När jag första gången ser den suggestiva trailern till Suffragette får jag gåshud. Kameran sveper över ett tvätteri i 1910-talets London. En av de tvättande kvinnornas röst berättar: ”All my life I’ve done what men told me to. But I can’t have that anymore”. Klipp till ett olagligt massmöte där suffragette-ikonen Emily Pankhurst talar inför hundratals kvinnor. Klipp till aktioner där kvinnor krossar skyltfönster, spränger brevlådor, slåss och kastar sten. Klipp till ett fängelseförhör: ”The law means nothing to me, I had no say in making the law”.
Suffragette har, helt otypiskt för en storfilm, skrivits och regisserats av två kvinnor (Abi Morgan och Sarah Gavron). De medverkande skådespelarna tillhör inte bara den absoluta filmstjärneeliten, utan är också kända för sina komplexa kvinnoporträtt. Vi är många som har ett personligt förhållande till Carey Mulligan, Helena Bonham-Carter, Meryl Streep.
PR-apparaten kring Suffragette har gjort ett fantastiskt arbete med att ta fasta på detta personliga, och till fullo utnyttjat möjligheterna på sociala medier. Redan på förhand, genom buzz-marketing, drog Suffragette till sig feminister som Buffy drar till sig vampyrer. Ett löfte om en film som spränger gränser för filmpolitiska konventioner. En film för vilken Bechdel-testet är 100 procent irrelevant. Av kvinnor för kvinnor. När jag går för att se Suffragette är salongen fylld till sista plats.
Tyvärr finns i filmen ingenting av den samtida udd som marknadsföringen spelar på. Man underskattar helt enkelt sin publik! Berättelsen är tunghänt och förutsägbar, med konventionell dramaturgi och svartvita konflikter. ’Ondskan’ hos dem som motarbetar suffragetterna får mer utrymme än det förtryckande systemet. Flera scener, som den där huvudpersonens man adopterar bort deras gemensamma barn, är drypande sentimentala utan att vara psykologiskt intressanta. Trots att ett lysande skådespelarmaterial står till förfogande verkar någon ha bestämt att detta är en film som alla som har sett Downton Abbey ska känna igen sig i – inte utmanas av.
Jag ser Suffragette som en förspilld chans att gå i dialog med ett ytterst levande raseri över dagens kvinnohat och förtryck, en missad möjlighet att inspirera den stora grupp för vilka, liksom suffragetterna, måttet är rågat.