Välgörande mediedebatt

”Jag har suttit på tåg och läst tidningar. Det blir man inte glad av i såna här tider. Jag tycker det är otroligt märkligt att det kan vara så att det nu en vecka innan valet är i princip all media så extremt vinklad åt höger. Och jag förstår inte hur en demokrati skall fungera om all information som kommer ut är så jävla… ja ni vet hur jag menar.”

Marit Bergmans inledande ord på de rödgrönas dag i Kungsträdgården igår, söndagen den 12 september borde ringa som en varningsklocka inte bara för journalister, utan för medborgare i Sverige. Nej, det går inte att ha någon vidare offentlig debatt med en så massiv borgerlig övervikt som idag. Nej, det är inte normalt för svenska förhållanden. Och nej, Marit Bergman är inte en ensam vänsterextremist som har denna uppfattning.

Jag har inte någon gång i denna valrörelse träffat någon socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist som ansett att det rådet jämvikt i medierna. Och det gör det ju inte heller om man ser till siffrorna positiva/negativa omdömen om de två statsministerkandidaterna och deras partier, den famösa oenigheten inom respektive block eller sett till vad debatten handlat om. Eller den förra valrörelsen. Det är normalt att en regering granskas hårdare än oppositionen, sa många journalister som avfärdade att det pågick ett drev mot socialdemokraterna 2006. Frågan är vad de säger idag.

Jag har inte heller träffat en enda rödgrön person - oavsett hur långt högerut i miljöpartiet de befunnit sig - som ansett något annat än att exempelvis Henrik Brors gör gravt regeringsvänliga artiklar. Här finns i stort sett alltid det perspektiv som gynnar Reinfeldt mest för närvarande. Ligger Reinfeldts partier dåligt till i opinionsmätningarna, då handlar artiklarna om hans personliga trovärdighet. Är det hög arbetslöshet, så handlar bevakningen om ansvarstagande med statens pengar. Jag läser nuförtiden DN:s ledarsida för att få en mer kritisk bild än den Brors erbjuder i sina nyhetsartiklar. Kanske sporrar detta tidningsledningen till att höja hans lön, men i normala fall vore det inget beröm för en förmodat opartisk inrikeskommentator.

Det är därför välgörande att debatten om medieklimatet äntligen lyfts fram, som idag i Aftonbladet.

Kampanjen mot Sahlin är det som definierat valrörelsen 2010. Vi har skrivit om det otaliga gånger. Det känns sorgligt att vi fick så rätt. Vi har också – tyvärr – haft rätt i ett längre perspektiv. När Flamman för mer än tio år sedan diskuterade medieproblematiken och hävdade att vänstern behövde riktiga mediesatsningar svarade Gudrun Schyman att det inte alls behövdes – istället skulle vänstern skriva insändare till de stora tidningarna.

Hela det rödgröna laget borde på allvar diskutera den sneda mediebilden. Inte för att skylla på medierna – det är helt poänglöst. Utan för att fundera på hur man skall kunna bygga politiska strategier givet hur medieläget ser ut. Hur skall man tackla en valrörelse när det knappt finns ett gott ord om ens statsministerkandidat? Hur skall man kunna ha en enda meningsfull politisk diskussion när det enda resultatet som kommer ut är att man är oeniga?

Det är möjligt att den enda lösningen är att äga egna större medier, eller så måste man bygga politiska strategier helt vid sidan av medievärlden. Men en sak är säker: denna valrörelse har oavsett hur det går på söndag visat att det är orimligt att hoppas på en rättvis match i dagens svenska medielandskap.