På många sätt är detta valrörelsens mest tragiska utveckling. Många av oss har fasat för den dag när borgerligheten på allvar börjar samarbeta med Sverigedemokraterna. Själv trodde jag inte riktigt att det skulle gå så enkelt som att Maud Olofsson och Göran Hägglund plockar fram kommunistspöket och sedan säger: äh, Sverigedemokraterna är inte farligare än vänsterpartiet. Men precis så enkelt ser det nu ut. I kristdemokraternas fall är det riktigt sorgligt, men tanke på att partiet länge haft en mer human syn på flyktingar än andra borgerliga partier. Men de senaste årens import av amerikansk konservatism har rubbat någonting i Kd.
Att jämföra Sverigedemokraterna med Vänsterpartiet är förstås att ge Sd en kraftigt stärkt legitimitet. Alldeles nyss kunde man knappt ta en debatt mot partiet – nu är de inte sämre än andra riksdagspartier. Hägglund kan inte ens stå rakryggad inför det faktum att han på detta sätt hjälper Sd – han tar tillflykt i den teoretiska konstruktionen att båda partierna står för ”kollektivism”, vilket med tanke på Kd:s kristna rötter är ett närmast obegripligt uttalande. Klenare argument får man leta efter. En jämförelse mellan Sd:s, Kd:s och V:s partiprogram kan inte komma fram till något annat än att Kd har mycket mer gemensamt med Sd, om nu det är relevant.
Det har dock aldrig varit stor poäng att göra den typen av jämförelser, eftersom Kd inte är ett främlingsfientligt parti. Fram till idag, när dess ledare hjälpt till att tvätta bort pariastämpeln på Sd och förbereda ett borgerligt styre med främlingsfientligt stöd.
Det mest lögnaktiga med Hägglunds jämförelse handlar trots allt om att det alltid är de borgerliga partierna som hjälper främlingsfientliga, rasistiska och fascistiska partier, från de onda åren på 1930-talet till Ny Demokrati och Sverigedemokraterna idag.
Den franska borgerligheten sammanfattade principen slagkraftigt: ”Hellre Hitler än Folkfronten”
