En polischef, en journalist, fyra yrkesmilitärer och en värnpliktig. Det var terroristernas yrken och de dödade flest människor hittills i ett politiskt attentat i Sverige. De dödade fem människor, tre vuxna och två barn, för dessas politiska åsikters skull. Denna vecka infaller årsdagen av deras död och på den tidning som ännu ges ut – terroristerna lyckades inte stoppa den – sörjer vi dem fortfarande, trots att vi personligen inte kände de dödade.
Fem personer dödades: Artur Hellberg, ekonomichef för Norrskensflamman, hans fru Alice Hellberg och deras åttaåriga dotter Maj, Svea Granberg, korrekturläsare och gift med Valdemar Granberg, annonschef som vid den tidpunkten var – likt många kommunister – internerad i Storsien, samt deras son Torgny, tolv år.
Enklast här vore nu att med en referens till dagens hårdnande politiska klimat endast varna för den växande fascismen och nazismen och den terror som följer i dess spår. Det hade varit relativt okontroversiellt och ägt sin riktighet. Den moderna fascismen och högerextremismen är våldsbenägen och vänstern är ett av deras politiska mål.
Inte heller hade det varit fel att relatera till dådet mot tidningen Charlie Hebdo i Paris. Också de var terrorister som dödade stora delar av en tidnings redaktion. Trots att deras bakgrund var mycket olik attentatsmännen i Luleå 1940 delade de synen på dödligt våld mot sina meningsmotståndares tidningar.
Men den politiska och internationella bakgrunden 1940 i Luleå var också delvis en annan än endast en rak motsättning mellan antinazister och nazister, även om en sådan också fanns och var viktig. Inte heller var det religiösa frågor som stod högst på dagordningen.
Kriget var bokstavligen runt hörnet i Norrbotten och strax innan attentatet hade sovjetiska bomber fallit över Pajala, ingen skadades. Bomber fällda av misstag eller som provokation, det tolkades olika av de olika politiska linjernas förespråkare. Politiskt stod flera av terroristerna nära Högerpartiet (dåvarande Moderaterna) och tidningen Norrbottens-Kurirens ledarsida.
Den största anledningen till attentatet mot tidningen var – enligt terroristerna själva – Flammans välvilja gentemot Moskva, som då låg i krig med vårt grannland Finland. Terroristerna ingick redan innan dådet i en kommitté med målsättningen ”att med legala medel söka anskaffa bevis för kommunisternas landsförrädiska verksamhet”. När det inte lyckades försökte de sig på illegaliteten.
Den politiska miljön i Norrbotten var svårt infekterad av motsättningar mellan kommunister och högerfolk och det var ”hotet från Ryssland” som gjorde att attentatsmännen kände sig berättigade att spränga upp en dagstidning och med den fem personer som bodde i huset.
Det finns alltså anledning att vara ärlig och tydlig: de tre vuxna och två barnen mördades av anhängare till dåtidens moderater huvudsakligen för sin så kallade ryssvänlighets skull.
Nära till hands idag är att tänka på den massaker i Odessa i södra Ukraina den 2 maj 2014. 42 fackföreningsaktivister brann inne när ukrainska nazister tände på och ännu fler dödades, bland annat med klubbor när de flydde ut. Argumenten som de nazistiska mördarna använde var liknande de som terroristerna som sprängde Flamman använde sig av. Vänstern var ”ryssvänlig” och skulle dö. Även om det är en annorlunda bild av kriget i Ukraina måste det finnas plats i debatten också för den. När en utställning om massakern på Helsingborgs bibliotek nu stoppas av Helsingborgs moderate ordförande för kommunstyrelsen, Peter Danielsson, ger det fel signaler. Också i tider av oro måste alternativa röster kunna höras.
Det är det minst opportuna någon kan göra i dagens läge men med frågans allvar och de dödas minne i åtanke kan jag inte göra något annat än att mana till eftertanke. Det finns en ton i den offentliga debatten idag som starkt påminner om det kalla kriget. Låt inte rättmätig kritik av Rysslands agerande gentemot Ukraina gå över i allmänt rysshat och rysskräck. Låt inte alla som vill nyansera bilden av konflikten i Ukraina få löpa gatlopp eller stoppas från det offentliga samtalet. Karaktärisera inte politiska motståndare som ”landsförrädare”, såsom skedde inför attentatet mot Norrskensflamman 1940. Historiens spår förskräcker.
