När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?
I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.
Trots en genomarbetad, elegant och snudd på stramt installerad utställning, är det både sinnligt och komplext. Revolutionsromantiken, som så ofta präglar den nordeuropeiska konstvärlden, är som bortblåst: Hos Khaled Hafez marscherar kvackande beväpnade hieroglyfiska pappfigurer med bollmagar. I Héla Ammars svartvita fotografier broderade med röd tråd, upplöses tiden när bilder från tunisiska upproret, arkivmaterial och personliga fotografier flyter samman. Hos Muhammad Ali har tiden stannat och blivit rumslig. Moataz Nasr bygger upp geometriska islamiska mönster av tändstickor med olikfärgat svavel, och i Selim Ben Cheikhs Arabian spider bildas en geometrisk dekor av taggtråd på mjölkig film som filtrerar allt dagsljus utifrån.
Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat.
Safaa Erruas fick i januari besked av samma kulturministerium som utsett henne till att representera Marocko vid årets biennal i Venedig, att hon inte längre var aktuell. På Moderna Museet återskapar hon sina vita Flags (2011/2023). Med vita pärlor på perforerat vitt bomullspapper broderar hon de 22 ländernas flaggor som ingår i arabförbundet. Stillsamt under turbinhallens stansade tak hänger dessa fredens, men också sorgens vita fanor och alstrar spöklika skuggoröver varandra och de vitmålade väggarna. Därunder finns Hadia Ganas installation Zarda (2011–2018) där produktnamn och innehållsförteckningar på matförpackningar bytts ut mot namn på personer som dött i den libyska revolutionen och slagorden skrivits med sand på golvet. Fethi Sahraoui berättar i sin film Youthtopia (2019) om den algeriska fotbollskulturens motståndskraft, och Rachid Koraichis makalösa väv Jardin d’Afrique (2021) tillägnas de migranter som omkommit i Medelhavet.
Det är egentligen bara den albanske konstnären Adrian Pacis suggestiva installation Broken Words från 2019 som, genom sitt rapporterande, nästan journalistiska tilltal skaver i sammanhanget. I den mörka kub som byggts mitt i det vitmålande utställningsrummet svävar skärmar med närbilder av olika ansikten. Lösryckta klipp av pauser, tystnader, harklande, ett darrande stämband eller en suck – det korta utrymme ur längre tagningar då traumatiserade migranter som precis delat med sig av uppslitande erfarenheter väntar på tolken. Uppgivenhetens tystnad vilar tungt över rummet.
Förutom de konstnärer och besökare som med självklarhet bär sin keffiyeh vid varje offentlig tillställning, är kriget i Gaza starkt närvarande. Jag tror det är bra. Oläkt lyckas nämligen med konststycket att inte falla för frestelsen att förvandla smärta och sorg till något annat. Den besvarar i stället varje fråga med en ny och låter mångfalden förbli motsägelsefull utan att sätta plåster på såren. Det gör ont. Se den!
I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X.
Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.
Efter Flammans avslöjande plockades Malcom Kyeyune bort från sajten. Till Flamman säger dock Malcom Kyeyune att han lämnade Oikos redan i början av 2022.
– Tyvärr har det funnits en viss underlåtenhet i att uppdatera hemsidan.
I ett meddelande till Flamman beskriver Oikos grundare Mattias Karlsson hur ”växande politiska meningsskiljaktigheter” lett till att de ”i samförstånd” avslutade samarbetet 2022. ”Malcom har inte varit en del av tankesmedjans verksamhet på lång tid och jag minns inte ens när jag pratade med honom senast”, skriver Mattias Karlsson till Flamman. Bilden bekräftas av Malcom Kyeyune:
– Jag meddelade att jag kan inte kan vara någon hjälp i den utveckling som samarbetspartierna går i. Vi var överens om att vi nått vägs ände, säger han och exemplifierar med Natomedlemskapet.
Kyeyune berättar att han och tankesmedjan gick skilda vägar efter den ryska invasionen av Ukraina, och att skiljelinjerna mellan honom och Oikos skärpts under kriget i Gaza.
Högerns Israelpolitik har samtidigt inte varit någon hemlighet. Väntade du dig något annat när du medverkade i en tankesmedja kopplad till Sveriges mest Israelvänliga parti?
– När jag gick ur för två år sedan var Palestinafrågan inte på min radar. Jag var inte med på Ship to Gaza, och har varit relativt okunnig i frågan jämfört med många i vänstern. Det är under senare tid jag satt mig in mer i den, säger han och fortsätter:
– Det är makalöst att folk öppet försvarar en strategi som går ut på att svälta ut en civilbefolkning och döda en kvarts miljon människor.
Är du överraskad?
– Ärligt talat blev jag mer överraskad av det här reportaget. Men nej, jag blev inte förvånad. Men som sagt, jag har checkat ut från svensk offentlighet.
Hur ser du på ditt deltagande i Oikos mer allmänt, och ditt deltagande där? Blev det som du förväntat dig?
– Sorry, jag kommer inte tvätta några smutsiga byken här. I den mån som jag har en kritik mot Mattias Karlsson eller Arvid Hallén så det är en kritik som jag tar med dem.
Malcom Kyeyune förnekar samtidigt att de inlägg som tas upp i Flammans artiklar skulle vara antisemitiska. Han menar att han uttryckt uppskattning för flera judar som deltagit i debatten om Palestina.
– När någon säger att vänstern hatar judar, då sätter jag ner foten och säger att den propalestinska rörelsen inte skulle funka om det inte vore för våra judiska kamrater, säger han och listar namn som Max Blumenthal, Aaron Maté, Noam Chomsky och Norman Finkelstein.
Men när Flamman skickar över skärmdumpar av Malcom Kyeyunes inlägg till Svenska kommittén mot antisemitism beskriver de dem som solklara fall av antisemitism:
”Malcom Kyeyune har delat grov antisemitisk propaganda av det slag som bland annat förekommer inom den högerextrema miljö som SD-sfären har nära kopplingar till”, skriver Mathan Shastin Ravid, kanslichef på SKMA, och fortsätter:
”Att detta inte lett till fördömanden inom den sfären är knappast förvånande. För den högernationalistiska miljön är frågan om antisemitism endast intressant som verkyg för att angripa politiska motståndare och underblåsa fientlighet mot muslimer.”
Malcom Kyeyune säger att han inte oroar sig för fördömanden mot de åsikter han uttrycker på X.
– Om folk i kälkborgerligheten hatar mig, fine. Jag tycker de är äckliga som som tillbringat månader med att säga att palestinierna inte borde ha röstat på Hamas, säger han och fortsätter:
– Jag skriver inte för svenska medier i dag, jag är inte en del av svensk debatt, jag har sagt ajöss och tack för fisken.
Trots att Malcom Kyeyune lämnat Oikos ledning 2022 figurerade han också på flera olika delar av tankesmedjans sajt fram till den 18 mars. Han nämns också som styrelseledamot i internationella publikationer där han medverkat de senaste åren, bland annat City Journal (13 november 2022) och American Affairs (20 november 2023).
”Att vi missat att uppdatera sidan om förtroenderådets sammansättning är beklagligt, men förändrar inte fakta”, kommenterar Mattias Karlsson till Flamman.
Han skriver också att han avstår från att kommentera Malcom Kyeyunes förehavanden:
”Kyeyune är inte en del av Oikos och därför finns det heller ingen anledning för Oikos eller mig att offentligt kommentera hans göranden och låtanden.”
Artikeln är uppdaterad den 19 mars med svar från Mattias Karlsson.
Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X.
Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”.
Mattias Karlsson, grundare till Oikos, har ännu inte svarat på Flammans mejl och meddelanden. Men under måndagsmorgonen plockades Malcom Kyeyunes namn och bild bort från fliken ”förtroenderåd” på Oikos hemsida.
Malcom Kyeyune är en grundande medlem i Oikos, och har suttit i deras förtroenderåd sedan 2020. Rådet bestod fram till avslöjandet av fem personer, och leder tankesmedjans ideologiska och opinionsbildande verksamhet.
Läs också: ”Medlem i SD-tankesmedja spred grov antisemitism”
När Flamman söker Malcom Kyeyune svarar han först med en tecknat mem, en så kallad soyjak-bild, av en man med argt ansiktsuttryck, glasögon – och Hamas-pannband.
I ett senare meddelande utvecklar han hur han ser på saken:
”Rent praktiskt kommer ett sådant här reportage i bästa fall skapa ett drev mot mig inom svensk kälkborgerlighet eller den svenska offentligheten i allmänhet. Bra, säger jag”, skriver Malcom Kyeyune och fortsätter:
”Dagarna efter den 7 oktober då man kunde se dröser med människor påstå att det var moraliskt rätt att försöka ta kål på 2.4 miljoner människor via svält och vattenbrist var dagen jag checkade ut från denna offentlighet.”
”Hade det varit 2022 hade jag antagligen blivit ganska arg på ert reportage, och anklagelsen om att vara en antisemit. Att bli hatad av dessa människor gör mig noll i dag”, avslutar han.
På onsdag släpper Oikos en rapport om antisemitism inom vänstern. I panelsamtalet medverkar Mattias Karlsson, Rebecca Weidmo Uvell och Aron Flam.
Uppdatering: Under en intervju senare på måndagen säger Malcom Kyeyune till Flamman att han avslutade sitt engagemang i Oikos för mer än två år sedan, men att tankesmedjan inte uppdaterat sin hemsida.
Flamman har sökt Mattias Karlsson, grundare till Oikos.
Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna.
Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.
Nu kan Flamman avslöja att en medlem i Oikos förtroenderåd spridit material om konflikten – från antisemitiska konton.
Malcom Kyeyune har sin bakgrund inom Ung Vänster men uteslöts ur förbundet 2014, vilket motiverades med att han uttryckt stöd för våldsbejakande vänstergrupper. Därefter gjorde Kyeyune en ideologisk resa, och har närmat sig den sverigedemokratiska sfären samtidigt som han varit aktiv i det lokala Örebropartiet.
2020 var Kyeyune med vid grundandet av Oikos som en del av dess förtroenderåd. Han var under en period drivande bakom tankesmedjans podd, dit han bland annat bjöd in den amerikanska altright-personligheten Pedro Gonzalez, som 2023 avslöjades ha spridit grov antisemitism i slutna gruppchatter.
Bland de inlägg Kyeyune gillar finns inlägg som hånar civila offer under Hamas attack
Efter att ha uttryckt proryska ståndpunkter i samband med invasionen av Ukraina 2022 – då han bland annat förutsåg att Ryssland skulle vinna kriget på tre dagar – slutade Malcom Kyeyune figurera i Oikos podcast. Han sitter dock alltjämt kvar i tankesmedjans förtroenderåd, det vill säga den grupp av personer som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten.
– Jag har tyckt länge att det är anmärkningsvärt med tanke på hans linje i fråga om bland annat Ukraina, säger Morgan Finnsiö, researcher på stiftelsen Expo.
Medan Malcom Kyeyune stöttat högerns politik kring invandring och sociala frågor har han varit öppet kritisk mot dess utrikespolitik, och har ifrågasatt den svenska högerns stöd till både Ukraina och Israel. På sin öppna Facebookprofil skriver Kyeyune följande till sina följare i mitten av oktober:
”Ni är för fan helt jävla galna hela bunten. Så malliga och självgoda, som om vi i Sverige vet allt, är bäst på allt, är så goda och fina och snälla. Men det är bara en ihålig jävla kuliss.”
Vid sidan av sin karriär inom den konservativa mediesfären driver Kyeyune ett konto med tusentals följare på plattformen X. Kontot har inte Malcom Kyeyunes namn eller bild, men han är öppen med att det är han som står bakom det och deltar i eget namn via kontot i livesändningar på plattformen. I samband med Hamas attack mot civila israeliska mål den 7 oktober byter kontot till ett namn som anspelar på Nemesis – hämndens gudinna i den grekiska mytologin.
I biografin på X refererar han till sig själv som generalsekreterare i ”Al-Quds revolutionära händelsebrigad” – en referens till den islamistiska organisationen PIJ:s väpnade gren al-Quds-brigaden, som deltog i attacken den 7 oktober. Han sprider och gillar också inlägg som hyllar al-Qassam-brigaderna, Hamas väpnade gren. Ett av inläggen beskriver dem som ”Guds män”, som utför ”heroiska stordåd”. En bild som regelbundet delas från kontot är Houthi-rebellernas slogan, som översatt från arabiska lyder: ”Gud är den störste, död åt Amerika, död åt Israel, förbannelse åt judarna, seger åt islam”.
Bland de inlägg Kyeyune gillar under de första dagarna efter attentatet finns inlägg som hånar offren för Hamas attack mot civila israeler. Ett konto postar en video på dansande kvinnor från den festival där en massaker ägde rum, och kallar rejvet för en ”pilgrimsplats för slampor”.
Andra inlägg som Kyeyune spridit eller gillat på plattformen sprider högerextrema idéer om judisk makt över samhället. Efter att porrskådisen Mia Khalifa förlorat sina kontrakt för att hon tagit ställning för Palestina skriver ett konto att hon ”glömde vilka som styr porren”. Inlägget gillas av Kyeyune. Ett annat inlägg som Kyeyune gillat beskriver hur tjänstemannayrken ”domineras av judar”.
Den 5 november delar Malcom Kyeyune ett inlägg från ett konto som regelbundet sprider grov antisemitism. I inlägget finns skärmdumpar från en konversation mellan den amerikanska högerprofilen Richard Hanania och den högerkonservativa israelen Yoram Hazony – som publicerat en av sina böcker på svenska via just Oikos förlag. Konversationen beskrivs som att Hanania ”kysser ringen”, det vill säga bugar för makten.
Finns det en tydlig tendens att man delar antisemiter eller postar högerextrema saker så kan man inte bortse från det
Kyeyune har även delat inlägg från den svenske högerextremisten Christoffer Dulny, som insinuerar att stöd för Israel bland svenska politiker är ett tecken på att de är ”köpta”. En användare svarar med en bild på den konservativa debattören Ivar Arpi, där han försetts med en knapp med texten ”Jag ✡ Israel”, samt en stor näsa som för tankarna till antisemitiska karikatyrer. Inlägget delas av Kyeyune.
– Jag skulle beskriva det som klart antisemitiskt, säger Morgan Finnsiö.
Kyeyunes konto har en sarkastisk stil, där ironiska inlägg blandas med seriösa analyser. Morgan Finnsiö beskriver det som en strategi hämtad från den amerikanska alt-right-rörelsen, som syftar till att blanda bort korten.
– Det är en utmaning att förstå sig på någon som använder sig av de här greppen. I någon utsträckning överdriver man så klart för ironisk effekt.
Samtidigt menar han att ironiska överdrifter inte ger frikort att skriva vad man vill utan att ifrågasättas.
– Vad man till slut inser är att man måste titta på helheten och mönster över tid. Finns det en tydlig tendens att man delar antisemiter eller postar högerextrema saker så kan man inte bortse från det. Gör du inlägg som gör skada, delar du prorysk propaganda eller antisemitiska memer spelar intentionen ingen roll. Du gör skadan avsiktligt, säger han och fortsätter:
– När det gäller Malcolm Kyeyune talar helheten sitt tydliga språk. Man måste hålla Mattias Karlsson och SD ytterst ansvariga för det här. Det är dags att folk börjar ställa frågor om hur det går ihop med vad SD påstår att de står för.
Uppdatering, 19 mars: Under måndagsmorgonen plockades Malcom Kyeyune bort från Oikos hemsida. I en intervju senare samma dag säger Malcom Kyeyune till Flamman att han avslutade sitt engagemang i Oikos för mer än två år sedan, men att tankesmedjan inte uppdaterat sin sajt. Uppgifterna har senare bekräftats i ett meddelande från Oikos grundare Mattias Karlsson.
Flamman har sökt Malcom Kyeyune och Mattias Karlsson.
Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.
I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.
Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.
I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.
Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.
Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.
Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.
Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.
Översättning: Jonas Elvander
Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.
Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.
Men i förra veckan syntes en filmsnutt i sociala medier där stjärnan håller ett anförande. Inför kameran säger hen lugnt att ”upproret 7 oktober var en aktion av väpnat motstånd. Det är inte en terrorattack och det är inte en antisemitisk attack. Det var en attack mot israeler.” Visserligen, lägger Butler till, var händelsen hemsk, men att den bör betraktas som ett svar på Israels långvariga utövande av våld mot den palestinska befolkningen. Visst är det missvisande att kalla massakern för en pogrom, eller att förneka att den är en följd av förtryck. Men likväl är den också terror.
Judith, om attacker mot civila inte är terrorism, vad är det då?
Dagar efter att FN till sist fastslår att det finns ”en rimlig grund för att sexuellt våld, våldtäkt och gruppvåldtäkt ägde rum under Hamas-ledda attacken” säger hon att det är möjligt att våldtäkter begicks, men att hen först behöver se bevisen. Den israeliska regeringen och försvarsmakten må ha överdrivit vidden av det sexuella våldet som utövades den 7 oktober, men att ifrågasätta att det överhuvudtaget ägde rum är magstarkt.
Det är med sorg jag måste konstatera hur besviken jag är en av vår tids största feministikoner inte klarar av att tala klarspråk om den 7 oktober. Judith, om attacker mot civila inte är terrorism, vad är det då? Hamas må vara den hegemoniska makten inom den palestinska motståndsrörelsen, men det motstånd de erbjuder har mer gemensamt med Talibanerna och Saudiarabiens reaktionära teokratier än med progressiva rörelser som de spanska partisanerna.
Visst har de förtrycktas motstånd aldrig varit perfekt, men vi behöver för den skull inte hjälpa dem att sopa undan spåren efter sina brott.
Butler använder olika skalor för hur motstånd kan se ut. ”Palestinier, arab, icke-vit? Kör hårt med er hbtq-fientliga och kvinnohatiska stil. Ni vet inte bättre.”
Jag undrar när intellektuella ska börja söka efter en lösning i stället för att strössla ord kring sig som förvandlar människoliv till sågspån. Kanske hoppas jag på för mycket.
Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.
Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.
Det var inte bara den redan av avindustrialisering och sjunkande reallöner ansatta arbetarklassen som drabbades, utan även den skuldsatta medelklassen och studenterna, som trots sina diplom stod inför prekarisering. Vid rodret för krishanteringen stod blocköverskridande samlingar i mitten: teknokratiska regeringar där liberaler och socialdemokrater gemensamt utformade åtstramningarna. Följden blev en massiv väljarflykt från åtstramningspartierna, både socialdemokrater och liberaler, och ett politiskt tomrum. Särskilt på vänsterkanten, när hela den politiska skalan drev högerut.
Politiken, precis som naturen, avskyr tomrum. Finns det en lucka kommer någon eller något att fylla den. Arthur Borriellos och Anton Jägers bok Populist moment: The left after the Great recession (Verso books, 2023) och Vincent Bevins If we burn: The mass protest decade and the missing revolution (Wildfire, 2023) undersöker två vildväxta strömningar från vänster som försökte fylla upp gläntan efter en bortvissnande socialdemokrati.
Bevins skriver med blicken från São Paulo i Brasilien. Där fanns den anarkistiska Fribiljettsrörelsens (Movimento passe livre) massprotester mot prishöjningar i kollektivtrafiken 2013 som råkade skapa ett momentum som fångades upp av högern kring Jair Bolsonaro. Högern kopierade konceptet och startade Brasilianska frihetsrörelsen (Movimento Brasil livre) och styrde bort missnöjesprotesterna från biljettpriserna till att korruptionsanklaga Arbetarpartiets Lula da Silva och Dilma Rouseffs presidentskap. Utifrån sina deltagande observationer i denna protest vidgar Bevins blicken och intervjuar organisatörer i Egypten, Chile, Indonesien, Sydkorea, Hongkong och Ukraina om varför det gick som det gick. Av de tio upprorsrörelser han följer fick folket i sju av länderna det sämre. Högern kom till makten, diktatorer stärkte sitt grepp, inbördeskrig bröt ut och dissidenter fängslades.
Till råga på allt menar Bevins att aktivisterna själva har en skuld till att massprotesterna misslyckas och tas över av högern. De har sällan tänkt igenom vad de ska göra dagen efter revolten. Bevins upptäcker att det inte bara var brasilianska Fribiljettsrörelsen som saknade en plan. Vad ska ske när torgen väl fyllts av folk, polisen jagats bort och media börjat ta demonstranternas parti? Då måste det finnas krav att ställa, en organisation att ge protesterna kontinuitet och en vana att utöva makt. Annars griper reaktionära krafter tillfället när regeringsmakten vacklar.
Den frihetliga ådran i aktivismen, att organisera sig direktdemokratiskt, ledarlöst och horisontellt, underlättade till en början att få ut miljontals på gatorna. Men snart blev den ett hinder, något som blockerade en förändring. I de fall där massprotester inte ledde till försämringar, påpekar Bevins, fanns det starka äldre folkrörelser, fackföreningar och partier som kunde kliva in. I Chile hade studentrörelsens ledare gått in i kommunistpartierna och lyckats ta landets presidentpost, medan Sydkoreas och Tunisiens starka fackföreningar var en garant för att massprotesterna skulle lyckas.
Massprotesternas decennium på 10-talet gled sömlöst in i vänsterpopulismens, vilket Borriello och Jäger undersöker i sin bok. Socialdemokraternas krispolitik och sammanbrott skapade det tomrum till vänster som en ny, populistisk vänster kunde fylla. Det skedde både inom de etablerade partierna, som med Jeremy Corbyn och Bernie Sanders, och genom skapandet av nya partier, som Podemos och Syriza.
Torgprotester och vänsterpopulism kan framstå som två motsatta fenomen, men likheterna är många. Båda fenomenen vilar på ett förkastande av de gamla partiformationerna, ett uppsträckt ”avgå alla”-långfinger mot de etablerade partierna. De nya populistiska ”digitala partierna”, som Borriellos och Jäger kallar dem, har precis som gatuprotesterna sänkt tröskeln för att delta. I stället för att ockupera torg vill man storma riksdagen via valurnan.
I stället för att ockupera torg vill man storma riksdagen via valurnan.
Bevins lyfter att även de horisontella protesterna har informella hierarkier och ledargestalter som tar de initiala initiativen. Borriellos och Jäger påpekar i sin tur att populistpartierna som är uppbyggda kring karismatiska ledarfigurer också skapar en öppen direktdemokratisk partistruktur, med vag åtskillnad mellan partimedlemmar och ickemedlemmar. Båda formerna handlar om politik som ett snabbt manöverkrig, att snabbt ta tillfället när det ges och bygga upp en kritisk massa.
Men när tillfället är över, när makten ska utövas, grips båda varianterna av förlamning. Om gatuprotesternas svaghet är att inte kunna genomdriva krav har populistpartierna i sin tur svårt att genomföra de förhandlingar och kompromisser som krävs för att samla politiska majoriteter. ”Allt eller inget” tenderar i båda fallen att sluta i ett inget.
Så lösningen är att gå tillbaka till den klassiska partiformen? Den slutsatsen blir märklig. Bevins, Borriello och Jäger diagnostiserar ett problem: partiernas och folkrörelsernas långvariga medlemstapp och uppluckring. Det är detta som skapar öppningen för massprotesterna och populismen. Orsaken bakom masspartiernas försvagning spårar de till avindustrialiseringen och massarbetsplatsernas uppstyckning globalt.
Men om vi inte längre blir en massa genom våra jobb, var blir vi det då? Religionen och fotbollen är två massformer som spelat en roll under protestdecenniet, just genom dess samlande organiserande förmåga (i moskéer och på fotbollsstadion), homogena föreställningar (tron, stödet till laget) och i förlängning även fanatiska militans. Under den egyptiska revolten fungerade moskéerna, särskilt efter fredagsbönen, som en viktig samlingsplats. Detta gav också Muslimska brödraskapet en position som innebar att de kunde ta över revolten för sina syften. Fotbollssupportrar, ultras, spelade en betydande roll genom sitt våldskapital och sin erfarenheter av konfrontationer för att bilda försvarsstyrkor och skydda torgockupationerna och demonstrationerna i Egypten, Turkiet och Brasilien mot polisens attacker. Samtidigt var det ultras tillsammans med nazistiska grupper som kunde se till att vänstern rent fysiskt drevs ut ur Majdanprotesterna i Ukraina.
Vad har partierna att erbjuda Fridays for future, Black lives matter, Gula västarna eller solidaritetsrörelsen med Palestina, som kan gifta samman protest med parti?
Man kan vända på Bevins, Borriellos och Jägers frågeställning: varför misslyckas de traditionella partierna att interagera med vår tids massprotester? Varför befinner de sig inte på gatorna, levererar de krav som protesterna saknar, öppnar upp sina lokaler och resurser, bidrar med sin erfarenhet och analys? Vad har partierna att erbjuda Fridays for future, Black lives matter, Gula västarna eller solidaritetsrörelsen med Palestina, som kan gifta samman protest med parti?
Protestdecenniet hade som sagt en tydlig startpunkt, den ekonomiska krisen 2008. Men har det en slutpunkt? Borrellio och Jäger räknar ut vänsterpopulismen efter 2022. Vågen av nya massprotester har däremot inte bromsats upp, trots att de ännu kämpar med att lösa sina föregångares organisationsproblem.
Torgen fortsätter att fyllas, men det politiska tomrummet består. Vi behöver fortfarande ett svar på vad vi ska göra dagen efter revolten.
Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.
Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.
Forskare försöker desperat katalogisera de här platserna och dokumentera deras nuvarande tillstånd, men hinner inte hålla jämna steg med den pågående slakten. Och även om förlusterna av mänskligt liv är den största tragedin i varje krig, uppnår Israels förstörelse av Gaza i stort sett samma mål: utplåningen av det palestinska folket. Många av de som intervjuas i den här artikeln menar att det är just därför som de här platserna har utsetts till måltavlor.
Hamdan Taha är en ansedd forskare, arkeolog och tidigare chef för departementet för fornminnen i Gaza. I en intervju med +972 Magazine, efter att han hade lyckats ta sig från Gaza, underströk han den viktiga historiska rollen som Palestina i allmänhet och Gaza i synnerhet har spelat, trots dess blygsamma geografiska yta.
– Gaza har genomlevt ett kulturutbyte där civilisationer har tvinnats samman och gett upphov till ett rikt och mångfaldigt kulturarv, förklarar han.
Taha pekar särskilt ut Gazas hamn, som i sekler var en knutpunkt för handel över Medelhavet och ett centrum för denna multikulturalism.
– Kulturarvet speglar vår nationella identitet, fortsätter han. Det är vittnet till de historiska och civilisatoriska epoker som vårt land har genomgått. Det är en nationalskatt.
Kulturarvet speglar vår nationella identitet, fortsätter han. Det är vittnet till de historiska och civilisatoriska epoker som vårt land har genomgått. Det är en nationalskatt.
Enligt Taha är det dessa platsers nationella betydelse och deras förmåga att attrahera turister och lyfta Gazas ekonomi som har fått Israel att medvetet ge sig på historiska och arkeologiska byggnader i syfte att utplåna kopplingarna mellan Gazas folk och deras land och historia.
– Israel vill separera folket i Gaza från dess historia, samtidigt som de vill skapa sin egen berättelse och relation till de här platserna.
Under 2014 års Gazakrig bildade Taha och andra arkeologer en kommitté för att på ett formellt sätt fastställa de skador som orsakats av Israels attacker. De försökte restaurera och katalogisera Gazas alla fornminnen, delvis för att vara beredda inför framtida bombningar. Ändå fanns ingen beredskap inför omfattningen av skadorna som det pågående kriget har åsamkat dem.
Med tanke på den kontinuerliga bombningen av Gaza sedan den 7 oktober har det varit svårt för Taha och andra experter att få en överblick över skadorna – trots palestinska och andra forskares ansträngningar att bedöma helhetsbilden på avstånd.
– Den mesta information som når oss kommer från journalister och enskilda personer som fångar upp händelserna antingen av en slump eller om de passerar förbi, förklarar han.
– Och vi får lita på den information som ges oss från dem som bor granne med måltavlorna och på nyhetssändningarna.
Utifrån dessa vittnesmål framgår det att Israels bombningar inte lämnar mycket kvar efter sig.
En av de fotojournalister som dokumenterar dessa spillror är Ismail al-Ghoul, som just nu bor i Gaza City och rapporterar för Al Jazeera. Han fotograferade ruinerna efter den 1 600 år gamla bysantinska kyrkan i Jabalia-distriktet och Hammam al-Sammara – ett flera hundra år gammalt badhus i Zeitoun-området.
– Det sista återstående antika badhuset i Gazaremsan, med en historia som spänner över nästan tusen år, ligger nu helt i ruiner, beklagar han.
– Nästan alla i Gaza har besökt det här badet och upplevt ljuvliga och oförglömliga stunder här. Även besökare har sökt sig hit för att få en glimt av dess berömda och läkande egenskaper.
Al-Ghoul fotograferade också ruinerna efter Qasr al-Basha, ett 1200-talspalats vars arkitektoniska detaljer var anmärkningsvärt välbevarade. Över 90 procent av palatset förstördes av israeliska bombningar och efterföljande schaktande med bulldozer, så att bara en liten bit kvar står kvar.
Trots hängivna fotojournalister som al-Ghoul, har kriget gjort det omöjligt att dokumentera skadorna fullt ut.
– Det är en utmaning för experter att hålla jämna steg samtidigt som de själva är tvångsförflyttade, själva är måltavlor och hela tiden flyttar från en plats till nästa. Vi har förlorat över tio fornminnesexperter, inklusive fyra arkeologer, förklarar Taha.
Bland de andra kulturarvsplatser som bekräftats ha lidit allvarlig skada är Omari den stores moské – den största och äldsta i norra Gaza, med en historia som enligt vissa källor sträcker sig 2 500 år tillbaka. Hela byggnaden har förstörts med endast minareten kvar. Moskén förkroppsligade Gazaremsans rika och mångfacetterade historia: det var ursprungligen ett forntida hedniskt tempel men gjordes sedan om till bysantinsk kyrka och slutligen blev det en moské under den islamiska erövringen.
Gaza stads Sayyed Hashim-moské har också blivit svårt skadad. Moskén som ligger i gamla stan härbärgerade Hashim ibn Abd Manafs grav – profeten Muhammads morfar, som är så nära förknippad med staden att den i den palestinska litteraturen kallas ”Hashims Gaza.” Den grekisk-ortodoxa kyrkan Sankt Porfyrios, som byggdes år 425 och är en av världens äldsta, skadades också och en av byggnaderna i kyrkans närhet förstördes helt och hållet.
Taha understryker att skadorna inte bara begränsas till norra delen av Gazaremsan. Rafah-museet i södra Gaza – det enda museet i området – har förstörts helt. Al-Qarara-museet nära Khan Younis, som hyste en samling av omkring 3 000 artefakter från kananeisk tid, den bronsåldercivilisation som levde i Gaza och kring Levanten under det andra seklet före Kristus, skadades svårt. Al-Khaders helgedom i centrala Deir al-Balah, som har en särskild betydelse som det första och äldsta kristna klostret byggt i Palestina, förstördes när ett område i närheten bombades.
Över hela Gazaremsan har Israel förstört och skadat såväl sekulära historiska platser som byggnader förknippade med islam och kristendom. Allt är en måltavla.
Haneen Al-Amassi, arkeolog, forskare och operativ chef för stiftelsen Eye on heritage som startades förra året, ser förstörelsen av arkeologiska platser som en del av en vidare kampanj riktad mot palestinskt liv.
– Arkeologiska platser är konkreta, fysiska bevis som styrker palestiniers rätt till det palestinska landet och deras historiska existens på platsen, från stenåldern till i dag, säger hon till +972.
– Den brutala och systematiska förstörelsen av de här platserna är ett desperat försök av ockupationsarmén att utradera beviset för det palestinska folkets rätt till sitt land.
Al-Amassi har listat en lång rad betydande förluster. Den antika hamnen i Gaza, även känd som Anthedon-hamnen eller Al-Balakhiya, daterad till 800 f. Kr, har förstörts. Al-Saqqa-huset i Shuja’iya-området i östra Gaza City, byggt 1661 och ansett som det första ekonomiska forumet i Palestina, skadades också svårt.
Förstörelsen av de här landmärkena och arkeologiska platserna, understryker Al-Amassi, utgör en särskild förlust för det palestinska folket som är svår, om inte omöjlig att kompensera.
Det vi nu bevittnar i Gaza, är en stark acceleration av Israels utplåning av palestinskt kulturarv.
– Det är omöjligt att restaurera de här monumenten mitt i de pågående bombningarna, säger hon.
– Och med de internationella aktörernas skamliga tystnad kommer bara fler arkeologiska platser i Gaza att bombas. Hela dess historia och helgd står på gränsen till kollaps.
Också när de inte är de främsta måltavlorna för Israels bombningar, blir arkeologiska platser svårt skadade. Al-Amassi sörjer museet Al Mat’haf i norra Gaza, som hyste tusentals unika antika objekt, varav vissa dateras till kananeisk och grekisk tid – museet led avsevärda skador i samband med bombningarna av den närliggande Khalid ibn al-Walid-moskén.
På liknande vis skadades Khan Amir Younis al-Nawruzi, ett historiskt fort byggt 1387 i centrala Khan Younis i södra Gaza, när ett närliggande bostadsområde bombades. Det 1600 år gamla klostret Sankt Hilarion i utgrävningsplatsen Tell Umm el-Amr nära staden Deir al-Balah, och Gaza stads Al-Ghussein-huset som byggdes under osmansk tid, skadades när andra närliggande kvarter bombades.
Euro-Med Human Rights Monitor i Genève har anklagat Israel för ”uppenbart avsiktlig målinriktning på historiska byggnationer på Gazaremsan”. Gazas departement för turism och fornminnen konstaterade i slutet av december i ett pressmeddelande att: ”Ockupationen begår medvetet en massaker mot historiska och arkeologiska platser i gamla Gaza Citys historiska kvarter, mördar historia och spåren av de civilisationer som har passerat genom Gaza under tusentals år.”
En sådan förstörelse, oavsett om den är avsiktlig eller inte, bryter mot Haag-konventionen från 1954, vars syfte är att skydda kulturarv både under freds- och krigstid. Al-Amassi hoppas att de palestinska myndigheterna kommer att ta med dessa brott i sin inlaga till Internationella domstolen.
Som så många forskare redan har påpekat, är den pågående förstörelsen av Gaza en del av Israels långvariga praxis av utraderande och approprierande. Eyad Salim, historiker och arkeologisk forskare från Jerusalem, räknar upp ett flertal platser som har förstörts av israeliska trupper sedan Nakban 1948.
– I de palestinska byarna som förstördes 1948, fick moskéer, muslimska helgedomar och kulturarv antingen stängas, göras om till synagogor eller så blev de jämnade med marken, säger han.
– Det här har pågått länge.
Andra exempel är utplåningen av Sharaf- och Mughrabi-områdena i gamla delen av Jerusalem i samband med Sexdagarskriget 1967, som hade till syfte att skapa ett torg framför Klagomuren nära många viktiga muslimska gravar. Salim påpekar att statliga myndigheter som militären, fornminnesmyndigheten och civilförvaltningen alla har spelat en roll i förstörelsen och övertagandet.
– I syfte att bygga en judisk stat står Israel inför utmaningar som rör identitet och demografiska utmaningar, fortsätter han.
– Så de tillskriver sig själva [palestinska] städer, byar, urbana landmärken, mode, mat, hantverk och traditionella industrier och marknadsför dem internationellt som en del av sitt judeiserande projekt.
Mycket av det här utsuddandet sker subtilt, genom att helt enkelt göra det svårt för palestinska kulturarvsinstitutioner att överleva. Det blir särskilt uppenbart i Jerusalem, förklarar Salim, där kommunen kräver orimligt höga skatter, övervakar kulturinstitutioner, ställer godtyckliga informationskrav på dem, blockerar finansiering av dem, hotar att stänga dem, och förbjuder alla tecken på palestinskt statligt stöd för Jerusalems institutioner.
Det vi nu bevittnar i Gaza, är en stark acceleration av Israels utplåning av palestinskt kulturarv. Och den snabba förstörelsen av så många skatter under de första veckorna av kriget blev snabbt en angelägenhet för arkeologer och forskare från hela den arabiska världen.
Den 11 och 12 november stod Egypten värd för Arabiska arkeologförbundets 26:e internationella konferens för arabiska arkeologer, vars tema var solidaritet med Gazas folk.
Palestinas representant var Husam Abu Nasr, en historiker från Gaza som just hade följt med sin mamma för att hon skulle få läkarvård i Egypten när kriget bröt ut. Abu Nasr presenterade en rapport om museerna i Gaza som skadats fram till den tidpunkten under kriget, och förbundet upprättade en fond för att stödja återuppbyggnaden av kulturarvsplatser och utbildningsinstitutioner som har förstörts i Gaza. De lovade också att agera rådgivare i frågor om restaureringsinsatser när kriget så småningom tar slut.
– Genom att sikta in sig på historiska byggnader och platser, arkeologer, akademiker och forskare, försöker Israel radera ut den palestinska identiteten och i synnerhet Gazas identitet och tömma den på historia och civilisation, säger Abu Nasr.
– Israel vill utplåna vårt nationella minne, främja förvanskande av fakta och bekämpa den palestinska berättelsen.
Att göra så, betonar han, innebär ett brott mot internationell och humanitär rätt.
Taha sätter Israels förstörelse av Gaza i perspektiv och framhåller att ”mänskligt liv är det allra viktigaste och inget kommer före det”. Men samtidigt är bevarandet och skyddet av arv och kultur en integrerad del av skyddet av människor och deras livsgnista.
– Inte bara palestinierna i Gaza utan hela mänskligheten kommer att lida en enorm förlust om Israel fortsätter att förstöra kulturarv i Gaza utan konsekvenser.
I ett uttalande till +972 säger en talesperson för de israeliska väpnade styrkorna IDF: ”IDF undviker att skada fornminnen och historiska platser så långt som möjligt. Enligt den dokumentation som presenterats av IDF under kriget, har Hamas utnyttjande av civila miljöer nått nya nivåer.
Hamas använder systematiskt allmänna byggnader som tjänar civila syften, inklusive regeringsbyggnader, utbildningslokaler, sjukhus, religiösa byggnader och fornminnen. Som en del av förstörandet av Hamas militära styrkor finns det bland annat ett operativt behov av att förstöra och attackera byggnationer i vilka terrororganisationen placerar sin militära infrastruktur. Det inbegriper byggnader som Hamas regelbundet gör om till stridsmiljöer. IDF följer internationell rätt och agerar enligt den och enligt IDF:s värderingar.”
Artikeln är tidigare publicerad i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972.
Översättning: Paulina Sokolow
– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.
Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008.
– Aktivitetsdatan är tänkt att mäta en organisations förmåga att mobilisera sina anhängare till fysisk aktivism. En ”aktivitet” är till exempel en manifestation eller en organiserad propagandaspridning, däremot inte varje gång någon sätter upp ett klistermärke, förklarar Morgan Finnsiö.
Bakom minskningen i statistiken finns dock en mer komplex utveckling. De totala aktiviteterna har sjunkit drastiskt sedan en topp 2018, vilket i rapporten dels förklaras med att NMR slutat bedriva lika omfattande kampanjer.
Rivalitet inom den högerextrema miljön kan trissa upp aggressiviteten
– De har färre medlemmar och färre entusiastiska aktivister. Det får konkreta effekter, de kan inte skrämmas på gator och torg lika bra med 30 personer i stället för 700. Samtidigt är det fortfarande en farlig organisation med stort våldskapital, och ett intresse av att bygga upp prestige just nu när de försvagats.
Expo varnar i rapporten för att rivalitet inom den högerextrema miljön kan trissa upp aggressiviteten, och det finns redan vissa tecken på en sådan utveckling. De så kallade aktivklubbarna är ett nytillskott på den svenska högerextrema scenen, och emblematiska för en ny generations organisering.
Rörelsen har rötterna i det amerikanska nätverk som startades 2020 av vit makt-profilen Robert Rundo. Unga män samlas i små, löst sammanknutna lokala grupperingar med namn som ”White boys Stockholm” för att styrketräna, propagera för maskulinitet, och förbereda sig för våldsam politisk kamp. 2023 ”tävlade” aktivklubbarna och NMR under en period i att bränna Prideflaggor och utföra annan skadegörelse mot hbtq-evenemang.
Flera andra större organisationer, däribland partiet Alternativ för Sverige (AFS) och föreningen Det fria Sverige (DFS), har drabbats av interna konflikter och också blivit mindre aktiva sedan 2018. Samtidigt har antalet grupperingar på Expos radar fördubblats under perioden. Högerextrem propaganda sprids även allt mer via enskilda opinionsbildare på sociala medier, vars räckvidd och påverkan är svårare att mäta.
– Fler aktörer kan idag med mindre medel bedriva effektiv propaganda, på sin egen kammare. De får ofta bättre resultat av den här malande, konstanta hjärntvätten av sina anhängare på nätet, än att gå och dela ut flygblad i brevlådor eller hålla ett torgmöte i en svensk småstad, säger Morgan Finnsiö och fortsätter:
– När de stora sociala medie-plattformarna som X uppenbarligen är ointresserade av att begränsa högerextremt och hatiskt innehåll utnyttjar man självklart det. Det finns även forskningsrön som visat att bland annat Youtubes algoritm kan fungera radikaliserande, genom att erbjuda mer och mer extremt material.
Sedan valrörelsen 2022 har SD tydligt gått i en mer radikal riktning
Under rubriken ”SD:s kritiska vänner” granskar rapporten relationen mellan den parlamentariska högern och dess mindre rumsrena motsvarigheter, i en tid då Sverigedemokraterna är närmre regeringsställning än någonsin. Morgan Finnsiö beskriver ett parti som i allt bredare led ses som en gräddfil för högerextremt inflytande, snarare än som förrädare.
– Om vi backar till mandatperioden 2014–2018 hade SD ett intresse att framstå som mer moderat och återhållsamt. Sedan valrörelsen 2022 har partiet tydligt gått i en mer radikal riktning igen, både retoriskt och politiskt.
Morgan Finnsiö beskriver hur partiet blivit mer benäget att öppna sig mot högerextrem alternativmedia, och kallar relationen ömsesidig.
– Förut såg de rasideologiska aktörerna SD som sellouts, en del av etablissemanget som vänt den nationella rörelsen ryggen. Så låter det inte längre. Här ser man en närliggande aktör med tassarna på maktens spakar, och många vill utnyttja det.
Tidigare nämnda DFS, som både argumenterat för ”repatriering av rasfrämligar” och att transpersoner ”behöver få stryk”, har också hyllat Tidöregeringen som ”en strimma ljus i en mörk tid”. Rasmus Paludans första koranbränning utanför Turkiets ambassad, som kom att bli den första i en explosiv kedjereaktion, beskrivs i rapporten som ”en av de mest effektiva politiska aktioner som den svenska rasideologiska miljön varit inblandad i. Och den hade aldrig orsakat samma kris utan Sverigedemokraternas delaktighet.”
”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.
Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.
”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”
Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.
De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.
Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll
Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.
Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”
Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.
Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.
Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.
Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot
Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.
Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.
Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.
Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.
Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.