Okategoriserade 11 november, 2010

Tre timmar i luften med Hugo Chávez

Rebellen Hugo Chávez är inne på sitt tionde år som Venezuelas president. Trots intensiv fiendskap med Washington har han varken dukat under för någon kupp eller hemfallit till enpartistyre.

Hugo Chávez tar på sig säkerhetsbältet och är klar för take off. Flyget som Venezuelas president använder på sina upprepade resor över Latinamerika är i färd med att lätta. Airbus-planet, som liknar ett vanligt svenskt inrikesflygplan, har uppgraderats med ett litet kontor, ett sovrum och askkoppar i mässingsfärgad guldimitation. Det lär ha kostat presidenten 60 miljoner dollar och en rejäl dos kritik i medierna när han köpte det 2002. Nu är det i färd med att ta den väldigt stora delegation av ministrar, generaler, oljechefer och inte minst presidenten och hans dotter Maria, tryggt tillbaka till Caracas efter ett statsbesök i Ecuador. Klockan närmar sig redan midnatt när flygplanets dörrar stängs och säkras efter de sista av Chávez’ rödklädda medresenärer. Arbetet med ett gigantiskt ecuadorianskt-venezuelanskt oljeraffineringsprojekt är invigt och en hektisk tjugotimmars arbetsdag, med presskonferenser och möten bakom slutna dörrar, är på väg att ta slut, något som presidenten är tydligt präglad av. Skönt nog, eftersom han inte är den ende.
– Du är säkert trött, säger Chávez. Men vi får prata lite, och så kan vi försöka vila lite sen.

Värden för dagens statsbesök, Chávez’ ecuadorianske kollega och nära allierade, president Rafael Correa, har just sagt att den latinamerikanska vänstersvängen inte är en epoca de cambios, en ändringens epok, utan en cambio de epoca, ett epokskifte. Nu är Chávez ivrig att förklara hur just denna resa, där också Nicaraguas president Daniel Ortega överraskande dykt upp, utgör en ”födslohjälp” för den nya epoken, där den så kallade 21:a århundradets socialism skall göra upp med 500 år av kolonialism och orättfärdighet.
Men först skall trådarna dras bakåt i tiden. Till lergolvet i Sabaneta, en oansenlig by på de venezuelanska inlandsslätterna, där Hugo Rafael Chávez Frías, eller Huguito, som kan kallades då, tog sina första steg efter att han föddes 1954. Och vidare tillbaka till tiden då Simon Bolivár, befrielsehjälten han närmast har ett religiöst förhållande till, jagade ut spanjorerna ur Sydamerika. Så vilan får vänta. Flygturen varar ju knappt tre timmar.

Ett politiskt djur

Medan flyget lyfter med ett ryck, trycket pressar oss djupare ned i de bekväma lädersätena och ljusen från flygplatsen försvinner under oss, börjar Chávez den långa berättelsen.
– För det är därifrån jag kommer. Jag kommer från fattigdomens katakomber. Jag har levt fattigdomen. Sett den och känt den inpå kroppen.
Chávez föddes visserligen i en lärarfamilj. Hans far, Hugo de los Reyes Chávez, och mor, Elena Frías de Chávez, undervisade bägge i en lokal skola i ett område där få fick möjlighet att fullfölja grundskolan. Men det stod ändå inte bättre till än att lille Huguito och storebror Adán skickades till mormors gård några mil därifrån för att stötta den magra familjeekonomin.
– Jag var ett vandrande barn, säger Chávez och syftar på tiden när han sålde frukt och hemlagade sötsaker i Sabaneta och omkringliggande byar. På skolor, torg, under idrottsarrangemang och ombord på eller längs rutterna till olika transportmedel. Åsnor inkluderade.
Det är från vandringen på den fattiga landsbygden som Chávez kommer ihåg sina första politiska tankar.
– Det fanns en känsla av oro och obehag i mötet med all fattigdom. Och jag tror politik handlar om just detta. Om att låta sig gripas av en etisk och andlig impuls som knyter ens egen tillvaro till andras och samhällets nöd eller välfärd, som grekerna tänkte om politiken när de utvecklade begreppet.
Det skulle ändå gå många årtionden innan Chávez blev synlig på den politiska scenen.
– Men det var denna tidigt födda sociala medvetenhet i mig som senare, i möte med nya erfarenheter och ny kunskap, satte mig i stånd att se min egen roll och gå in i kampen för livet mot nöden, för samhället och fosterlandet.

Baseballdrömmar

Presidenten dämpar rösten, lutar sig tillbaka och kastar en blick genom det lilla flygfönstret ut i det becksvarta nattmörkret, innan han avslutar resonemanget med ett begrepp lånat från Aristoteles.
– Jag föddes som ett politiskt djur.
Huguito föddes kanske som politiskt djur, men för som så många andra venezuelanska pojkar så var det baseballspelare han drömde om att bli, när han trampade i sin barndoms sandaler på de dammiga jordvägarna i hemstaten Barinas. De hårda vänsterhandskasten gjorde Chávez till en fruktad pitcher och ambitionen var att nå så långt som till Major League, elitdivisionen i nordamerikansk baseball. Då som nu letade de amerikanska baseballagen i Venezuela efter unga, billiga talanger. Chávez hoppades att favoritlaget San Francisco Giants skulle få upp ögonen för honom. Den venezuelanske presidenten gillar fortfarande att spela baseball. Intresset för venezuelanernas nationalsport är ett av Chávez’ drag som gör det lätt för mannen på gatan att identifiera sig med presidenten.

Och den store folkförföraren har visat sig utnyttja baseballjargongen till ett outtömligt lager av mer eller mindre träffsäkra politiska metaforer. Man hör sällan ett valtal från Chávez utan att han lovar en homerun eller en strike och ber motståndaren förbereda sig att bli out eller ponchao. Lidelsen för baseball svalnade efterhand, men skulle först leda till ett av Chávez’ allra viktigaste personliga avgöranden. För en fattig pojke från landsbygden fanns nämligen bara en öppen väg till baseballmiljöerna runt huvudstaden Caracas: militären. Chávez bedyrar att det var detta, snarare än intresset för militären i sig, som fick honom att ta värvning som soldat vid 16 års ålder.

Soldaten med barnatro

Soldatlivet i Venezuela var hårt, men de väpnade styrkorna utgjorde samtidigt samhällets viktigaste sociala stege. Genom militärens utbildningserbjudanden kunde unga män med fattig bakgrund, som annars hölls systematiskt utanför både det offentliga och privata universitetssystemet, uppnå höga positioner med god lön och socialt skyddsnät. Vikten av utbildning hade Chávez lärt sig hemifrån. Den unge soldaten visade sig vara en läraktig student och steg snart i graderna.
– På den tiden sändes vi ut för att slåss mot gerillan. Men jag lät mig inte övertygas av det kriget, säger Chávez.
Presidenten berättar att han tidigt hörde talas om socialism och revolution när han som barn besökte vänner med radikala föräldrar.
– Jag kommer tydligt ihåg när de dödade Ché Guevara. Det stod i tidningarna och man hörde talas om att Chés gerillaavdelning var omringad i Bolivia, att kamraterna föll och att det bara var en tidsfråga innan det var Chés tur.

Den breda munnen och de smala ögonen formar sig till ett nostalgiskt leende innan han fortsätter:
– Men som det barn jag var hade jag till slutet ett slags filmaktigt hopp om att Fidel Castro skulle sända några helikoptrar för att rädda honom och ta honom till säkerhet på Kuba. Jag vägrade tro att någon kunde döda Ché.
Kanske bidrog denna barnatro till att mötet med den venezuelanska gerillan och dess misslyckade försök att kopiera den kubanska revolutionen väckte mer nyfikenhet, än fruktan och avsky hos Chávez. För 1977, tio år efter att illusionen om Chés odödlighet brast inför en exekutionspluton i Bolivias regnskog, var Chávez själv på vippen att ta upp arvet efter den argentiskfödde revolutionslegenden, då han som nyutnämnd officer övervägde att ansluta sig till den gerillaavdelning han sänts ut för att eliminera. Idag, säger presidenten genom det kraftiga oväsendet från flygmotorerna, är han glad att han inte gjorde det. Istället fick Chávez’ upproriskhet utlopp inom de väpnade styrkorna.
– Redan som 20-åring beslutade jag att jag ville bygga en revolutionär rörelse, säger presidenten, innan han ser upp och hälsar på fotografen som precis blivit inhämtad av dottern Maria.
De två dominerande partierna, socialdemokratiska AD och kristdemokratiska COPEI, kom genom den så kallade Punto Fijo-pakten överens om att hålla vänstern borta genom politiska mord, presscensur och förbud mot kommunistpartiet. Samtidigt ökade de sociala klyftorna i Venezuela. Chávez och hans medsammansvurnas missnöje ökade.

El Commandante

Den 5 januari 1992 fanns det grova mestisansiktet och den röda baskern, tillhörande den hittills okände fallskärmsjägaren Hugo Chávez, för första gången på venezuelanska tv-skärmar. Det väpnade upproret mot president Carlos Andrés Pérez, frukten av 15 års konspirationer i de väpnade styrkorna, hade under natten lyckats ta kontroll över strategiska punkter i städerna Maracay, Valencia och Maracaibo. Enligt det dåvarande försvarsdepartementet miste 14 människor livet under striderna som uppstod. Så hur försvarar presidenten, som hävdar att han räddat den venezuelanska demokratin idag, detta försök att störta en demokratiskt vald president? Den demokratiska stabiliteten som härskade i Venezuela sedan 1958, blev av politiska analytiker framhållen som en ljuspunkt på en annars diktatur- och kupphärjad kontinent. Men för Chávez var detta absolut ingen demokrati.
– Vi levde under oligarkins diktatur då, säger presidenten och gör en utläggning om korruption, politiskt förtryck och en statsapparat i upplösning.
Trots två oljeboomar och en bruttonationalprodukt i nivå med Västtysklands, levde majoriteten av befolkningen i djup fattigdom och skillnaden mellan fattig och rik hade på 1990-talet blivit större än i Sydafrika under apartheidregimen. Och så var det El Caracazo, det våldsamma upproret i Caracas 1989. President Carlos Andrés Pérez hade valts på ett radikalt program som utlovade stopp för privatiseringar, ökad välfärd och brott med Internationella valutafonden IMF. Istället vände han 180 grader och införde en turbovariant av Valutafondens så kallade strukturanpassningsprogram.
– Detta svek var det slutgiltiga beviset på att den falska demokratin fallit. Nyliberal chockterapi med privatiseringar, enorma nedskärningar i sociala skyddsnät och lönenivåer, ökade transportpriser. Nöden var redan stor, och nu visste folk inte längre om de skulle överleva, säger Chávez, innan han fortsätter med det han menar var den mest traumatiska av händelserna: Pérezregeringens svar.

Människorättsorganisationer påstår att så många som 3 000 civila blev mördade när militären sändes ut på gatorna för att kväsa protesterna. Myndigheterna räknade bara 276 offer. Resten dumpades i massgravar.
– Så stor var yttrandefriheten den gången. Även om jag inte deltog i massakern, kände jag en enorm skam och ett sting av skuld över att de väpnade styrkorna, som jag var en del av, hade slaktat oskyldiga kvinnor, barn och gamla. Indignationen som många av oss kände, gav drivkraft till planeringen av det väpnade upproret mot denna mordiska regering tre år senare.
Chávez pratar med allvar, men likväl entusiastiskt och utan tecken till ånger över försöket att störta Pérez-regeringen. Men angreppet misslyckades. Chávez blev omringad och gav sig mot ett löfte om att få tala 30 sekunder i tv. Dem använde han väl.
– Våra mål nåddes inte denna gång, sa han och tog på sig ansvaret för kuppförsöket och det han kallade ”den civila och militära bolivarianska rörelsen”.

De få orden Chávez lyckades yttra innan han belades med handfängsel och fördes iväg, brände sig in i venezuelanernas kollektiva medvetande. I landets ledarskikt var det ovanligt att någon tog på sig ansvar, särskilt för saker som misslyckats. ”Denna gång”, ”por ahora”, blev ett slagord som summerade hoppet för det flertal av befolkningen som önskade det etablerade tvåpartisystemet en snar död. Domen blev sju år, men efter att president Pérez dömts för grov korruption trodde sig hans efterföljare Rafael Caldera tjäna på att frige Chávez efter halva tiden. Föga anade Caldera att detta skulle betyda hans egen och den dåvarande maktelitens politiska undergång.
Resten av vägen till makten är en känd historia, som Chávez berättar mellan tuggorna, efter att ha blivit serverad en rejäl portion flygmat. Presidenten rörde knappt skaldjurstallriken han blev serverad av det ecuadorianska värdskapet under den försenade lunchen för sex timmar sedan. Det blev visst lite för tjusigt, men nu visar han ingen brist på aptit inför tallriken med ris och rökta fläskkotletter.

Bröllopsresa med borgerskapet

Valrörelsen 1998 var redan igång när Venezuelas makteliter beslutade stödja en tidigare Miss Universum och en karismatisk mångmiljonär för att sätta stopp för den nyligen utsläppta överstelöjtnanten som forsade fram i opinionsundersökningarna. Det höll inte. Medan fyrverkerierna och ”slöddret”, som Venezuelas fattiga ofta kallas bland huvudstadens bemedlade, brölade ikapp i euforiska glädjescener, spred sig en avvaktande nervositet i andra miljöer. Det omfattande reformprogram som tog Chávez till makten döpte han till ”den bolivarianska revolutionen” och bland löftena fanns kamp mot fattigdom och korruption och ett radikalt brott med nyliberal politik – särskilt i oljeindustrin. Men det var inte alla som tog Chávez’ och hans revolution på allvar.
– I början, när vi bildade regering, var det som om vi var på bröllopsresa med borgerligheten och imperialismen.
Ännu hade presidenten inte tagit ordet socialism i sin mun. Men en av de saker Chávez hade lovat att göra något år var ordföranden för det statliga oljebolaget PDSVA, Luis Giusti – arkitekten bakom liberaliseringen av oljeindustrin i landet. PDSVA styrde i praktiken oljepolitiken och hade öppnat upp för de utländska oljebolagen. ”Populisten och kuppledaren Hugo Chávez har lovat att sparka Giusti och omvärdera avtalen med de utländska oljebolagen. Med eller utan Giusti är det osannolikt att Chávez eller någon annan president skall kunna reversera Giustis oljepolitik”, skrev den amerikanska tidskriften Business Week.

Bland de flesta venezuelaner är det idag en mycket vanlig uppfattning att makteliten räknade med att Chávez, som andra missnöjda militärer före honom, kunde lösas från sina radikala idéer med ”lyxprostituerade, bilar och palats”. Presidenten berättar att han i början hade många möten med de viktigaste bankirerna, industriherrarna och finanseliten. Med IMF-ledningen och börsen i New York. I självaste ”imperiet”, som presidenten gillar att kalla USA.
– Eliterna i Venezuela och deras utländska allierade kunde inte slå ”vilddjuret” i val, så de gick in för att tämja mig. Genom familjemedlemmar och nyckelpersoner i viktiga regeringspositioner ville de påverka min riktning för att skydda sina privilegier, säger Chávez.
– Så jag började att söka ensamhet för att reflektera, för att tänka. Gradvis fjärmade jag mig från vänner, påstådda vänner. För jag lade märke till att längs den vägen, längs godtrogenhetens väg, som de var i färd med att knuffa in mig på, där skulle jag sluta som förrädare, en av de många som lovar ändring, men låter saker fortsätta som förr.

Vilddjuret vaknar

I dagens extremt polariserade Venezuela, där man antingen älskar eller hatar presidenten, är det en sak de flesta är eniga om: Chávez lät inte saker fortsätta som förr.
Under 1999 blev en konstitutionell församling vald, en ny konstitution utmejslad och därefter antagen med överväldigande majoritet. Nationens namn blev ändrat från República de Venezuela till República Bolivariana de Venezuela. Den mäktige oljepresidenten Luis Giusti fick sparken tillsammans med resten av PDSVA-ledningen. Detsamma hände efterföljaren Gaicaipuro Lameda två år senare. Det skedde under ett direktsänt tv-tal. Kapitalflykten accelererade och banker, investerare, jordägare och utländska oljebolag såg med fasa på reformpaketet med 49 lagar. Den innebar starkt utvidgad statlig kontroll över ekonomin.
Makten har gått honom åt huvudet. Han vill göra Venezuela till ett nytt Kuba, var domen från en samlad oppositions- och mediekår som från och med nu bara kallade Chávez ”överstelöjtnanten”, ”diktatorn”, ”galningen” eller ”apan”. Ordet ”president” försvann, till och med från nyhetsuppläsarnas vokabulär.
– De har en enfaldig ideologi om (nationell) suveränitet över oljan, gnällde Giusti, som jobbade som oljerådgivare åt George Bush i Washington:
– Chávez har rört vid ”los intocables”, ”de oberörbara”, sa den uruguayanske skribenten Eduardo Galeano.
Fidel Castro var den enda statsledaren i världen som såg en mening i det kaos presidenten var i färd med att skapa för sig själv, men även han varnade och bad sin venezuelanske vän att vara på sin vakt.

Blixtsnabb diktatur

Idag, upplyft, cirka 10 000 fot i fysisk mening, och med efterklokhetens överblick, går Chávez uppseendeväckande långt för att förklara upptakten till de dramatiska händelser som skulle följa hans handlingar.
– Det var först när de såg att försöken att ”tämja vilddjuret” hade misslyckats som eliterna bestämde sig för att ta till våld. Det var lagändringarna som provocerade fram statskuppen, säger presidenten.
Under den blodiga militärkuppen den 11 april 2002 hölls presidenten fången i nästan 48 timmar, medan den nyutnämnda diktatorn Pedro Carmona upplöste nationalförsamlingen, avskaffade grundlagen och gav sig själv rätt till att avsätta och utnämna delstatsguvernörer och borgmästare efter eget godtycke. 48 timmar senare sörjde emellertid lojala krafter inom militären och rasande folkmassor för att Carmona-diktaturen blev historiens kortaste.

Därefter, i december,
stoppade ledningen och mellancheferna i PDSVA oljeproduktionen och därmed hela den venezuelanska ekonomin. Kravet var att Chávez skulle avgå och aldrig mer tillåtas att ställa upp till val. Två månader, några dödfödda uppfordringar till statskupp och 3 000 företagskonkurser senare kunde en leende, men 14 miljarder oljedollar fattigare, Chávez deklarera att ”inte ens oljesabotage kan stoppa den bolivarianska revolutionen”. Genom de två händelserna hade raden av generaler, politiker och oljeteknokrater som motarbetat presidenten från insidan avslöjat sig. Och medan Chávez kom politiskt styrkt från det hela, stod oppositionen igen så gott som helt utanför maktbastionerna i statsapparaten där huvuden började rulla.
Den internationella valutafonden och Bush-administrationen hade gett kuppmakarna sitt fulla stöd och fick nu kanalisera pengastöd till den venezuelanska oppositionen genom mer diskreta kanaler.
– Varje revolution behöver piskan från kontrarevolutionen, som Trotskij sa. För min och revolutionens del tror jag man kan tala om en mognadsprocess, en dekantering, om att gå igenom etapper. Jag hade korsat Rubicon.

Hemsnickrad socialism

Idag tvivlar inte presidenten på att de händelser som lät den djupa latenta splittringen i det venezuelanska samhället komma till ytan var värt priset.
– Ta nationaliseringen av oljan. Om vi inte haft kontroll över PDSVA och börjat beskatta de transnationella oljebolagen, hur skulle vi haft råd att genomföra våra vallöften?
Chávez gör en entusiastisk utläggning om de nya välfärdsinitiativen, ”missionerna”: mision madres del barrio som ger minimilön till fattiga ensamma mödrar, mision barrio adentro, där kubansk sjukvårdspersonal, 15 000 till antalet, ger gratis sjukvård och mediciner i slummen, utbildningsmissionerna, som har utrotat analfabetismen och gett 900 000 fattiga tillgång till universitetsstudier och mision mercal, som förser mer än halva landets befolkning med starkt subventionerade basmatvaror. En del kallar det för populism och röstköp.
– Jag kallar det socialism för det 21:a århundradet, säger Chávez.

Ett som är säkert är att denna politik har förbättrat folkflertalets levnadsstandard och samtidigt säkrat presidenten rekordstor uppslutning i elva val. Och även om Chávez gick på en smäll när förslaget till grundlagsreform blev nedröstat med knapp marginal i fjol, ligger han fortsatt över 60 procent i opinionsundersökningarna när han går in på sitt tionde år som president. Det har knappt skett i något latinamerikanskt land förut. Kritikerna hävdar att Chávez har samlat en närmast totalitär makt i egna händer, angripit pressfriheten och hotar landets demokratiska institutioner. Men presidenten går absolut inte med på att hans hemmasnickrade socialism handlar om stängda tv-kanaler och inskränkta demokratiska rättigheter.
– Tvärtom. Ett av de största felen med försöken att bygga socialism under 1900-talet var att begränsa demokratin. Jag menar att det borde vara tvärtom. Här har medierna frihet att driva informationskrig med uppmuntran till militärkupp och mord på presidenten. Men vår demokrativision, den socialistiska, handlar om mer än val och friheten att yttra sig. Folket måste få möjlighet att styra. Att utrota analfabetismen och låta de tidigare exkluderade få tillgång till utbildning är viktiga steg på vägen mot en äkta demokrati.

Tre musketörer

Det är nu 16 timmar sedan vi landade på flygplatsen i Manta, vid den ecuadorianska Stillhavskusten, brevid tre parkerade flygplan märkta ”US Air Force”. Här har USA en av sina strategiskt viktigaste militärbaser i hela Latinamerika. Kontrakten går emellertid ut nästa år och Ecuadors president Rafael Correa har skämtsamt krävt att få anlägga en ecuadoriansk militärbas i USA om han skall gå med på att förnya kontraktet. Det betyder slutet för USA:s militära närvaro, och när det nu är här som den venezuelanske presidenten skall inviga arbetet med ett gigantiskt oljeraffineringsprojekt i samarbete med Ecuador, är det omöjligt att inte lägga märke till symboliken. Uncle Sam ut, Chávez in.
– Jag spår den fjärde flottan ett dystert öde, dundrar Chávez.
Han blir emottagen av Rafael Correa inför en ansenlig grupp pressfolk och ecuadorianska soldater. Chávez menar det flytande krigsmaskineri, bestående av hangarskepp, bombflyg, atomubåtar och andra krigsfartyg som USA:s Southern Command för första gången på 60 år har skickat i riktning Karibien och Sydamerika. Det är få som litar på USA:s förklaringar om att hangarfartygen och atomubåtarna skall användas till att bekämpa narkotikahandel.

Nicaraguas president Daniel Ortega dyker upp på flygplatsen som från ingenstans, ler samtyckande och klappar Chávez på axeln. De unga ecuadorianska soldaterna kan inte annat än att applådera när Chávez, Correa och Ortega utväxlar manligt latinamerikanska kramar, hårda handslag och växelvis breda leenden och allvarliga blickar, medan de svär att stå samman mot pressen från stormakten i nord. Det hela i bästa tre-musketörerna-stil. Väl tillbaka i flygplanet pratar Chávez entusiastiskt om hur Bush-administrationens upprepade uppmaningar till regeringarna i Brasilien och Argentina om att isolera Venezuela möter döva öron och hur ständigt nya länder som Ecuador, Bolivia och Nicaragua bekänner sig till socialismen och Chávez bolivarianska samlingssträvan.
– Den nya stämning som råder bland latinamerikanska folk och regeringar, som är fast beslutsam att skapa en självständig och stark region, gör mig optimistisk, sammanfattar presidenten.
Under de 20 timmar som gått sedan han lämnade presidentbostaden i Caracas, har Chávez knappt tagit fem minuters paus, och det är omöjligt att inte undra varifrån han får sin energi. Vissa venezuelanska medier, som gjort karaktärsmord på presidenten till en heltidssyssla, menar att den enorma arbetskapaciteten beror på narkotika och pillermissbruk. Själv har Chávez en mer metafysisk syn på saken.
– Det är inte min egen energi. Alla som hälsar på mig, kramar mig och ropar, ja, folket överför sin energi till mig, säger han med fortsatt fast och energisk röst, men med en sömnig blick.
Under tiden har Maria diskret ställt sig bakom sin far och drar demonstrativt ett finger över halsen medan hon tittar ned på sin klocka. Om Chávez inte själv verkar känna sina fysiska begränsningar har i alla fall dottern gjort intervjuaren uppmärksam på dem.
– Vi får väl ge oss, herr president.
– Ja, vi får väl det Eirik.

 

Fotnot: Intervjun publicerades i Flamman nr 40-08.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 19 mars, 2024

Högklassigt om samtidens öppna sår

Mouna Jemal Siala, ur serien ”No to Division”, 2013.

Det är omöjligt att inte se utställningen på Moderna i Malmö i ljuset av kriget i Gaza. Jonatan Habib Engqvist ser ”Oläkt” och imponeras av curatorernas fingertoppskänsla.

När senast kunde man se en utställning i Norden som samlar så många konstnärer från Mellanöstern och Nordafrika? Och hur ofta presenteras konst som bearbetar Mellanösterns konflikter, flyktingströmmar och trauman utan att gapa och skrika?

I turbinhallen på Moderna Museet Malmö samsas konstnärer från Algeriet, Egypten, Jemen, Libyen, Marocko, Syrien och Tunisien. Jag kan bara föreställa mig vilket arbete som krävts för att få såväl ömtåliga och hantverksmässigt högklassiga verk som namnkunniga konstnärer till Sverige. Som gammal kritiker och curator frågar jag mig hur det ens varit möjligt att ta ett helhetsgrepp om de uppror och revolutioner som rasat genom regionen de senaste 15 åren. Svaret tycks vara nya frågor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Kyeyune förnekar Oikos-medlemskap: ”Ouppdaterad hemsida”

Malcom Kyeyune deltar på ett seminarium arrangerat av Axess i september 2019. Foto: Flamman.

Malcom Kyeyunes namn plockades bort från Oikos hemsida efter att han delat inlägg som av SKMA och Expo beskrivs som grovt antisemitiska. Själv menar Kyeyune att han lämnat både tankesmedjan och den svenska offentligheten för flera år sedan.

I söndags kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune, grundande medlem till SD-nära tankesmedjan Oikos, spridit antisemitiskt innehåll via X. 

Fram till i måndags stod Kyeyune listad med namn och bild som medlem i tankesmedjans förtroenderåd, den grupp som enligt Oikos hemsida leder den ideologiska och opinionsbildande verksamheten. På hemsidan fanns även uppmaningar om att boka honom som föreläsare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes/Nyheter 18 mars, 2024

Malcom Kyeyune plockas bort från Oikos hemsida

Till höger: skärmdumpar av tweets som spridits och gillats via Malcom Kyeyunes X-konto. Till höger: Kyeyune och Arvid Hallén samtalar i Almedalen 2019. Foto: Det pekande fingret/Youtube.

I en granskning kunde Flamman visa att en ledande medlem i Oikos har spridit antisemitiska inlägg på X. Nu plockar den SD-kopplade tankesmedjan bort hans namn från sin hemsida.

Under söndagen kunde Flamman avslöja att Malcom Kyeyune från tankesmedjan Oikos förtroenderåd spridit antisemitiskt innehåll på plattformen X. 

Bland materialet som spridits finns bland annat tankar om judisk makt, hån mot civila offer för Hamas attack den 7 oktober, och en antisemitisk karikatyr av den borgerliga opinionsbildaren Ivar Arpi, som försetts med en judestjärna med transflaggans färger och en stor näsa som refererar till nidbilder av judar. Morgan Finnsiö, researcher på Expo, beskrev materialet som ”klart antisemitiskt”. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Inrikes 17 mars, 2024

Medgrundare till SD-tankesmedja spred grov antisemitism

Malcom Kyeyune och Ivar Arpi samtalar vid Oikos ungdomsutbildning Young Leaders Academy på Skokloster år 2021. Foto: Oikos/Facebook.

Oikos lanserar en rapport om vänsterns antisemitism. Men Malcom Kyeyune från tankesmedjans förtroenderåd sprider själv inlägg där Hamas attack hyllas – och västvärlden framställs som kontrollerad av judar.

Drinkar och mingel utlovas i veckan, när rapporten ”Den svenska vänsterns antisemitism och stöd till våldsbejakande grupper i Palestina” lanseras med ett panelsamtal i Gamla stan i Stockholm. Bakom står SD-kopplade tankesmedjan Oikos, vars grundare Mattias Karlsson tidigare varit partisekreterare för Sverigedemokraterna. 

Karlsson har tidigare kritiserat vänstern för dess hållning i Israel-Palestina-konflikten. Bland annat har han uppmanat Magdalena Andersson att ta avstånd från det palestinska partiet Fatah.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Rörelsen 16 mars, 2024

Den kollektiva bestraffningens tid

En kvinna gråter efter att en raketattack mot Shaheen-familjen ödelagt ett hus i Rafah i södra Gaza den 24 februari. Foto: Hatem Ali/AP.

Antikens och medeltidens kollektiva bestraffningar anses vanligen barbariska. Men för palestinierna har de länge varit verklighet – och nu är idén på väg tillbaka även hos oss.

Det var ett av de värsta straffen i antikens Grekland. Om någon hade begått ett politiskt mord eller högförräderi kunde medborgarnas församling besluta om en kataskaphē: den skyldiges hus revs och familjen dömdes att gå i exil. Genom detta straff, skriver historikern Walter R. Connor, ville stadsstaten befästa ”den definitiva utfrysningen från samhället av lagbrytaren och hans ättlingar”. 1 Varje ägodel måste förstöras, för att undvika att de säljs eller byts, och det hände till och med att man grävde upp deras förfäders ben för att slänga ut dem ur staden.

I fråga om kollektiv bestraffning var det kinesiska kejsardömet inte sämre. I sekler tillämpade man straffet ”klanavrättning”, det vill säga likvideringen av vissa kriminellas familjer. Hela släktled kunde utraderas, liksom den ingifta familjen och ibland till och med ännu fler. 1402 dödades den lärde Fang Xiaoru tillsammans med hela sin omgivning, från syskonbarnen till elever och vänner – totalt 873 personer.

Sådana straff, som var vanliga under antiken och medeltiden, skulle i dag anses barbariska. Vilar inte den moderna rättsskipningen på principen om individuellt ansvar? Och klassificerar inte folkrätten kollektiva bestraffningar som krigsbrott? Ingen ska behöva straffas för brott den inte har begått: till och med de mest auktoritära regimer erkänner denna princip, åtminstone på pappret.

I Palestina tycks den kollektiva bestraffningens tid dock aldrig ha tagit slut. Sedan årtionden river Israel hus tillhörande palestinier som anklagats för terrorism, och slänger ut deras familjer på gatan, med det enda målet att hämnas, förödmjuka och skrämmas. Det drabbar även invånarna i östra Jerusalem, som kan förlora rätten till sina hus på grund av en närståendes handlingar. Liksom många andra krigförande stater avrättar den israeliska armén också grannar, genom att ödelägga hela hyreshus i syfte att komma åt en misstänkt, och, sedan den 7 oktober, till och med genom att bomba hela städer. Alla invånare i Gaza måste betala för Hamas massakrer.

Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade.

Även i mitt hemland Frankrike kan människor förklaras skyldiga till andras handlingar. Så fort en invandrare begår ett brott höjs röster för att kräva en lag som bestraffar alla utlänningar. Det går inte längre att hålla räkningen på antalet politiker som vill kunna straffa föräldrarna för deras barns missgärningar. Valérie Pécresse från konservativa Republikanerna vill kunna dra in deras barnbidrag, Éric Zemmour från partiet Återerövring (Reconquête) vill vräka dem från deras hem, och Republikanernas ledare Éric Ciotti skicka dem i fängelse. Precis som i USA, där föräldrarna kan hamna bakom galler i några dagar ifall deras barn skolkar för ofta – en metod som aldrig har lett till några resultat, förutom att ytterligare prekarisera redan sårbara familjer.

Idén som tidigare var begränsad till extremhögern har på senare tid också letat sig in i president Emmanuel Macrons läger. ”Vi måste, vid den första lagöverträdelsen, kunna bestraffa familjerna ekonomiskt och enkelt, ett slags minimumkostnad för det första upptåget”, rekommenderade statschefen efter upploppen sommaren 2023. Logiken påminner om maffians: en individ kommer att vara lydigare om den vet att hens närstående är hotade. Solidaritetsministern som fått i uppdrag att förverkliga detta projekt har lovat att skapa allmännyttiga arbeten för ”svaga föräldrar”, ett brottsstraff som åtföljs av hot om fängelse ifall det inte utförs.

Kataskaphēns vänner håller på att upprätta ett nytt socialt kontrakt: längst upp på stegen förtjänar varje framgång individuell belöning, längst ned leder varje misslyckande till kollektiv bestraffning.

Översättning: Jonas Elvander

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique
Kommentar/Kultur 15 mars, 2024

Judith Butler är filosof och professor i genusvetenskap. Hennes teorier slog igenom med boken ”Gender trouble: Feminism and the subversion of identity” (1990). Foto: Thomas Lohnes/AP.

Hur många människor har boken Genustrubbel att tacka för sitt liv? Judith Butlers betydelse för 2000-talets tänkande går inte att komma runt. Hen hjälpte begrepp som icke-binär och intersektionalitet att slå igenom brett och förklarade hur kön är en teater som vi återskapar varje dag, snarare än ett uttryck för något medfött. För det är jag hen evigt tacksam. Priset hen och andra genusvetare fått betala i form av hat och hot är orimligt. Med sin bistra uppsyn och slarviga pojkfrisyr har hen fått mörkermän som Ron de Santis och Viktor Orbán och vår egen David Eberhard att självantända.

Butler är också jude och en av grundarna till organisationen Jewish voice for peace, som mobiliserat i imponerande skala i de stora amerikanska städerna, där de organiserat ockupationer och demonstrationer mot bombningarna av Gaza, manifestationer som agerat oberoende till de övriga Palestina-demonstrationerna. Själv bytte jag mitt X-namn till Judisk röst för fred, i sympati med en för mig viktig rörelse, där judar markerar sitt avståndstagande från det allt mer besinningslösa våldet från Israels armé och regering, vars åtskillnadspolitik har fått pågå alltför länge.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 15 mars, 2024

”Allt eller inget” blir oftast inget

Protest på Sergels torg i Stockholm i juni 2020 mot polismordet på George Floyd i USA. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Torgen fylls, men det politiska tomrummet till vänster finns kvar. Två nya böcker går till djupet med protesternas och populismens decennium, och frågar sig vad som ska hända efter revolten.

Vi lever i protesternas tid. Fler går ut på gatorna än någonsin tidigare i historien. De globala demonstrationsvågorna har aldrig varit så omfattande som under 10-talet och det fortsätter in i 20-talet. Bara mellan 2011 och 2018 fördubblades de globala protesterna, enligt Global peace index. Upploppen under samma tid ökade med 282 procent.

Den världsomspännande ekonomiska krisen år 2008 är den tydliga startpunkten. Kostnaderna för bankkrascherna sköts över på folket i land efter land, genom åtstramningspaket och stigande levnadskostnader.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Utrikes 14 mars, 2024

Den kulturella utplåningen av Gaza

En palestinsk pojke svalkar sig inne på badhuset Hamam al-Sammara inför Eidhögtiden i Gaza, 7 augusti 2013. Foto: Wissam Nassar/Xinhua.

Israels krig har förvandlat Gazas rika, tusenåriga kulturarv till ruiner. Palestinska experter rubricerar förstörelsen som kulturellt folkmord.

Sedan Israel påbörjade sina bombningar av Gaza har otaliga skatter ur det palestinska kulturarvet skadats eller förstörts. Som så mycket annat i den belägrade enklaven har ovärderliga och älskade landmärken som tillhör vårt folks historia – arkeologiska platser, tusenåriga religiösa bygglämningar och arkeologiska museer – lagts i ruiner.

Kulturarv är en grundläggande del av en nations identitet och bär på en enorm symbolisk betydelse, som skyddas av otaliga internationella konventioner, avtal och organisationer. Ändå uppvisar Israels förödelse av Gaza, som nu är inne på sin femte månad, en hjärtlös likgiltighet inför områdets rika, tusenåriga historia och dess lämningar – till den grad att det kan röra sig om kulturellt folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ibitsam Mahdi
Frilansjournalist från Gaza
Inrikes/Nyheter 14 mars, 2024

Extremhögern rekryterar på nätet: ”Malande, konstant hjärntvätt”

AFS demonstrerar i Göteborg. Enligt Expos nya rapport har torgmöten blivit en ineffektiv metod för extremhögern. Foto: Adam Ihse/TT.

”En ny våldsam generation högerextremism i tider av kris”, lyder underrubriken på Expos nya årsrapport. Rapporten vittnar om en ytterhöger mitt i ett maktskifte, ett återradikaliserat SD – och en ungdom som tränar för strid.

– När Nordiska motståndsrörelsen satsade på att synas och höras som mest, så kunde de peka på våra årsrapporter och skryta om att ”till och med etablissemanget erkänner att vi går framåt”, säger Morgan Finnsiö, utredare på Expo.

Årets rapport är däremot ingen läsglädje för nazistiska NMR:s medlemmar. Under förra året uppmätte Expo det lägsta antalet aktiviteter i den rasideologiska miljön sedan 2008. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 13 mars, 2024

Fossilföretagen är det verkliga demokratihotet

Greta Thunberg skojar med kamrater på andra sidan gatan. Foto: Christine Olsson/TT.

En aktion utanför riksdagen har satt de borgerliga opinionsskribenterna i spinn. Men Greta Thunbergs aktivism är en självklar del av demokratin.

”Mina byxor blev lite smutsiga”, berättar Greta Thunberg för Aftonbladet efter att ha släpats bort av polis utanför riksdagshuset. De var där för att protestera mot att politikerna inte gör nog för att skydda klimatet. Iklädd palestinasjal (keffiyeh) kritiserade hon ”kortsiktiga ekonomiska intressen” inom det ”dödliga och destruktiva systemet” med ”industrier och företag som förstör planeten” – samt pekade långfinger.

Det tog inte lång tid för den borgerliga pressen att hyperventilera.

”Antidemokratisk klimatkamp”, skrev Mattias Svensson i Svenska Dagbladet: ”Först gav de sig på kapitalismens fria ekonomi. Sedan de fria medierna. Slutligen fria samhällens styrelseskick: den parlamentariska demokratin.” I Kristianstadsbladet skriver Sofia Nerbrand: ”Då var hon ett protesterande barn, nu är hon en vuxen revolutionär.”

Det vore väl underbart. Att klimatrörelsen har insett att vårt ekonomiska system skadar planeten är knappast något att förvånas över. Kapitalismen har skapat ett enormt välstånd, men vinstintresset leder också till exploatering av arbetare och utarmning av planeten. Det handlar inte om ondska eller girighet – bolagen gör bara vad de är till för. Men just därför kan vi inte lämna frågan upp till dem.

De 20 största fossilföretagen står för en tredjedel av världens utsläpp – och de ofantliga vinsterna har de använt för att stödja fossilvänliga tankesmedjor. Dessa sprider i sin tur rapporter för att motarbeta klimatforskningen, såväl som lögner om att utsläpp inte bidrar till den globala uppvärmningen.

Det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll

Detta är det verkliga demokratihotet: att deras vinster går före medborgarnas och planetens väl. Inte konstigt att ungdomen tar till gatorna för att protestera. Precis som de säger har politikerna och hela vuxenvärlden svikit dem.

Men kritik kommer även från socialdemokratiskt håll. På X skriver Uppsalapolitikern Pavlos Cavelier Bizas att Greta Thunberg borde skapa ett eget parti: ”Vore mer konstruktivt att påverka inom ramen för den parlamentariska demokratin i stället för att ständigt ifrågasätta den.”

Den uppmaningen bygger på en tunn förståelse för demokratin, som ett system med politiker som huvudaktörer, och där medborgarnas enda roll är att rösta var fjärde år. Men det som har gjort den svenska demokratin så stark är folkrörelsernas centrala roll. Inte skulle han säga samma sak till de strejkande Teslaarbetarna, eller för den delen till oljebolagen.

Sverige var som bäst när partierna lyssnade på gaturörelserna, som när Palme gick i fackeltåg för Vietnam eller hämtade sin ekonomiska politik från LO. Det är synd att dagens socialdemokrater verkar ha glömt denna tradition.

Genom sina spektakulära gatuaktioner bidrar aktivisterna med något som politikerna har misslyckats med, nämligen att sätta klimatfrågan på agendan. Risken att stöta bort opinionen är dessutom överdriven. Visst skulle även jag bli tokig om jag skjutsade två ungar till innebandyn innan jag själv ska in i ett jobbmöte, om jag blev stoppad av fastklistrade aktivister från Återställ våtmarker. Enligt en undersökning är mycket riktigt 81 procent kritiska till deras metoder. Men i samma studie svarar två tredjedelar att de vill återställa våtmarkerna – en fråga som vi knappt hade hört talas om innan deras aktioner. Jag har svårt att tro att de skulle lyckas lika bra med sin opinionsbildning som politiker.

Det blir perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot

Gruppen räddar alltså Sveriges natur utan att själva bli populära. För mig gör detta bara deras bragd starkare.

Jag vill inte tala för Fridays for future, de kanske har en mörkare bild av demokratin än jag. Men jag tolkar dem som en självklar del av det demokratiska systemet.

Inte bara för att civil olydnad – att bryta mot lagen utan våld för en god sak – alltid har varit en självklar del i demokratiska kamper, och att det är karakteristiskt för totalitära samhällen att kväva denna protestform.

Utan även för att det är politikerna de vädjar till. De vill inte avskaffa parlamentarismen, de vill att politikerna gör sitt jobb. Det är högst rimligt att kräva när vi har en klimatminister som för första gången på decennier har sett till att Sverige ökar utsläppen och missar klimatmålen.

Det blir också perverst att framställa dem som ett demokratihot med tanke på vilka starka krafter de står emot. De modiga ungdomarna som ihärdigt och uppfinningsrikt engagerar sig i vår tids ödesfråga förtjänar – som jag förklarar i SVT Aktuellt (12/3) – en honnör. De har forskningen på sin sida, och de har moralen på sin sida. Om tiotals år, när vi tittar tillbaka på den här brytningstiden, när allt stod på spel, så kommer vi att se på klimatrörelsen som hjältar.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]