Hårdrocksstjärnan Yngwie Malmsteens låttitel blev de ord med vilka en anställd på ett callcenter i Piteå uttryckte sin frustration över jobbsituationen. Det skedde på den egna Facebooksidan.
Hotfullt och skäl för uppsägning, tyckte arbetsgivaren och verkställde. Det berörda fackförbundet, Unionen, ska nu driva frågan i förhandlingar och då eventuellt i Arbetsdomstolen. (Flamman 23/5).
Putslustigt, tyckte jag först. Finns ju många hårdrocksinterna ordvitsar att kommentera det hela med. Men det handlar om anställningsskyddet – det juridiska skyddet för att ha kvar sin försörjning. Och då är vi inne på en allt sorgligare historia.
Allmänt känt är hur regeringen ytterligare har utökat de osäkra anställningsformerna. Särskilt ungdomar tvingas arbeta på timvik, visstid, behov eller den nyare favoriten allmän visstid.
Allt färre löser inträdesbiljett i trygghetssystemen, däribland skyddsreglerna i Las.
Flykten från Las sker genom att mer arbete utförs som F-skattare. Det så kallade falska egenföretagandet innebär en affärsrelation där inte heller löneskydd och arbetsmiljöansvar gäller.
 
De flesta har löst Las-biljett sedan tidigare. Men borgarna har gjort den allt mindre värd.
Mest känt är tvåpersonsundantaget i småföretag och sedan 2008 även de nya sjukreglerna – den så kallade rehabiliteringskedjan. Regeringen sålde in de nya reglerna med att det skulle underlätta att få de sjukskrivna tillbaka i jobb.
Men rehabkedjor och arbetslinjer är, mot bakgrund av den reellt existerande arbetsmarknaden och massarbetslösheten, antingen naiva luftslott eller beräknad utslagning.
Inte förvånande visar en färsk granskning i Kommunalarbetaren att uppsägningar av sjuka i kommuner och landsting har blivit klart vanligare sedan 2008. Varför ta kostnaden för att rehabilitera någon, när det finns så många andra alternativ?

Så långt handlar urholkningen om beslut och lagändringar. Mindre känt är Arbetsdomstolens konsekventa bidrag, genom sin tillämpning av arbetsledningsrätten och sina tolkningar av lag och avtal.
Nyligen fastslog AD att en partiell uppsägning (en butiksanställd som tvingades gå ned i antal timmar) var okej. I flera uppmärksammade fall godtog AD att arbetsgivare ersätter fast personal med bemanningsanställda.
Domstolen har försvagat anställningsskyddet för arbetsskadade, genom höga beviskrav på om någon är omplaceringsbar eller inte.
Själv har jag följt hur arbetsgivare tilläts ensidigt byta lönesystem och därmed sänka sopgubbars lön. Det var okej att säga upp de som sade nej, enligt AD.

Så kan uppräkningen fortsätta, och det går att spekulera i om AD importerat en kontinental rättstradition, med mer fokus på själva lagtexten än på lagstiftningens förarbeten (i detta fall vad parterna ville med en viss paragraf). Eller om det handlar om gammal hederlig klassjustis av det slag som en del förbund varnade för när domstolen inrättades. Eller kanske att varenda facklig jurist är inkompetent.
Kontentan är ändå smärtsamt den samma. Las är svagare än någonsin och tycks numera bara gälla i de solklara fallen. Arbetsdomstolen är minerad mark där Unionen lär förlora – det sätter jag mina Yngwie-vinyler på.
Man borde tagit medlemmen på orden i stället. Det finns många exempel och färska erfarenheter av hur agerande kollektiv ändå besegrar juridiken. Och allt fler tecken på att det fackliga engagemanget vaknar där ute. Släpp lös, Astrid och Ahmed!