Den som inte kände till Gérard Depardieu sedan tidigare gör det förmodligen nu. Den rike filmkändisen som smiter undan förmögenhetsskatten i sitt hemland genom att flörta med Putin. Charmig kille. Det går att beskylla honom för mycket men inte för feghet. Inför västvärldens samlade TV-kameror har han öppet deklarerat sin snålhet. Depardieus miljoner är Depardieus miljoner, inget han tänker dela med sig av med övriga fransoser.
Jag kan häpnas över vissa rika personers ovilja att betala mer skatt än andra.
Depardieu är inte ensam. I USA har debatten blossat het om hur mycket landets rikaste personer ska bidra med till den krisande statskassan. Obama har utmålats som en tjuv av stora mått, fastän han varit tydlig med att han vill ”skydda” hela 98 procent av befolkningen från en skattehöjning. Bråket handlar alltså om de två rikaste procenten.
I Sverige följer vi med intresse krisen inom Centerpartiet och turbulensen kring idéprogrammet. Ett av förslagen är att införa en plattare skatt där progressiviteten i skattesystemet ska minska. Som vanligt presenteras även dessa skattesänkningar som åtgärder för att höja drivkrafterna till arbete och företagande. Som Per Ankersjö, ordförande för partiets idéprogramsgrupp, skriver på sin blogg: ”Progressivitet motverkar drivkrafter för att arbeta, utbilda sig och att satsa på sin karriär”. Som om det idag finns brist på människor som är villiga ta chefstjänster och gå upp i lön för att det skulle innebära mer i skatt.
Men det här ger bara en del av sanningen. För faktum är att flertalet svenskar stödjer den svenska välfärdsstaten och på det sätt den finansieras. Vi kan påminna oss om Stefan Svallfors’ forskning från 2010 som visar att omkring 75 procent av svenskarna kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg. Och i motsats till vad alliansen vill få det till, ökade dessutom viljan att betala mer i skatt mellan åren 2002 och 2010. Svallfors är dock tydlig med att endast gäller högre skatt till konkreta ändamål. Handlar frågan om högre skatt i största allmänhet blir svaret ofta nej.
Skulle någon fråga mig skulle svaret bli ungefär likadant. Absolut, jag betalar gärna mer i skatt om det går till välfärden (och inte till riskkapitalister). Jag skulle till exempel kunna tänka mig mer pengar till förskolorna för att minska barngrupperna. Riktlinjerna för storleken på småbarnsavdelningarna i Stockholms stad är 14 barn per grupp. På min sons förskola, som i övrigt är väldigt bra, har man i veckan tagit in ett sextonde barn. Redan tidigare har jag kunnat se stressen hos förskollärarna när alla barnen ska ta på sig kläder eller när flera blöjor måste bytas samtidigt. Och då har ändå Stockholms stad förhållandevis små barngrupper i jämförelse med andra kommuner i länet.
Vad gäller Depardieu blev hans visit i Ryssland ett skådespel i klass med hans egna filmer. Han blev erbjuden jobbet som kulturminister i en rysk delrepublik, men tackade blygsamt nej med hänvisning till att han är hela världens kulturminister. Överklassen i Sverige och i världen gör allt för att bita sig fast vid sina tillgångar. Samtidigt är stödet för det svenska skattesystemet alltjämt intakt bland vanligt folk.
Snålheten har inga gränser
Stormrika kan gå långt för att slippa betala skatt. Trots det finns en opinion för högre skatter – om de går till vettiga saker.