Nu är V tillbaka på jorden – på runt 5,5 procent. Ingen vinst i välfärden har gett uppmärksamhet men inga röster. Många väljare går till SD och Vänsterpartiets väljare går till S. Detta har varit uppenbart sedan EU-valet. Flera kongresser har röstat för en breddning av den utåtriktade politiken. Medan ledningen förespråkar en ensidig satsning på ”vinstfrågan”. Dags att tänka om?
Sverigedemokraternas framgångar beror inte på att 20 procent av väljarna är rasister eller främlingsfientliga. SD har pekat på grundläggande problem som övriga partier negligerat (till exempel invandring, arbetslöshet, glesbygd, vargjakt). SD har inga lösningar, men just nu kvittar det. De slipper allt ansvar och deras väljare skylls felaktigt för rasister, vilket bara får motsatt effekt. Vänsterpartiet saknar trovärdig moteld på grund av rädsla för att vara ekonomiskt inkorrekt.
Men nu har vi ju eko-eko-rapporten som både är röd och grön? Mångas intryck är dessvärre att den är varken eller. Det urvattnade och svårlästa punktprogrammet med reservationer från ekonomerna löser inga knutar. Förslaget till nytt partiprogram går i motsatt riktning. Det ser inte bra ut.
Vad vi behöver är en röd fyrbåk i dagens politiska mörker med en utmanande vision, en beskrivning av vårt framtida samhälle och en beskrivning av vägen dit. Varken rapporten eller punktprogrammet fyller denna roll eftersom de avgörande eko/eko-konflikterna förbigås (som tidigare).
Om punktprogrammet blir kongressens beslut missar Vänsterpartiet ett historiskt tillfälle att visa vägen och växa som parti. Så får det bara inte bli. Då ökar SD ännu mer och vi missar chansen att leda utvecklingen mot ett jämlikt, rättvist och klimatanpassat samhälle med full sysselsättning. Då tar V ett steg mot sin egen utplåning. Utvecklingen i södra Europa visar på människors trötthet med dagens samhälle. Det kommer att nå också oss och då behövs visioner och förslag som tar tag i dagens problem. Och då ska det vara våra idéer– inte SD:s.
Vi behöver en vision av ett jämlikt, rättvist och hållbart samhälle som kan fungera också utan så kallad ekomisk tillväxt. Där män, kvinnor, glesbygdsbor, storstadsbor, akademiker, arbetare, svenskar och invandrare, alla kan förverkliga en rimlig del av sina drömmar. Och där samhället är fossilfritt, våra skogar oskövlade och våra vatten rena.
Detta kräver högre skatter, lägre tillväxt i storstäder och reellt delat ansvar för barn och familj. Det kräver garantier för boende och inkomst för alla och en trovärdig plan för integrering. Och det kräver en livsstil där materiell konsumtion delvis ersätts av andra värden.
Vi ska fortsätta kräva vinstfri välfärd men också att all offentligt betald verksamhet ska präglas av full jämlikhet och rättvisa i total avsaknad av religiösa eller ideologiska förtecken.
Vi ska tydligt och utan att darra på rösten kräva sex timmars arbetsdag eller baslön för alla. Och utreda vilket som är bäst.
Vi ska kräva ett fossil- och kärnkraftsfritt samhälle med utbyggd kollektivtrafik i hela landet (med särlösningar i glesbygd) där skogen är till för alla och är en effektiv kolsänka som inte kalhuggs. Och där allt vatten är rent, fiskrikt och badbart också i socialt utsatta områden.
Och tydliggöra varför klimatanpassningen inte går att förena med kapitalismen.
Vill vi, kan vi, törs vi? Den frågan måste vi besvara på kongressen i maj och den bottnar väl egentligen i om vi tror på det vi brukar säga vid högtidliga tillfällen. Eller om vi bara vill uppfattas som ett parti bland andra med lite rödare färg. Den vägen tror jag leder käpprakt in i öknen.