Hennes hand griper tag om hans skjorta och hon skriker. Värkarna kommer med allt tätare mellanrum. En smärta som inte liknar något hon känt tidigare. Hon samlar kraft. Och pressar. Och pressar igen. Hon känner att något trycks ut från hennes kropp. Barnets huvud, tänker hon, resten av kroppen kvar. Pressa. Men hon kommer aldrig att höra sitt barns första skrik. För just i den stunden träffas hon av ett skott i bröstet och dör. Han som håller i geväret tillhör terrorgruppen Boko Haram och har just deltagit i genomförandet av en massaker.
Jag får höra om händelsen några dagar efter terrorattacken i Paris. En hemsk bild cirkulerar på facebook, en stor hög med människor som ligger på varandra. Döda. Brända. På bilden står det: ”This is Nigera. A massacre of 2 000 happened 2 days after Paris. They are not Charlie. They are dead.” Jag mår illa av bilden, skrollar ner, försöker skaka av mig det jag sett. Tar på mig mössan och drar med barnvagnen ut i snöstormen för att gå på demonstration. I fickan har jag en penna. Vi är tusentals människor som samlas på Sergels Torg för att hedra offren för terrorattacken mot satirtidningen i Paris.
Solidaritet är vackert. Du står upp för dina medmänniskor för du vet att de kommer att stå upp för dig när det behövs. Men jag gillar inte när solidariteten blir selektiv. När någras bortgång värderas tyngre än andras. I Nigeria mördades 2 000 människor av den islamistiska fundamentalistiska sekten Boko Haram. Människorna som dog hade inte ritat karikatyrer, deras ”provokation” bestod i att tro på en annan gud än Allah. En av dem mördades när hon höll på att föda sitt barn. Rapporteringen i media har varit blygsam och det har inte kallats till några massmöten på Sergels Torg. Svenskar tycks värdera andra européer – och för den delen amerikaners – liv högre än andra. En mental och kulturell närhet som också påverkar sorgearbetet. I skolan fick jag lära mig att det kallas för ”guldfisklagen”. Du bryr dig mer om din guldfisk dör än om människor mördas på andra sidan jorden. Ju närmare dig själv, ju starkare reaktion.
När det kommer till att formulera politik och bedriva opinion måste vi se bortom detta. Som medmänniskor måste vi ha förmågan att sätta oss in i andra människors situation och tänka att det hade kunnat vara vi. Jag försöker göra det. Frågorna har inte lämnat mitt huvud sen jag läste den där artikeln. Vad hände med bebisen? Dog den där halvvägs ut eller blev den räddad? Hur länge ska Boko Haram, Daesh (IS) och liknande organisationer fortsätta med sitt barbari innan någon sätter stopp för dem? Avstånd, hudfärg och religion får aldrig komma i vägen mellan oss och solidariteten. Att reagera över de vidriga dåden i Paris är mänskligt och viktigt. Men att inte göra det samma när människor dagligen attackeras i Nigeria, Syrien och Irak är hyckleri.