flesta har varit det – och öppet kristna. Och ingen var frommare än HL Hunt. På 1950-talet använde han sin förmögenhet till att sätta den före detta FBI-agenten Dan Smoot i radio som programledare för ”Facts forum”. Smoot lät som en tidig Rush Limbaugh genom att hävda att Nya given bara var kommunism och fascism i ny kostym, och antyda att alla tre var hädelse. ”Demokrati är en politisk frukt av Jesus Kristi lära”, förkunnade han i etern. ”Kristendom är avgörande för skapandet av vår demokrati. Vi i ’Facts forum’ vet att den amerikanska demokratin ännu är det mest fulländade uttryck mänskligheten gjort i juridiska och politiska termer av kristendomens grundideal.”

Kombinationen av antistatlighet, kristen nationalism och politiskt maktspel bakom kulisserna hos 30-talets pionjärer är fortfarande standard i delstatens politiska liv. Sedan 1995 har republikanerna kontrollerat guvernörsposten och, tack vare hänsynslös omritning av valkretsar (gerrymandering), lär de göra det länge till.

Dagens guvernör, Greg Abbott, har byggt en politisk portfölj som lika mycket speglar dagens republikaner som de sedan länge döda oljemännen. Han har gjort sig känd för att bussa migranter från gränsen mot Mexiko till nordliga ”fristäder”. Han har undertecknat ett nära totalförbud mot abort, begränsat transpersoners rättigheter och lagt ned DEI-kontor (diversity, equity, inclusion) vid offentliga skolor och universitet i Texas, liksom vid alla delstatliga myndigheter.

I höstas, genom delstatslag SB 10, drev han igenom ett krav på att alla offentliga låg- och mellanstadieskolor i Texas ska sätta upp en affisch, 41 gånger 51 centimeter stor, med de tio budorden – väl synlig var man än sitter i klassrummet, utan kommentarer.

En federal domare har tillfälligt stoppat lagen i elva av delstatens drygt 1 200 skoldistrikt. Men i de övriga hänger Guds ord på väggen.

Om lagen till sist släpps igenom även i de elva distrikten återstår att se. Men visionen bakom Abbotts lagagenda visar en tydlig ideologisk sammansmältning. Kolonialtidens rädsla för mexikanska angrepp möter Nya given-epokens skräck för omfördelningspolitik. Appeller till individuell frihet används för att rättfärdiga en djupt patriarkal kristendom. Varje historisk ström ger kraft åt de andra, tills de flyter ihop till en vision om en värld styrd av vita män, av Gud utsedda att härska över kvinnor, icke-vita och naturen.

Under större delen av 1800-talet bar den visionen upp plantagekulturen i bomullsfälten. Under 1900-talet förvandlade den jakten på olja till en helig mission för vildborrare som HL Hunt. I dag driver den en ny era av digital utvinning.

På 90-talets nätverksdagar försökte datortillverkare maximera effekt hos enskilda maskiner. Nätverkets kraft såg som en marknadsexternalitet, den lyckliga bieffekten av att koppla samman många starka noder.

Dunn ser borrandet efter olja, och kampen för att hålla homosexuella borta från skolor, inkomstskatterna från marknaden och förnybar energi utanför elmixen, som delar av sin gudomliga mission

Nu driver framväxten av artificiell intelligens och kryptovalutor en ny efterfrågan på centraliserad datorkraft och därmed enorma mängder mark och elektricitet.

Texas erbjuder båda delarna. I januari 2025 lanserade OpenAI projektet Stargate: en satsning på 4,8 miljarder kronor över fyra år för att bygga en serie sammanlänkade beräkningscenter över hela USA. Det första byggs just nu i Abilene, Texas. När det står klart kommer det att bestå av tio byggnader på vardera 140 000 kvadratmeter, fulla av serverrack som drar enorma mängder ström. Stargate är för tillfället USA:s största datacenterprojekt, och konsortiet bakom planerar ytterligare tio massiva anläggningar på andra platser i Texas. Var och en kräver samma typ av initiala investeringar och långsiktiga vinstlöften som oljan en gång gjorde.

Datacenter byggs visserligen över hela USA, men storstadsområdet Dallas–Fort Worth ligger tvåa i landet när det gäller kapacitetsexpansion, efter norra Virginia.

Liksom AI kräver bitcoinbrytning hallar fulla av servrar och en konstant, stabil strömtillförsel till datorerna och fläktarna som kyler dem. Skalan gör det nästan komiskt att prata om bitcoin som ”virtuell” valuta. Vid Riot Platforms anläggning i Rockdale, Texas finns Nordamerikas största plats för bitcoinbrytning. Där fylls sju byggnader, var och en nästan tre fotbollsplaner lång, av dånet från fläktar som kyler tusentals datorer medan de löser kryptografiska pussel och präglat nya digitala mynt.

Två timmar norrut, nära Corsicana, bygger Riot en ännu större anläggning.

Grannarna är inte imponerade. Förutom det konstanta oljudet har bitcoinföretag som Riot höjt elpriserna i Texas med fem procent, enligt en simulering sponsrad av The New York Times.

Än värre: operatörerna av det texanska elnätet betalar i dag bitcoinbrytare för att de ska lova att upphöra vid pristoppar, för att undvika elavbrott. I praktiken behöver de sällan göra det, och har därmed hittat ett sätt att mjölka offentligheten på 10-tals miljoner kronor per år.

För Abbott-administrationen är detta bara kostnaden för att göra affärer. Även om viceguvernör Dan Patrick offentligt har föreslagit att delstaten borde granska energianvändningen hos AI-datacenter och bitcoin-brytare har Abbott rullat ut röda mattan för båda. På senare år har den texanska lagstiftningen etablerat en ”strategisk bitcoinreserv” och erbjudit skattelättnader för gasproducenter som omvandlar naturgas till el för bitcoinbrytning. Abbott har sagt att han hoppas att sådan lagstiftning ska hjälpa till att göra Texas till ”epicentrum för teknologisk utveckling”.

Den tidigare skeptiske Patrick har rättat sig i ledet och passat på att smickra narcissisten i centrum: ”President Trump har otvetydigt deklarerat att han tänker göra USA till världens kryptovalutahuvudstad. Hans visionära ledarskap kring bitcoin och digitala tillgångar har banat väg för snabb amerikansk innovation, och Texas leder vägen.”

Men vart leder den vägen? Vilken framtid är det Patrick och Abbott vill att Texas ska rusa mot?

En del av svaret finns bakom kulisserna, i livet hos Tim Dunn, som Texas Monthly kallat ”den mäktigaste personen i delstaten”. Dunn leder Crown Quest Operating, en av delstatens största oljeoperatörer.

Han är mångmiljardär och djupt konservativ kristen. ”Jag har mycket medvetet avskaffat alla inre skiljelinjer”, säger han i en podd från 2022. ”Jag har inte ett sätt att arbeta i affärer och ett annat i missionen och ett tredje i kyrkan […]. Jag jobbar för Gud, och Gud har gett mig massor av jobb att göra.”

Liksom HL Hunt nästan 100 år tidigare ser Dunn borrandet efter olja, och kampen för att hålla homosexuella borta från skolor, inkomstskatterna från marknaden och förnybar energi utanför elmixen, som delar av sin gudomliga mission.

Dunns rikedom ger honom makt. Hans nätverk låter regelbundet delstatslagstiftare veta hur han tycker att de ska rösta i frågor om allt från skatt till privatskolor. Röstar de rätt fortsätter pengarna att rulla in. Röstar de fel hittar han och finansierar en motkandidat i nästa primärval.

Men det är inte bara den hårdföra politiken som visar vart Texas är på väg, och i förlängningen kanske även vi andra. Det är livsstilen. På kvällarna åker Dunn hem till ett familjekomplex i oljestaden Midland, Texas, precis bakom Midland Classical Academy, en kristen skola han varit med och grundat. När hans barn blivit vuxna har de byggt egna hus på samma tomt. Dunn härskar över alltihop: patriark över familjen, skolan och genom sina donationer även stora delar av Abbott-administrationen och delstatsparlamentet.

Hans liv är en reklamaffisch för det löfte Abbott gett män som Elon Musk och Joe Lonsdale: här i Texas kan ni finna de gudagivna resurser ni behöver för att bli rika, och rätten att behålla pengarna och hålla familjen trygg, under er vaksamma manliga blick.

På 90-talet, under den kaliforniska ideologins glansdagar, fanns en lös, hippieaktig spiritualism i teknikvärlden. Att faktiskt gå i kyrkan ansågs hopplöst töntigt.

I dag, när Silicon Valley-ledare svänger högerut och i synnerhet när de flyttar till Texas, omfamnar många den samtidiga hyllningen av entreprenörskap och frälsning som står i centrum för den texanska ideologin. Elon Musk har förklarat att han, även om han inte går i kyrkan, anser att ”Jesus Kristi lära är god och klok” och ser sig som en ”kulturell kristen”. Joe Lonsdale är jude, men framhåller regelbundet ”judiskkristna värderingar” som fundamentet för ett gott samhälle.

När han flyttade till Texas tog han med sig Cicero Institute, en marknadsliberal tankesmedja han grundat i Kalifornien. Väl där var han med om att grunda University of Austin, en skola som ska undervisa i den västerländska kanon.

För Lonsdale, Dunn och i växande grad Musk, måste den högteknologiska framtiden sammanfläta kyrka, stat och marknad, till förmån för dem som är bäst på att förvandla offentliga resurser till privat vinst.

Den fusionen är den texanska ideologins innersta väsen. Visst fanns drömmen om frälsning genom teknik i 90-talets Kalifornien också, men den kaliforniska ideologin växte fram ur motkulturen, som ville öppna sinnet, hitta nya sätt att känna gemenskap och lämna den vanliga partipolitiken bakom sig. Den spiritualiteten råkade passa perfekt för att sälja och legitimera byggandet av ett globalt digitalt nätverk.

Den texanska ideologin föds inte i någon hippiefilosofi, utan av två sekler av resursutvinning i Bibelbältets hjärta. Dess kristendom betonar att man bör vörda de helgon som vandrar bland oss, snarare än att vi ska ta hand om de svagaste. De kristna inslagen i den texanska ideologin leder till byggandet av inhägnade gårdskomplex, inte soppkök.

Samtidigt är släktskapet med den kaliforniska föregångaren större än man kanske vill erkänna. Det var trots allt techindustrins misslyckande med att skapa ett jämlikt samhälle som bidrog till hemlösheten på San Franciscos gator.

Och det kan mycket väl bli så att de ekonomiska klyftor som länge plågat Texas till slut dränker entreprenörernas självförhärligande röster. Om skolorna blir tillräckligt dåliga, bostäderna tillräckligt dyra och den kristet nationalistiska etiken tillräckligt kvävande, kanske texanerna till slut hittar ett sätt att spräcka republikanernas riggade spelplan och kasta ut det nuvarande styret.

Under tiden tar den texanska ideologin sig tillbaka till Kalifornien. I februari 2025 publicerade The Stanford Review, en konservativ studenttidskrift som Joe Lonsdales tidigare mentor Peter Thiel var med och grundade, en essä med titeln ”Manifest destiny is the antidote to bureaucracy”.

I den gräver författarna i Texas historia för att rättfärdiga kraven på långtgående avregleringar, frigörande av entreprenöriell innovation och drömmar om att erövra Grönland och Mars.

Musk närmar sig svenska högerextremister: ”Politisk agenda”

Har Sverige vad som krävs för att stå emot halvbiljonärens makt?

Inrikes/Nyheter Jacob Lundberg

”Utan frontlinjer skulle eliterna ha monopoliserat marken och blockerat framsteg – precis som i Europa”, skriver de. ”Under oljefeberns dagar gjorde Texas lösa regleringar det möjligt för vildborrare att borra fritt, vilket gav upphov till Exxon, Shell och Texaco. På senare tid kunde SpaceX förnya ’hårdteknologi’ när allt från flygplan till bilar stagnerade just därför att rymden förblev en helt oreglerad frontlinje.”

Precis som tidigare generationers teknikentreprenörer menar de att staten ska duka bordet, och sedan kliva åt sidan.

Måttet på USA:s framgång blir inte jämlikhet mellan medborgarna. Tvärtom: först när rätt sorts män strövar över slätterna kommer oljan att hittas. Och först när oljan hittas kommer Guds mission för Amerika äntligen att fullbordas.

”The Texan ideology” som först publicerades av The Baffler den 30 oktober 2025. Översättning av Leonidas Aretakis.

I februari i år tog Frankrikes president Emmanuel Macron ett nytt steg i den nationella AI-strategin: en plan på 109 miljarder euro i privata investeringar från emiratiska statliga fonder, kanadensiska pensionsfonder, amerikanskt riskkapital och franska jättar som Iliad, Orange och Thales.

Samtliga företag är helt beroende av Nvidias grafikprocessorer, av modellen Blackwell. De amerikanska halvledarna används mestadels inom AI-sektorn, och har gjort Nvidia till ett av världens högst värderade bolag.

Storbritannien vill dock inte vara sämre, och svarade i september med sin Tech prosperity deal på 150 miljarder pund. Tyskland hakade snabbt på, och liknande initiativ har tagits över hela världen, från Mellanöstern till Sydostasien: storslagna löften om att bryta beroendet av amerikansk teknologi – genom att köpa amerikanska halvledare, på villkor dikterade av amerikanerna själva.

”Suveränitet” betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Nvidias vd Jensen Huang gör sitt bästa för att hålla liv i den kollektiva illusionen. Klädd i en skinnjacka som får honom att likna en motivationscoach för mc-försäljare, predikar han samma budskap vid toppmöte efter toppmöte: ”Äg produktionsmedlen bakom er intelligens.” Framför honom nickar finansministrarna vördnadsfullt, med den tomma blicken hos låntagare som inte längre bryr sig om att läsa det finstilta i kontraktet.

Vägen till frälsning är tydlig: köp våra halvledare för att undslippa tyranniet från Open AI och dess flaggskepp Chat GPT.

Vad profeten inte nämner från sin predikstol är att Nvidia själva planerar att investera 100 miljarder dollar i just det monster som man säger sig vilja tygla. Kapitalcirkulationen liknar snarare incest än innovation: för var tionde miljard som pumpas in i Open AI, får Nvidia tillbaka 35 miljarder i försäljning av halvledare. Det slutna kretsloppet är så väloljat att det nästan skulle kunna skapa evig rörelse. Och ännu bättre för bolaget: Nvidias halvledare säljs inte ens, de hyrs ut.

Samtidigt spelar Open AI på dubbla planhalvor. Företaget investerar i Nvidias största konkurrent, AMD, och förbereder infrastrukturavtal som i förlängningen ska ge företaget tillgång till en elkapacitet motsvarande 20 kärnreaktorer – för den nätta summan 1 000 miljarder dollar. Den självförsörjande finansiella konstruktionen får komplexa pyramidspel att blekna i jämförelse.

Med 1 200 miljarder i skulder har AI-sektorn nu passerat banksektorn. Situationen liknar säsong 2 av finanskrisen 2008, med kretskortens kisel i rollen som subprime-lån.

Inte ens marknadens mest hängivna anhängare lyckas få ekvationen att gå ihop. Enligt finansinstitutet Morgan Stanleys prognoser kommer investeringarna i datacenter att uppgå till 2 900 miljarder dollar till 2028. Teknikjättarnas kassor är visserligen större än de flesta staters, men tillsammans har de bara 1 400 miljarder – resten, 1 500 miljarder, måste lånas.

’Suveränitet’ betyder numera inte mer än privilegiet att skriva ut checkar till USA i den egna valutan.

Av vem? Sannolikt Blackstone, Apollo eller Pimco, investeringsfonder som gjort ”privata krediter” till en konstform. Suveräniteten, som redan är pantsatt i utbyte mot Nvidias halvledare, är alltså också bunden till Wall Streets kreditlinor.

Och vad säger Washington? Ur amerikanskt perspektiv är den ”suveräna AI:n” ingen ny bluff, utan den senaste akten i ett mer än sekellångt skådespel. Först var det oljediplomati, sedan dollardiplomati, och nu processordiplomati.

(mer …)

Intill tunnelbanestationen på torget Plaza de Armas rusar Santiago-borna förbi de koloniala byggnaderna. Vid övergångsstället bredvid katedralen står hon i allsmäktig form. Lite större än på bilderna, speciellt huvudet. Det är Tía Jeannette (Moster Jeannette), den kommunistiska presidentkandidatens alter ego. Runt omkring henne surrar människor som vill ta selfies med den stora maskoten.

”Hur känns det när så många vill hälsa och ta bild med dig?”, frågar Flamman.

– Jag känner folkets kärlek för mig, svarar personen inuti den stora utklädningskostymen.

I handen har hon en spade. Det har blivit symbolen för Jeannette Jaras digitala kampanj ”ta tag i spaden”, som uppmuntrar väljare att ansluta sig som volontärer till hennes valkampanj. Den 51-åriga kommunistens officiella instagramkonto ser ut som ett typiskt politikerkonto, men desto mer liv är det på kontot för hennes alter ego Tía Jeannette, där juristen – som fram till nyligen var arbetsmarknadsminister – framställs som allas trygga moster.

Där finns AI-skapade videor i alla möjliga stilar.

I en av dem dansar Moster Jeannette i kort kjol med två tjejer till en koreansk poplåt. De åker till rymden och kliver av på månen. Hon kan också dansa cumbia på lunchen, och fråga om du har ätit upp ordentligt, med budskapet att hon tar hand om chilenarna.

– En av sakerna vänstern lärt sig under Jaras kampanj är de digitala kampanjerna med Moster Jeannette som en karikatyr, säger vänsteraktivisten Ivar som Flamman träffar i en lokal där hennes valarbetare samlats för att måla plakat.

Kampanjprojektet vann nyligen vad som kallats för den politiska kommunikationens Oscar, det amerikanska Napolitan Victory Awards, i kategorin ”Excellens i en digital/teknologisk kampanj”. Den virtuella presidentkandidaten som skapar trender på sociala medier lyckades snabbt nå en ny publik med humor och träffsäkra referenser.

I Chile har det annars varit svårt för vänstern att slå igenom medialt. En orsak är att alla medier måste finansiera sig själva. Även TVN, Chiles public service, måste enligt lag dra in sina egna pengar. Det görs bland annat genom försäljning av satellitjänster och tv-format, men även annonser. Beroendet av reklamintäkter har kritiserats för att ge företag inflytande över innehållet, vilket i sin tur gynnar företagsvänlig högerpolitik. Vänsteraktivisten Ivar menar att det är högern i Chile som i slutändan äger mediakommunikationen.

– De chilenska tv-kanalerna visar brottsrapportering dagarna i ända. Morgonen börjar med ”dagens rån”, sedan följs det av morgonnyheterna, det vill säga de senaste begångna brotten.

Han nämner varje klockslag när samma nyhetsinslag om brotten sänds om.

– Meddelandet är alltid att Chile är ett osäkert land. När de repeterar det budskapet, hur tror du att folket reagerar? Det destabiliserar regeringen.

Den feministiska rörelsen är det bästa som hade kunnat hända Kommunistpartiet.

Dagens regering leds av Gabriel Boric från vänsterkoalitionen. Inför presidentvalet den 16 november råder spänning mellan de fyra ledande kandidaterna: Jeannette Jara från Chiles kommunistiska parti (PCCh) och oppositionens tre högerkandidater.

Om ingen kandidat får majoritet hålls en andra omgång i december. Enligt de senaste opinionsundersökningarna leder Jara, men utan egen majoritet i en andra omgång förväntas högerns konservativa José Antonio Kast bli ny president i Chile. Kast växte upp i en tysk nazistfamilj, och hans bror Miguel var chef för Chiles centralbank under Pinochet. Tätt efter honom knappar Johannes Kaiser in, som grundat det Milei-inspirerade libertarianska partiet. Han har försvarat Pinochets metoder och sagt att han skulle kunna stödja en ny statskupp.

Opinionsundersökningar visar att brottsligheten är chilenarnas största oro just nu. Utländska gäng som venezolanska Tren de Aragua (”Araguatåget”) och organiserad brottslighet i Chile har lett till en längtan efter ordning.

Högerkandidaten Kast lovar hårda straff och i sin plan Escudo Fronterizo ( ”Gränssköld”) ska Chiles landgränser stärkas.

(mer …)

Det som väckte mitt klimatintresse var boken Detta förändrar allt av författaren Naomi Klein. Under ett lärorikt erasmusutbyte i Köpenhamn – också med närgående studier av stadens rökiga bodegor och svettiga klubbar – öppnade boken mina ögon för hur frågan hänger ihop med världens orättvisor och paradoxerna i vårt ekonomiska system.

En av Kleins poänger i boken är att klimatkrisen har ”dålig tajming”. Den kräver omfattande handling nu, samtidigt som världen är mer fientligt inställd mot målriktad styrning av ekonomin än någonsin förr. Detta tänkte jag på när jag läste att svenska industriklenoden ABB ska sälja sin robotavdelning till japanska företaget Softbank.

Kommunikationsdirektör Jacob Lund på Wallenbergsfärens investeringsbolag Investor säger att affären är ”finansiellt attraktiv”. Softbanks grundare Masayoshi Son å andra sidan har större ambitioner och säger: ”Varför föddes Masa Son? Det kan låta märkligt, men jag tror att jag föddes för att realisera artificiell superintelligens” – en intelligens som överträffar den mänskliga. Softbank vill koppla ihop deras AI-satsning med ABB:s kompetens inom robotik – något som Kina gjort sedan 2017.

Varför ska vi bry oss om ABB? För att bolaget, tidigare Asea Brown Boveri, har varit centralt i svensk industrihistoria. Det klassiska, svarta eller blåa SJ-loket som ofta kör långsammare tåg och nattåg? Byggt av Asea som Sveriges största lokserie någonsin. Hört talas om att Sverige har kärnkraft? Mellan 1975 och 1985 var bolaget med att bygga nio kärnkraftsreaktorer i Sverige, varav flera fortfarande är igång. Noterat att Sveriges elsystem transporterar stora mängder el från norr till syd? Asea samarbetade med statliga Vattenfall om att bygga den då världsstörsta ledningen mellan Harsprånget i norr och Hallsberg 1952.

I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status.

Sådant samarbete mellan statliga aktörer som SJ och Vattenfall och privata som Asea var utmärkande för innovation under svensk socialdemokratisk kapitalism. Det blev också typexempel för ekonomisk forskning om industripolitik och utveckling, till exempel John Kenneth Galbraiths teori om ”teknostruktur” och Erik Dahméns ”utvecklingsblock”. Poängen var att ledande innovationer och stabil industriell utveckling kommer av långsiktiga satsningar mot tydliga mål och stabila relationer mellan bolag och stat.

Men med nyliberalismen kom nya idéer. Bolag ska maximera aktieägarnas avkastning, inte bidra till samhällsnyttan. Staten ska skapa förutsättningar, inte styra. I stället för att målriktat använda den tekniska förmåga som ABB mödosamt byggt upp inom järnvägar, elnät och kärnkraft – nyttiga saker för ett samhälle på väg mot fossilfrihet – kunde tillgångarna brytas ut ur bolaget och säljas.

2018 sålde ABB transmissionsnätsavdelningen till japanska Hitachi. Försäljningen motiverades med att ”ABB-aktien har gått svagt”. Pådrivande var finansmannen Christer Gardell, vars ”aktivistfond” hade köpt in sig för att pressa på för en försäljning.  ”Nu när finansmännen har tagit befälet från industrialisterna så är pengar i fickan en snabbare väg till deras hjärtan än ett långsiktigt ägande”, sammanfattade SVT:s ekonomireporter Peter Rawet. Bara några år senare fick bolaget som i dag heter Hitachi en gigantisk beställning på 145 miljarder kronor på transmissionsledningar till havsbaserad vind – cirka 45 miljarder mer än försäljningen av hela bolaget några år tidigare och Sveriges största exportorder någonsin.

Nu vill ABB än en gång sälja till japanska aktörer och man anar ett mönster: svenska ägare vill göra snabba affärer medan andra vill ha svensk industriell kompetens. I en intervju med Svenska Dagbladet förklarar ABB:s vd Morten Wierød att det är Kina och USA som är mest attraktivt för ABB i framtiden – trots Trumps tullar och Kinas statsstyrda ekonomi.

Därför kör Kina över västvärlden

Jonas Algers: Medan vi bråkar om Charlie Kirk bygger Kina en ny värld

Ledare Jonas Algers

Det är det här som åsyftas med klimatkrisens dåliga tajming. Vi lever inte bara i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen till övervägande del är privatägda, utan dessutom utgörs vår tids kapitalister till övervägande del av hustlare på jakt efter snabba klipp och miljardärer med storhetsvansinne. I stället för att investera för att lösa klimatkrisen handlar det om snabba cash och status. Samtidigt förstår jag dem när regeringen presenterade sin budget som inte gav någon mer riktning för Sveriges ekonomi bortom fler skattesänkningar. Om inte staten pekar ut en riktning, varför skulle kapitalisterna satsa?

För att parafrasera Gramsci: Den gamla världen dör, och den nya kämpar med att födas. Nu är det hustlarnas tid.

Det är lätt att hypnotiseras av hatet mot Greta Thunberg som exploderat på nätet efter flottiljens försök att nå Gaza. Själva styrkan i illviljan – som spänner från att Thunberg är ett kalkylerande kulturbarn och selfiedrottning som på något vis tjänar pengar på aktionen till att hon är ömkansvärd, psykiskt sjuk och borde tvångsvårdas – framstår som en gåta jag vill lösa. Så jag följer de mest hatiska kommentarerna utan att finna svar. I stället finner jag små damer i Skövde som vanligtvis postar födelsedagshjärtan och uppmaningar om att tänka på småfåglarna vintertid. 

Först när jag riktar blicken mot regeringen klarnar bilden. Den vanligaste kommentaren är att Thunberg och de andra svenskarna ”faktiskt får skylla sig själva eftersom de struntade i UD:s rekommendationer”. Och detta har inte damen i Skövde kommit på själv. Det är ett eko av Ulf Kristerssons ord: ”Vi tycker det är väldigt dumt att göra det”. Upprepat tusen gånger framstår budskapet till slut som sunt förnuft, som om det gäller sen gammalt. 

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza

Så är det inte. Det politiska minnet är förödande kort: År 2010 seglade en annan flottilj av aktivister till Gaza i syfte att bryta blockaden. Även då hade vi en borgerlig regering. Även då greps aktivisterna. Skillnaderna var att nöden i Gaza då inte var lika förtvivlad och att den svenska talespersonen den gången var en hetlevrad medelålders religionsvetare i läderbyxor. Den svenska regeringens svar? Statsminister Fredrik Reinfeldt kallade Israels agerande för ”ett oacceptabelt övervåld, dessutom på internationellt vatten”. Utrikesminister Carl Bildt flög själv till Istanbul för att ta emot svenskarna, personligen försäkra sig om deras hälsa, lyssna på deras berättelser och i barska ordalag utkräva svar från Israel.

Det finns ingenting normalt med det vi nu ser från svenska regeringen. I varje uttalande finns ett nålstick mot de svenska medborgare som deltog i flottiljen. Utrikesministern klagade på att UD fått tusentals mejl och att jourtelefonen överbelastats så att ”man riskerar hälsan hos svenskar som helt oförskyllt blivit nödställda”. Notera ”helt oförskyllt” – till skillnad, alltså, mot deltagarna i flottiljen. Ministrarna undviker raka anklagelser, eftersom de saknar argument för att påstå att flottiljen styrdes av terrorister, eller att deltagarna är antisemiter. Sådant skulle kunna bemötas. Därav försåtligheten, de hala bisatserna.

Det gäller inte enbart flottiljen. Ett systematiskt misstänkliggörande riktas nu mot den rörelse som kallas ”propalestinsk” men som i ett rimligare samhällsklimat hade beskrivits som en proteströrelse mot folkmord. Ett centralt verktyg är den påstådda rädslan från makthavarna. Carl-Oskar Bohlin kan rimligen inte ha varit rädd när han förföljdes av demonstranter – då hade han larmat polis eller smitit in på en restaurang. Ännu mer osannolikt förefaller det att den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Rashid Farivar blev rädd för mamman med palestinasjal vid förskolehämtningen. Rädslan är instrumentell, ett sätt att framställa rörelsen som farlig.

Det vi ser är en metodisk politisk kampanj mot den svenska opinionsrörelsen mot folkmordet i Gaza. De kommentarsfältherrar av båda kön som skäller och hånar är inte så fritänkande som de själva tror – de svarar på signaler ovanifrån. Kampanjen orkestreras ”från högsta ort”, som det brukar heta i spionthrillers, det vill säga delvis från självaste Rosenbad, av ministrar som läraktigt kopierat högerextremisternas metod att så tusen misstankar hellre än att komma med en rak anklagelse, att posta filmer på sociala medier hellre än att polisanmäla. 

Så kan Palestinarörelsen vinna mediestriden – del II

Leonidas veckobrev: Så kan vi vinna det mediala kriget om Gaza, del 2

Veckobrev Leonidas Aretakis

Under inga omständigheter får vi låta oss förledas att tro att detta är normalt. Att inte säga pip när främmande makt griper en svensk parlamentariker på internationellt vatten är inte alls normalt, inte det minsta statsmannamässigt och ingår inte i svensk politisk tradition. Det är tvärtom extremt ur varje jämförelsepunkt. 

Om den här normaliseringen fortsätter måste snart regeringen, för tydlighetens skull, förse varje monument över Raoul Wallenberg med en prydlig asterisk och upplysningen ”Det var väldigt dumt gjort”. Eller kanske ”Man har faktiskt ett egenansvar”. Wallenberg blev nämligen tillsagd av UD att lämna Budapest gott och väl två veckor innan han försvann för alltid.

– Sverige har historiskt varit en otroligt generös och principfast donator. Andra länder ser upp till Sverige på biståndsområdet, och vi var rädda att fler skulle följa efter Sverige även här, trots tyngden i situationen på marken, säger Unrwas Gaza-chef Sam Rose.

– Med undantag för USA har vi lyckligtvis inte sett det.

Han pratar med Flammans reporter utanför utrikesutskottets rum i Riksdagshuset, där en delegation från hjälporganisationen är på besök.

I slutet av förra året tog regeringen beslutet att sluta ge pengar till Unrwa, FN:s biståndsorgan för palestinska flyktingar. Enligt Sam Rose togs beslutet kort efter ett möte med biståndsminister Benjamin Dousa (M) där Unrwa precis beskrivit ”hur kritiskt det är att vi gör allt”.

Det är svårt att beskriva hur fruktansvärt dåligt det är

– Det var en chock, måste jag säga. Vi tycker att faktan borde tala för sig, faktumet att ytterligare 300 000 människor fördrivits från Gaza stad till Khan Yunis bara denna vecka, säger han till Flamman.

– Det är svårt att bemöta argument som inte verkar vara baserade på fakta, och ännu svårare att begripa när de kommer just från Sverige.

Israeliska anklagelser om terrorstöd och Hamas-kopplingar spelade stor roll i beslutet. Efter att nitton av organisationens över 12 000 Gaza-anställda utreddes för misstankar om att ha deltagit i 7 oktober-attacken fick nio av dem sparken. I den oberoende utredning FN beställde framkom inga bevis för ytterligare terrorkopplingar, och andra granskningar har landat i samma slutsats.

– Ingenting tyder på att de skulle ha någon sorts samröre med Hamas eller någon terrororganisation, det är falska påståenden från den israeliska regimen, säger Vänsterpartiets biståndspolitiska talesperson Lotta Johnsson Fornarve till Flamman.

– De har ju till och med gått ut i annonskampanjer här i Sverige, och kopplat ihop Unrwa med Hamas på ett förkastligt och felaktigt sätt.

I utrikesutskottets korridor säger Mattias Karlsson (SD) att det lyftes frågor om hur långt Unrwa kommit med att hantera ”missgrepp” som till exempel ”antisemitiskt material i skolor”, även det en länge ifrågasatt anklagelse Unrwa själva slår ifrån sig.

– De tycker ju att de har gjort det de behöver. Man får ju granska det ur lite olika perspektiv. Sedan är det ju uppenbart att de har svårt att verka och förmedla bistånd under de här omständigheterna, och det finns andra organisationer som har bättre förutsättningar, menar Mattias Karlsson (SD). 

Några av de organisationer som biståndsminister Benjamin Dousa (M) menat har bättre kapacitet än Unrwa att nå fram med hjälp, som pengarna i stället bör gå till, är FN:s World Food Programme, Unicef och Röda korset.

– WFP kan distribuera mat väldigt bra, men ingen annan har infrastrukturen att driva ett sjukvårdssystem, säger Unrwas Gaza-chef Sam Rose.

Svenska folket är inte en bankomat för någon FN-organisation

– Vi bygger nya flyktingläger och vårdcentraler hela tiden. När en familj fördrivs till andra sidan Gaza och måste besöka en annan Unrwa-klinik finns deras uppgifter redan i våra system. Vi gör inte humanitära insatser i Gaza, vi driver välfärd. Det är vårt mandat, och andra organisationer förlitar sig ofta på Unrwa för att administrera sina förnödenheter.

När Lotta Johnsson Fornarve (V) dagen efter Unrwa-topparnas besök debatterar Benjamin Dousa (M), uppbackad av Johan Büser (S), har hon en fråga: varför bara 330 av de totalt 800 miljoner kronorna som tidigare utgjorde Unrwa-stödet betalats ut, trots att det gått över nio månader sedan beslutet. Siffrorna kommer från Utrikesdepartementet, och uppmärksammades först av tidningen Global Bar.

– Det är svårt att beskriva hur fruktansvärt dåligt det är, när man ser hur bortom katastrofal situationen är i Gaza. Det är ett folkmord som pågår, en konstaterad svältkatastrof, och vi gör så här, säger Lotta Johnsson Fornarve (V) till Flamman.

Benjamin Dousa svarar i debatten med att Sverige sedan krigets början bidragit med över en miljard kronor för att möta ”den fruktansvärda situationen”.

– Förmedlingen av medlen sker med hänsyn till det osäkra och föränderliga läget på marken. Pengarna fördelas därför ut gradvis under året. Unrwa får inte in några lastbilar i Gaza, vilket vi vet att Unicef med flera faktiskt får. Att ta pengar från de organisationerna i det läget är inte att ta ansvar, säger han, och fortsätter:

–  Svenska folket är inte en bankomat för någon FN-organisation, speciellt en som inte levererar eller håller rent mot extremister, islamister och i värsta fall terrorister. Man måste förtjäna sitt stöd från svenska skattepengar.

Johan Büser (S) frågar Benjamin Dousa varför han inte träffat Unrwa-topparna i Stockholm – vilket utrikesminister Maria Malmer Stenergard inte heller gjort – och får svaret att ”han inte fått någon inbjudan”.

Därför ljuger Benjamin Dousa om stödet till Unrwa

I dagsläget är Sverige och USA de enda länderna som har avslutat stödet till Unrwa

Kommentar/Utrikes Staffan Landin

– Faktum kvarstår att de här pengarna inte gör någon nytta på svenska konton. Det är inte rimligt! ryter Lotta Johnsson Fornarve (V) ifrån.

– Unrwa kanske inte får in lastbilar, men de har infrastrukturen och är själva navet i verksamheten som redan finns där, trots kriget och blockaden. Det här bekräftades av Unrwa när jag träffade dem igår. Pengarna behövs nu, de behövdes igår, och Unrwa är en förutsättning för att resten av stödet ska nå ut. Varför inte erkänna att det blev fel?