I sin senaste bok inleder Merete Mazzarella med ett citat av en äldre finlandssvensk dam: ”Det finns tre saker man inte ska tala om: sina drömmar, sina barnbarn och sina sjukdomar.”
Och även om man som jag har egna barnbarn så väcker undertiteln onda aningar. Det finns inga människor som är så distanslösa i sin generösa meddelarlusta som far- och morföräldrar om sina barnbarn. Men redan på bokens andra sida visar Mazzarella en annan avsikt med den ironiska formuleringen: ”Den snabbaste rörelsen i världen är… en mormor eller farmor som plockar fram fotografier av sina barnbarn.”
Boken handlar visserligen om hennes barnbarn. Och om hennes son och om hennes svärdotter. Men inte minst om henne själv. Sällan har man läst en så självutlämnande text om att ha barnbarn. Det är en djärv bok. Mazzarella har dels gjort en rejäl genomgång av synen på barnbarn i litteraturen, dels beskrivit sin egen roll som farmor och där skyggar hon inte för att berätta om både sin egen svartsjuka på barnens mormor och sin lättnad när familjen åker hem efter veckolånga vistelser hos henne.
M. har en son och sonen har två barn. Familjen bor i USA och brukar hälsa på M. ett par gånger om året. Hon sörjer för allt under deras vistelse och undrar, när de har rest, om vuxna barn förstår hur trött en farmor kan bli. Och hon döljer inte ett ögonblick sin lättstötthet och allmänna stingslighet. ”Det är inte så att jag vill att de till varje pris ska uttrycka tacksamhet – förresten: är det så säkert att jag inte vill det? – ”
Hon har synpunkter på föräldrarnas uppfostran utan att någonsin yppa det, men hon undrar ibland om de upplever henne som sträng. Hon reflekterar över begreppet artighet och skriver: ”För egen del vägrar jag tro att vi gör våra barn oäkta genom att lära dem att hälsa vackert, stiga upp för äldre, vänta med att ta för sig vid bordet, säga ’Var så god!’ och ’Tack’.”
Vid läsningen av litteratur om far- och morföräldrar har hon konstaterat att schablonbilden av mormor är att hon är den runda, bullbakande, goa tanten medan bilden av farmor är att hon är den smala, stränga tanten. Och när hon läser böcker för barnbarnen skriver hon att hon ”byter ut alla alla barnböckernas trevliga mormödrar mot farmödrar. Jag har ingen skam i kroppen.”
Det är roligt och avslöjande men framför allt handlar denna bok om kärlek, längtan och hjärtskärande saknad.
Allt utan sentimentalitet.