Ungefär den känslan ingav Alliansens partisekreterares pressträff i slutet av förra veckan. Partierna meddelade att man i fortsättningen kommer att lägga alliansen på is, för att sedan låta den återuppstå inför valet 2018. Partierna kommer, utöver vårändringsbudgeten, att lägga fram egna budgetmotioner, vilket kan ses som ett sätt att hålla decemberöverenskommelsen utan att behöva lägga ner sina röster i riksdagen.
Beskedet var inte överraskande. Sedan Allianssamarbetet inleddes har de mindre partierna stadigt tappat väljare. I höstens val imploderade även Moderaterna. Idéerna har sinat och ersatts med pinsam korvgrillning och stela leenden.
Samarbetet har inneburit uppoffringar. Nyligen kritiserade Anna Kinberg Batra den sittande regeringen för att ha dröjt med att utreda rätten till assisterad insemination för ensamstående kvinnor. En fråga som troligen faktiskt ligger feministen Kinberg Batra nära hjärtat. Vad hon inte nämnde var att KD låg som en hämsko över frågan i hennes eget partis regering i åtta år.
Parallellt med alliansens sönderfall pågår massutrensningar av sällan skådat slag inom Sverigedemokraterna. Den nu ur SD uteslutne SDU-ordföranden Gustav Kasselstrand beskriver själv konflikten som ”99 procent makt och en procent politiska skillnader”. SD-ledningen vill tvärtom framställa det som händer nu som att partiet håller en rågång mot rasismen, snarare än en maktkamp mellan olika rasistiska falanger.
Vinner den verklighetsbeskrivningen mark, även utanför SD:s riksdagskansli, finns risken för att ett eller flera av de borgerliga partierna öppnar för samarbete med SD. Kristdemokraternas ungdomsförbundsordförande släppte under valrörelsen ut en testballong om stramare invandringspolitik. Valet av Ebba Busch Thor som ny KD-ledare får ses som en högersväng i partiet. Var tredje moderat kommunpolitiker ville redan efter valet öppna att samarbeta med SD.
Här finns en stor utmaning för anständiga borgare. Lyckas inte de vinna debatten i sina egna partier öppnas en Pandoras ask av rasism och hetspolitik.
Vad som händer innan valet 2018 går bara att sia om. Kanske blir de borgerliga partierna det där paret som trotsar alla odds, och återuppstår som alliansen 3.0. Troligare är att vi får se en brokigare borgerlighet, med lösare samarbeten.