När en vänstersinnad person debatterar med en moderat brukar den förstnämnde inte – såvida det inte rör sig om är en övertänd SSU:are med fem starköl i magen - inrikta sig på Moderaternas politik på 1920-talet, när man knappt accepterade rösträtten. Inte moderaternas 1960-tal heller, när partiet tyckte kritik mot apartheid var dåligt och applåderade USA:s krig i Vietnam tills båda sakerna började gå dåligt. Det är ju faktiskt inte normalt så politisk debatt går till – den brukar istället handla till 75 procent om nutid och framtid. 25 procent är ideologiska floskler. Så borde en valdebatt vara. Valet handlar om vad som skall hända mandatperioden 2010-2014, och ändrar inte, oavsett resultat någonting av vad som hänt i historien.
Så diskuteras därför inte Moderaternas 1920-tals politik, eller 1960-talspolitik. Nej, inte ens 1990-talet, när partiet körde Sveriges ekonomi i botten anses relevant. Inte ens Reinfeldts egen bok från 1993 om hur svenskarna är mentalt handikappade verkar ha med Reinfeldt att göra. Den skrevs av en MUF-ordförande, som ett inlägg i den interna debatten. Nu har Reinfeldt inte det jobbet längre, han är vuxen och har ändrat sig. Reinfeldt har ju inget att göra med det gamla överklasspartiet Moderaterna. Han har gjort upp med det där och skapat något helt annat, De Nya Moderaterna, och det vet ju alla sedan 2005. Dessutom är de ett arbetarparti. Och det betyder att det är för alla som arbetar. Vadå? familjen Wallenberg jobbar också.
Tänk om det var så enkelt för Vänsterpartiet! Man hade då kunnat säga: vi bytte namn 1993! Och vår partiledare gjorde en stor omvärdering av sin politiska hemvist 2005. Ja, tänk. Det hade varit rättvist. Eller så hade det varit rättvist att Lars Ohly får inta Vänsterpartiets hållning 1993, och Fredrik Reinfeldt får läsa högt ur Det sovande folket.
Men nu är det ju inte så. Och vi vet alla varför. Ju mer problem Alliansen har med argumentationen, desto mer av kommunism lär vi höra talas om under de två sista debatterna. Vi har 8,5 procents arbetslöshet, ökande socialbidragstagande och folk som vräks ifrån sina hem – Sovjetunionens historia har aktualiserats något oerhört de senaste veckorna.
Det finns bara ett problem med regeringens argumentation. Den berömda trovärdigheten i demokratiargumenten är lite väl solkad. Just regeringen Reinfeldt har stärkt banden till en av världens värsta diktaturer, Saudiarabien, försökt kränga flyktingövervakningssystem till ett land som både betraktar sig som en socialistisk stat och är en diktatur, Libyen och skickat sin näringsminister för att till varje pris göra med affärer med den kommunistiska enpartistaten Kina. Det finns säkert många roliga formuleringar man kan göra. Till exempel:
Maud Olofsson, du som nuförtiden knappt kan tänka dig att ta Lars Ohly i hand. Har du aldrig funderat på hur illa det går ihop med att sedan åka till Kina och ställa sig in hos en enpartistat? Gillar du bara kommunister som avrättar folk?
Men ni kan nog hitta på fler och bättre än jag.
