Det var mycket av hjärta och nerv i söndagens tv-duell. Dessutom blev det, förutom en och annan krånglighet, en tydlig och värderingsladdad debatt. Det vann Sahlin på.
Faktum är att jag har svårt att komma ihåg någon annan gång som Mona Sahlin skakat Fredrik Reinfeldt på det sätt som i kvällens debatt. Hon lät honom inte smita undan och gav sig inte när det första intränade svaret kommit. Starkast var hon dessutom när det kom till debatten om arbetslösheten och skattesänkningarna. Överraskande självsäker i Afghanistanfrågan, där hon fick in poängen att tjatet om att Ohly ensam skulle ändrat Afghanistanpolitiken var att ge honom lite väl mycket cred: ”Har han styrt Obama och Kabulkonferensen också?”. Avslutningen var också stark. Inte minst tycks Sahlin äntligen ha tagit sig ur det mentala underläget som hela den borgerliga mediekampanjen jobbat så hårt på. Äntligen visar hon exakt den fighting spirit som hela den rödgröna kampanjen behövt hela tiden.
Sahlin höll också ett starkt tal i Kungsträdgården under dagen. Där tog hon fram kostnaderna för skolgång och äldrevård, på ett sätt som tydliggjorde hela skattefrågan. Det kunde hon gott använda oftare.
Om det är något Sahlin nu saknar är det rent verbal tydlighet. Hon använder på tok för många bisatser och låter alltjämt robotlik när hon radar upp nya poänger utan att de gamla sjunkit in. Det måste ju vara möjligt att påpeka att hela Reinfeldts argumentation om att öka drivkrafter till jobb haltar. Vad är det för poäng om 8,5 procent arbetslösa – varav en tredjedel långstidsarbetslösa – vill arbeta, ifall det inte finns jobb? Hur kan Reinfeldt ekonomiskt bestraffa människor som är arbetslösa och samtidigt se på när kommuner och landsting sparkar sköterskor och lärare? Om man ökar utbudet av arbetskraft, vilket regeringen skryter med, då ökar ju ansvaret för att hjälpa till med efterfrågan. Det påpekar LO och TCO i en artikel i veckans Flamman. Men Reinfeldt låtsas som det räcker med att öka utbudet. Och nöjer sig med att i bästa fall få 6 procents arbetslöshet 2014.
Reinfeldt å sin sida var som, alltid bra på att påpeka att han lyssnat på människor, i det här fallet ungdomar. Men han kunde inte svara på någon fråga som handlade om vilket råd han hade till människor med olika problem. Och det är ju just det glappet som kännetecknar hela Alliansens retorik – att låta inkännande, men samtidigt köra på med en politik som för det mesta går rakt emot intressena hos en majoritet. Ofta klarar han sig ur knipor genom en slags otydliga viljedeklarationer. Om folk är arbetslösa, så säger han helt enkelt att han vill att fler skall ha jobb, eller att hans politik är inriktad på att skapa jobb. Men det måste rimligen vara resultatet som räknas.
Då borde Fredrik Reinfeldt äntligen få frågan om jobbskatteavdraget. 70 miljarder kronor – regeringens främsta satsning för jobb. Resultat: kanske 75 000 jobb. Enligt Reinfeldt. Statskassan har förlorat strax under 1 miljon kronor per jobb. Hur kan det vara ansvarsfull politik?
