Det sämsta riksdagsvalet någonsin
Det är sannolikt vetenskapligt möjligt att visa hur valet 2010 ur vänsterperspektiv var det sämsta någonsin. Flera punkter är i alla fall unikt dåliga. Och kombinationen tycks för mig oslagbar.
Det är första gången sedan den allmänna rösträttens införande (1917/1921)som en borgerlig koalition vunnit val med stor marginal och inte i första taget ser ut att kunna splittras. Än viktigare är det är en borgerlighet som på alla plan är på frammarsch.
De två röda partierna får också sitt sämsta resultat sedan 1917. Arbetarklassen har, ironiskt nog just på grund av Reinfeldts koncept Det nya arbetarpartiet blivit unikt dåligt representerad politiskt.
Även om det i sig är den minst viktiga delen av detta nederlag spelar det förstås också roll att det är första gången som ett parti med rötterna i fascistiska rörelser tar plats i riksdagen. Ny Demokrati, med sin amatöristiska organisation och lösa sammanhållning kan inte jämföras med Sverigedemokraterna.
En sammanfattning på vanlig svenska: borgerligheten har tagit över Sverige. Arbetarrörelsen och vänstern är historiskt svag. Och en tredje kraft som kan splittra vår kraft och infektera samhället med rasism har installerat sig.
Det är dramatiskt. Men samtidigt mest ett kvitto på hur det ser ut. Det såg ut så här i månader före valet. Och de mer grundläggande faktorerna har i realiteten sett ut så även under den långa tid då opinionsundersökningarna visade på rödgrön seger. Borgerligheten hade greppet. Arbetarrörelsen historiskt svag. SD på väg till genombrott.
Vänstern har en tradition av att inte ägna valanalysen speciellt mycket omtanke. Inte ens frågan om hur man vinner val är någon av vänsterns mer centrala diskussioner. Man gör som vanligt, fast lite mer, ungefär. Denna gång vore det fel att inte ta valets resultat, förlopp och maktfaktorer på mycket stort allvar. Just nu är jag bara säker på två saker.
Vi är det förlorande laget. Och det skall inte fortsätta så.
Det kan gå!
Så kom finalen. Slutdebatten i Sveriges längsta valrörelse. En sak är ganska trolig: hade hela valrörelsen handlat om de stora framtidsfrågorna, problemen och lösningarna och resultatet av regeringens politik, som det bör vara, då hade de rödgröna vunnit. Den sista veckan fick vi en sådan debatt. Kanske för att medier skämdes över en personfixering vi inte sett maken till i någon tidigare valrörelse, och en mycket negativ bild av Mona Sahlin. Det känns oerhört märkligt att fokus skall styras på det sättet av medier, men det är något vänstern och arbetarrörelsen måste ta hänsyn till i sin strategi framöver.
Nu blev slutdebatten en i vissa stycken brutal uppgörelse med Reinfeldt-politiken. Misslyckandena i sjukförsäkringspolitiken, klyftorna, barnfattigdomen och miljöpolitiken. Det vad inte entydigt – Alliansens fick jobba ganska ostört med sina runda begrepp när det gällde privatiseringarna av sjukvården, och kunde märkligt nog, trots att undersökningar visat att löneskillnader ökar mellan kvinnor och män i privatiserad vård sätta hela sitt jämställdhetshopp till – privatiseringar!
Men de rödgrönas starka slutoffensiv har haft några tydliga effekter på debatten. Reinfeldt kan knappt peka på en enda framgång längre. Nu är hela hans retoriska svängrum begränsat till att prata om att han ”träffat folk” och att ”han vill”. Ja, och så statsfinanserna. Som förstås skulle sett betydligt bättre ut utan 70 miljarder att helt ineffektiva skattesänkningar.
Reinfeldt var svagare än tidigare – det blev Björklund som stod för Alliansens bästa och mest jordnära inlägg. Olofsson var ute ur debatten och Hägglund såg ut att ha fallit genom golvet. Jag kom på mig själv med att faktiskt tycka synd om dem. En valspurt är omänsklig och utmattande. Och politik är brutalt när det kommer till avgöranden.
De rödgröna var som igår mer sammansvetsade. Och offensiva, på ett sätt som man inte sett i Sverige på länge. Det var inte längre en stark höger mot tvekande rödgröna som fastnar mellan sina egna ställningstaganden. Wetterstrand var starkast när det gällde miljön. Ohly var stabil, rapp och säker. Men det var Sahlin som var bäst. Jag skriver det inte för att hon är statsministerkandidat. Hon var genomgående övertygande och närmast fantastisk i integrationsdebatten.
Det är inte alls säkert att de rödgröna vinner för det. Men det finns en möjlighet att göra en helt historisk valrörelse. Mot snart sagt varenda expert och ledarsida i landet. Och mot en höger som i hela Europa går fram med sin självsäkra, välfinansierade kader av PR-politiker men utan idéer om hur de stora problemen kan lösas. Det vore historiskt.
Rödgrön lagseger
TV4-debatten blev het och tydlig. Alla var taggade på ett sätt som vi inte sett tidigare. Och det blev den klart bästa debatten hittills för de rödgröna, som visade ett mycket mer samspelt rödgrönt lag än tidigare. Politiskt kan man tycka att det är trams att det skall vara en tävling i enighet, men debattsegern är beroende av gemensamma attacker och försvar. Allt det som den rödgröna ”hemliga planen” skulle innebära den sista veckan har kickat in, och det innebär ett mycket mer fördelaktigt läge än förut. Man kan undra varför den planen kom så sent – den innehåller ju precis det som borde sägas. Det enda som fortfarande kan bli bättre – givet de rödgröna överenskommelserna - är att konkretisera jobbförslagen. Det är konstigt att ingen rödgrön partiledare talar om full sysselsättning som mål om 15 år. Det borde vara utgångspunkten.
Överhuvudtaget har den politiska debatten ändrats de senaste dagarna. Det handlar nu äntligen inte bara om vilket block som leder, eller att Sahlin har för lågt förtroende – utan samhällets problem och lösningar. Det är en klen tröst efter månader av Sahlinbashing och glädjerapportering om framtiden 2010-2014.
Det är väldigt tydligt att Reinfeldt är den ensamma stjärnan i Alliansen. Göran Hägglund, som var blekast i den här debatten, klarade inte ens sjukvårdsdebatten bra. Maud Olofsson fick problem med både miljö och småföretagsamhet mot en överraskande energisk Peter Eriksson.
Vad som får folk att bestämma sig i slutändan är förhoppningsvis de stora framtidsfrågorna. Att lyfta fram klimatfrågan ger en offensivt läge för de rödgröna, det märktes mycket tydligt i denna debatt. Men det måste gå att visa tydligare hur det ger jobb.
Med mer än en miljon väljare som är osäkra betyder de här sista debatterna och den gräsrotsmobilisering som pågår allt. Man kan med gott samvete slänga opinionssiffrorna i papperskorgen de sista två dagarna. Det är inte över. Och det är ingen som längre påstår det. Nu finns läget för en rödgrön valseger. Gå ut och ta den.
Maud gillar kommunister - om...
När en vänstersinnad person debatterar med en moderat brukar den förstnämnde inte – såvida det inte rör sig om är en övertänd SSU:are med fem starköl i magen - inrikta sig på Moderaternas politik på 1920-talet, när man knappt accepterade rösträtten. Inte moderaternas 1960-tal heller, när partiet tyckte kritik mot apartheid var dåligt och applåderade USA:s krig i Vietnam tills båda sakerna började gå dåligt. Det är ju faktiskt inte normalt så politisk debatt går till – den brukar istället handla till 75 procent om nutid och framtid. 25 procent är ideologiska floskler. Så borde en valdebatt vara. Valet handlar om vad som skall hända mandatperioden 2010-2014, och ändrar inte, oavsett resultat någonting av vad som hänt i historien.
Så diskuteras därför inte Moderaternas 1920-tals politik, eller 1960-talspolitik. Nej, inte ens 1990-talet, när partiet körde Sveriges ekonomi i botten anses relevant. Inte ens Reinfeldts egen bok från 1993 om hur svenskarna är mentalt handikappade verkar ha med Reinfeldt att göra. Den skrevs av en MUF-ordförande, som ett inlägg i den interna debatten. Nu har Reinfeldt inte det jobbet längre, han är vuxen och har ändrat sig. Reinfeldt har ju inget att göra med det gamla överklasspartiet Moderaterna. Han har gjort upp med det där och skapat något helt annat, De Nya Moderaterna, och det vet ju alla sedan 2005. Dessutom är de ett arbetarparti. Och det betyder att det är för alla som arbetar. Vadå? familjen Wallenberg jobbar också.
Tänk om det var så enkelt för Vänsterpartiet! Man hade då kunnat säga: vi bytte namn 1993! Och vår partiledare gjorde en stor omvärdering av sin politiska hemvist 2005. Ja, tänk. Det hade varit rättvist. Eller så hade det varit rättvist att Lars Ohly får inta Vänsterpartiets hållning 1993, och Fredrik Reinfeldt får läsa högt ur Det sovande folket.
Men nu är det ju inte så. Och vi vet alla varför. Ju mer problem Alliansen har med argumentationen, desto mer av kommunism lär vi höra talas om under de två sista debatterna. Vi har 8,5 procents arbetslöshet, ökande socialbidragstagande och folk som vräks ifrån sina hem – Sovjetunionens historia har aktualiserats något oerhört de senaste veckorna.
Det finns bara ett problem med regeringens argumentation. Den berömda trovärdigheten i demokratiargumenten är lite väl solkad. Just regeringen Reinfeldt har stärkt banden till en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien, försökt kränga flyktingövervakningssystem till ett land som både betraktar sig som en socialistisk stat och är en diktatur, Libyen och skickat sin näringsminister för att till varje pris göra med affärer med den kommunistiska enpartistaten Kina. Det finns säkert många roliga formuleringar man kan göra. Till exempel:
Maud Olofsson, du som nuförtiden knappt kan tänka dig att ta Lars Ohly i hand. Har du aldrig funderat på hur illa det går ihop med att sedan åka till Kina och ställa sig in hos en enpartistat? Gillar du bara kommunister som avrättar folk?
Men ni kan nog hitta på fler och bättre än jag.
De stora partiernas antirasism är den viktigaste försäkringen
Regeringsfrågan och SD diskuterades i P1 Morgon i morse. Det är en knepig fråga och jag vet inte om jag lyckades bringa mer klarhet i diskussionen med Expressens Anna Dahlberg.
Jag menar, precis som statsvetaren Michael Wahman (och precis som Jonas Wikström påpekar) att SD inte är, eller kommer agera som ett vågmästarparti, dvs. mellan blocken. I någonstans mellan 70 och 90 procent av fallen kommer ytterhögerpartiet SD att rösta med Reinfeldt. Och Reinfeldt kommer gissningsvis inte ha några problem att hitta partier i oppositionen för att förhindra att Sd får inflytande i flyktingpolitiken – om han bara vill. Sd blir ur borgerligt perspektiv ett passivt stödparti, såsom Ny Demokrati. Därmed är en minoritetsregering möjlig.
Viktigare är att i det fallet sluta en antirasistisk pakt mellan de sju riksdagspartierna, som ser till att inget annat riksdagsparti använder SD som hävstång för sin egen agenda. Och som får partierna att inse att det är de stora partiernas ansvar för hur utvecklingen går, vilket man kan se i Danmark och Frankrike, som är störst.
Frågan som Klas Wolf-Watz ställde i P1 Morgon – hur skull en rödgrön minoritetsregering göra med SD - lyckades jag inte besvara på något vettigt sätt. Rent logiskt är det lätt och exakt lika som för Reinfeldt: antingen röstar riksdagen för en sådan regering eller så övergår regeringsbildningen till motståndarlaget. Lyckas man inte blir det nyval.
Men det ser annorlunda ut från det rödgröna hållet än från det borgerliga. SD är fortfarande ett parti som kommer rösta med högern och det komplicerar det oerhört för en rödgrön minoritetsregering. Ur det perspektivet är det begripligt logiskt att Thomas Östros stänger dörren för minoritetsregering för egen del och istället vill få med sig C och Fp. Om det fanns en möjlighet att förhandla fram en bra politik med C och Fp vore det en framkomlig väg. Men C är Sveriges mest nyliberala parti och det är svårt för mig att se en mindre logisk allians med ett arbetsrörelseparti. Jag tror lika lite på det som en Allians - Mp-regering. En sådan lösning vore, är jag övertygad om, en katastrof för Mps vänsterinriktade väljare och för planer på rödgröna koalitioner längre fram. Men Reinfeldt kommer inte med förslaget för att vara snäll heller.
Bland det sämsta som kan ske, ifall ett mål är att motarbeta SD är papperskonstruktioner som gör stora väljargrupper besvikna. Det som Niklas Ekdal och Rolf Alsing idag föreslår på DN Debatt – S+M - är den mest problematiska av alla papperskonstruktioner. Först gör den alla moderater och sossar som kanske har som främsta drivkraft att kämpa mot huvudkonkurrenten besvikna. Sedan gör den all vettig opposition möjlig. Ja, det går knappt att tala om en opposition med en S+M-regering – det blir minst tre olika oppositioner. En dröm för teknokrater – döden för väljarnas möjlighet att påverka politiken.
Hur skall det då kunna finnas en rödgrön lösning på denna situation? Opinionsläget ser dåligt ut. Men det är alldeles för tidigt att ge upp det här valet – de stora tv-debatterna är kvar och mer än en miljon har inte bestämt sig. Vill man köra hårt från de rödgröna borde man inrikta sig på att vinna över borgerliga väljare som inte vill se en regering stödd av SD och inrikta sig på de partier som gjort bort sig mest i frågan: Folkpartiet, med sina ständiga burkautspel och Kd, som haft fräckheten att jämställa SD med V. Det riktiga svaret är: sänk småpartierna, så kan vi få en rödgrön majoritetsregering. Och det är det enda som stänger dörren för Sd:s inflytande, både framvägen som parlamentariskt stödparti och bakvägen som idéproducent till styrande partier. Inget annat sätt finns.
Välgörande mediedebatt
”Jag har suttit på tåg och läst tidningar. Det blir man inte glad av i såna här tider. Jag tycker det är otroligt märkligt att det kan vara så att det nu en vecka innan valet är i princip all media så extremt vinklad åt höger. Och jag förstår inte hur en demokrati skall fungera om all information som kommer ut är så jävla… ja ni vet hur jag menar.”
Marit Bergmans inledande ord på de rödgrönas dag i Kungsträdgården igår, söndagen den 12 september borde ringa som en varningsklocka inte bara för journalister, utan för medborgare i Sverige. Nej, det går inte att ha någon vidare offentlig debatt med en så massiv borgerlig övervikt som idag. Nej, det är inte normalt för svenska förhållanden. Och nej, Marit Bergman är inte en ensam vänsterextremist som har denna uppfattning.
Jag har inte någon gång i denna valrörelse träffat någon socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist som ansett att det rådet jämvikt i medierna. Och det gör det ju inte heller om man ser till siffrorna positiva/negativa omdömen om de två statsministerkandidaterna och deras partier, den famösa oenigheten inom respektive block eller sett till vad debatten handlat om. Eller den förra valrörelsen. Det är normalt att en regering granskas hårdare än oppositionen, sa många journalister som avfärdade att det pågick ett drev mot socialdemokraterna 2006. Frågan är vad de säger idag.
Jag har inte heller träffat en enda rödgrön person - oavsett hur långt högerut i miljöpartiet de befunnit sig - som ansett något annat än att exempelvis Henrik Brors gör gravt regeringsvänliga artiklar. Här finns i stort sett alltid det perspektiv som gynnar Reinfeldt mest för närvarande. Ligger Reinfeldts partier dåligt till i opinionsmätningarna, då handlar artiklarna om hans personliga trovärdighet. Är det hög arbetslöshet, så handlar bevakningen om ansvarstagande med statens pengar. Jag läser nuförtiden DN:s ledarsida för att få en mer kritisk bild än den Brors erbjuder i sina nyhetsartiklar. Kanske sporrar detta tidningsledningen till att höja hans lön, men i normala fall vore det inget beröm för en förmodat opartisk inrikeskommentator.
Det är därför välgörande att debatten om medieklimatet äntligen lyfts fram, som idag i Aftonbladet.
Kampanjen mot Sahlin är det som definierat valrörelsen 2010. Vi har skrivit om det otaliga gånger. Det känns sorgligt att vi fick så rätt. Vi har också – tyvärr – haft rätt i ett längre perspektiv. När Flamman för mer än tio år sedan diskuterade medieproblematiken och hävdade att vänstern behövde riktiga mediesatsningar svarade Gudrun Schyman att det inte alls behövdes – istället skulle vänstern skriva insändare till de stora tidningarna.
Hela det rödgröna laget borde på allvar diskutera den sneda mediebilden. Inte för att skylla på medierna – det är helt poänglöst. Utan för att fundera på hur man skall kunna bygga politiska strategier givet hur medieläget ser ut. Hur skall man tackla en valrörelse när det knappt finns ett gott ord om ens statsministerkandidat? Hur skall man kunna ha en enda meningsfull politisk diskussion när det enda resultatet som kommer ut är att man är oeniga?
Det är möjligt att den enda lösningen är att äga egna större medier, eller så måste man bygga politiska strategier helt vid sidan av medievärlden. Men en sak är säker: denna valrörelse har oavsett hur det går på söndag visat att det är orimligt att hoppas på en rättvis match i dagens svenska medielandskap.
| Bilaga | Storlek |
|---|---|
| DN 16 juni 2010.JPG | 584.18 kB |
Nu börjar det likna något!
Det var mycket av hjärta och nerv i söndagens tv-duell. Dessutom blev det, förutom en och annan krånglighet, en tydlig och värderingsladdad debatt. Det vann Sahlin på.
Faktum är att jag har svårt att komma ihåg någon annan gång som Mona Sahlin skakat Fredrik Reinfeldt på det sätt som i kvällens debatt. Hon lät honom inte smita undan och gav sig inte när det första intränade svaret kommit. Starkast var hon dessutom när det kom till debatten om arbetslösheten och skattesänkningarna. Överraskande självsäker i Afghanistanfrågan, där hon fick in poängen att tjatet om att Ohly ensam skulle ändrat Afghanistanpolitiken var att ge honom lite väl mycket cred: ”Har han styrt Obama och Kabulkonferensen också?”. Avslutningen var också stark. Inte minst tycks Sahlin äntligen ha tagit sig ur det mentala underläget som hela den borgerliga mediekampanjen jobbat så hårt på. Äntligen visar hon exakt den fighting spirit som hela den rödgröna kampanjen behövt hela tiden.
Sahlin höll också ett starkt tal i Kungsträdgården under dagen. Där tog hon fram kostnaderna för skolgång och äldrevård, på ett sätt som tydliggjorde hela skattefrågan. Det kunde hon gott använda oftare.
Om det är något Sahlin nu saknar är det rent verbal tydlighet. Hon använder på tok för många bisatser och låter alltjämt robotlik när hon radar upp nya poänger utan att de gamla sjunkit in. Det måste ju vara möjligt att påpeka att hela Reinfeldts argumentation om att öka drivkrafter till jobb haltar. Vad är det för poäng om 8,5 procent arbetslösa – varav en tredjedel långstidsarbetslösa – vill arbeta, ifall det inte finns jobb? Hur kan Reinfeldt ekonomiskt bestraffa människor som är arbetslösa och samtidigt se på när kommuner och landsting sparkar sköterskor och lärare? Om man ökar utbudet av arbetskraft, vilket regeringen skryter med, då ökar ju ansvaret för att hjälpa till med efterfrågan. Det påpekar LO och TCO i en artikel i veckans Flamman. Men Reinfeldt låtsas som det räcker med att öka utbudet. Och nöjer sig med att i bästa fall få 6 procents arbetslöshet 2014.
Reinfeldt å sin sida var som, alltid bra på att påpeka att han lyssnat på människor, i det här fallet ungdomar. Men han kunde inte svara på någon fråga som handlade om vilket råd han hade till människor med olika problem. Och det är ju just det glappet som kännetecknar hela Alliansens retorik – att låta inkännande, men samtidigt köra på med en politik som för det mesta går rakt emot intressena hos en majoritet. Ofta klarar han sig ur knipor genom en slags otydliga viljedeklarationer. Om folk är arbetslösa, så säger han helt enkelt att han vill att fler skall ha jobb, eller att hans politik är inriktad på att skapa jobb. Men det måste rimligen vara resultatet som räknas.
Då borde Fredrik Reinfeldt äntligen få frågan om jobbskatteavdraget. 70 miljarder kronor – regeringens främsta satsning för jobb. Resultat: kanske 75 000 jobb. Enligt Reinfeldt. Statskassan har förlorat strax under 1 miljon kronor per jobb. Hur kan det vara ansvarsfull politik?
Det är alltid de blå som öppnar för de bruna
På många sätt är detta valrörelsens mest tragiska utveckling. Många av oss har fasat för den dag när borgerligheten på allvar börjar samarbeta med Sverigedemokraterna. Själv trodde jag inte riktigt att det skulle gå så enkelt som att Maud Olofsson och Göran Hägglund plockar fram kommunistspöket och sedan säger: äh, Sverigedemokraterna är inte farligare än vänsterpartiet. Men precis så enkelt ser det nu ut. I kristdemokraternas fall är det riktigt sorgligt, men tanke på att partiet länge haft en mer human syn på flyktingar än andra borgerliga partier. Men de senaste årens import av amerikansk konservatism har rubbat någonting i Kd.
Att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet är förstås att ge Sd en kraftigt stärkt legitimitet. Alldeles nyss kunde man knappt ta en debatt mot partiet – nu är de inte sämre än andra riksdagspartier. Hägglund kan inte ens stå rakryggad inför det faktum att han på detta sätt hjälper Sd – han tar tillflykt i den teoretiska konstruktionen att båda partierna står för ”kollektivism”, vilket med tanke på Kd:s kristna rötter är ett närmast obegripligt uttalande. Klenare argument får man leta efter. En jämförelse mellan Sd:s, Kd:s och V:s partiprogram kan inte komma fram till något annat än att Kd har mycket mer gemensamt med Sd, om nu det är relevant.
Det har dock aldrig varit stor poäng att göra den typen av jämförelser, eftersom Kd inte är ett främlingsfientligt parti. Fram till idag, när dess ledare hjälpt till att tvätta bort pariastämpeln på Sd och förbereda ett borgerligt styre med främlingsfientligt stöd.
Det mest lögnaktiga med Hägglunds jämförelse handlar trots allt om att det alltid är de borgerliga partierna som hjälper främlingsfientliga, rasistiska och fascistiska partier, från de onda åren på 1930-talet till Ny Demokrati och Sverigedemokraterna idag.
Den franska borgerligheten sammanfattade principen slagkraftigt: ”Hellre Hitler än Folkfronten”
Bröstpump
Valrörelsen närmar sig slutet. Det finns inget givet slut, i motsats till vad många regeringsvänner tror. Men en sak står redan klar: Reinfeldt och hans PR-stab har lyckats väl med sitt uppsåt att få valet att handla - inte om regeringens resultat, inte om framtidsvisioner, inte om politiska skillnader, utan om politikers popularitet. Det är ett obehagligt samhälle som växer fram. Om detta handlar veckans ledare i Flamman.
Mest skrämmande utfrågningen
Maud Olofsson gick till val på att att göra ursprungningsmärkning obligatorisk. Nu sitter hon i tv-studion och säger, till synes på fullt allvar, att det kan innebära att företagen själva borde märka sina varor. Allt skall nämligen inte ordnas genom politiska beslut. Även om det står i Centerpartiets valmanifest som ett krav.
En kvart senare säger Maud att LAS missgynnar ungdomar - sist in först ut - alltså ett ganska statiskt och matematiskt resonemang. Men puttar du inte ut gamla på arbetsmarknaden då? Frågar programledaren. Nej, det finns inte en viss mängd jobb, säger Maud käckt och tillägger att man med ungdomar "får in ny tankar" på arbetsmarknaden, och då kommer ju fler människor att få jobb!
Hon kan inte tänka sig något blocköverskridande samarbete med "en kommunist" som Lars Ohly. Sedan förklarar hon med ett glatt leende förklarar hon att det är känsligt att ifrågasätta kommunistpartiets monopol på makt i Kina, men att hon själv minsann fick vara med i en kinesisk tv-talkshow och prata om innovation! Och det är inget problem alls. Det är bara det här med enpartistaten som är lite känsligt.
Glesbygden avfolkas i rekordfart, berättar utfrågarna. Då drar Maud en historia om exemplet Pajala, där befolkningen ökar. Jo, men resten av landet? Ja, vi har ju inte hunnit vända utvecklingen i hela landet! säger Maud.
Företagen sågar er politik, berättar utfrågarna. Det visar opinionsundersökningar. Jamen i opinionsundersökningar säger man ju kanske inte vad man tycker, säger Maud. Men ni använder er ju annars av opinionsundersökningar, försöker utfrågarna. Men bara de som kommer fram till rätt resultat? Ja, just det, säger Maud och skrattar.
En av denna valrörelses tragedier är Centerpartiet. Tidigare: ofta det mest socialt ansvarstagande borgerliga partiet, med stark känsla för landsbygd och småfolk. Idag: ett nyliberalt clownparti. När Centerpartiet inledde sin nya bana och svek sina kärnkraftsståndpunkter förutspådde jag att Centerpartiet skulle avveckla sig själv till år 2010. Och det vore nog fallet om inte borgerliga stödröster kom till undsättning. Det vore rättvist för ett parti som väljer Maud Olofsson till partiledare.
Ingen partiledare skrämmer mig så mycket som Maud Olofsson. Inte bara är konsekvenserna av hennes politik kanske den värsta av alla svenska riksdagspartier, Maud upplöser ordens mening på löpande band. Och skrattar sen åt sina egna dumheter.
